Teatermamman

Så har årets kräftskiva gått av stapeln. 8 gäster bjöds in till kalas på hemkokta (och köpta) kräftor. Egentligen bjöd vi in 11 personer men tre kom inte och tur var väl det för då hade vi inte fått plats. Jag önskar verkligen att jag hade haft ett radhus eller möjligtvis en liten trädgårdsplätt ibland, så jag hade kunnat bjuda in många fler på kräftkalas för i nuläget är lägenheten alldeles för trång för fler. Helgen har också ägnats åt ledarutbildning till STA, och än är vi inte riktigt färdiga med den, men det löser sig nog.

Innan jag fick barn så hade jag hört begreppet "egen tid" och tänkt både en och två gånger att "det låter ju fånigt. All tid är väl min egna" och med det menar jag att jag själv har ett ansvar för vad jag gör av min tid. Vissa kanske tycker att jobbet stjäl ens "egna tid" men jag menar då att man faktiskt har ett ansvar för vad man jobbar med. Trivs man inte så kan man ju faktiskt byta jobb, eller utbilda sig till något roligare. Den senare delen på sommaren har jag nog fått bita mig i svansen angående "egen tid". Visst, jag valde att skaffa barn, det gjorde jag. Jag var med hela processen från stork till smärtsamma sammandragningar men i nuläget så känner jag att jag skulle behöva lite mer "egen tid". Kanske borde döpa om begreppet till "Fia-tid" istället, för det är ju vad det innebär. Först skulle jag köpa en ny skrivbok, pappershandelsofil som jag är.

I morgon börjar skolan igen efter ett långt uppehåll. Nya kursare väntar (förutom H, som varit barnledig precis som jag) och nya utmaningar. Jag är nyfiken och hoppfull, men hoppas också att det fungerar med skolan att jag är hemma varje fredag med min son, då maken jobbar. Den tiden ser jag fram emot. Min son är faktiskt en jätterolig kille. Busig och envis. Fruktansvärt målmedveten. En nackdel, för mig, är att han ser väldigt söt ut när han blir arg så jag ler medan jag skäller på honom. Inte så bra. Jag får jobba på det.

Då fick man vara hemma igen då. Och vara sjuk. IGEN. Tyvärr har jag denna gång dragit med mig maken och sonen i fallet. Min make blir typ aldrig sjuk. Eller, jo, han blir det ibland men eftersom hans arbete mest innebär att sitta still och prata med folk eller sitta still och inte prata med folk eller fika så brukar han gå till jobbet ändå, fast han känner sig lite krasslig. Jag däremot, har ett arbete där man springer mycket in och ut och dessutom kan det innebära lyft och att det inte är likadant överrallt (att sälja biljetter innebär ju i mångt och mycket samma sak, att arbeta inom vården innebär en mer individuell behandling). Jag kan dock inte komma ifrån att det är lite mysigt att vara hemma och vara sjuka. Jag och maken ligger i var sin soffa och läser, med båda täckena på oss. Sonen sover eller leker på golvet (när han inte skriker förstås, han har något kortare stubin när han är sjuk har vi upptäckt). Fast i och för sig hade det ju varit mysigare om vi bara hade varit lediga allihop. Samtidigt. Det är vi sällan nuförtiden. Man är i mångt och mycket "ensamstående", den ena förälderna är hemma med Sonen medan den andra jobbar, eller utövar något fritidsintresse. Kanske därför man är extra känslig mot infektioner just nu, man måste ständigt varapå topp. Den här sommaren har verkligen tärt på mig, både proffesionellt och privat.

Förra veckan var jag sjuk. Förkyld. Hemma från jobbet 2 dagar. Nu, samma skit. Förkyld. Jag ahr inte råd att vara hemma just nu...

Den här sommaren har ALLT krånglat. Jobbet, relationer, tältet, bilen, ALLT. Så nu ger jag upp.

Vi har ett sommarställe. Det håller på att rasa ihop. Vi behöver en massa saker. Jaja, tänkte vi. Vi kanske inte har något kylskåp men vi åker ut ändå i helgen. Det fick vi ju ångra. Lagom till middagen så pajade spisen. Tack och hej, sa den (vilket inte är så konstigt eftersom den är 31 år) men vi fick skamset åka hem efter bara en halv utflykt. Jag har ännu inte hunnit duscha, så hela min kropp luktar skärgård och Nåtarö, med saltvatten. Sonen somnade i bilen på väg hem så han är pigg som en lärka fast klockan är 21 på kvällen. Maken försöker lägga honom just nu, men jag betvivlar att han kommer att lyckas inom en snar framtid. Morgondagen får ägnas åt att försöka städa i stället. Mycket mycket tråkigare.

Ni vet när man efter en hård period äntligen kan unna sig att slappna av - och blir sjuk! Ja, så är det för mig också. Efter att ha sovit en massa extra timmar i går och förrgår så misstänkte jag att jag bara var trött (med tanke på att det varit mycket den sista tiden). Så jag sov och väntade på att bli pigg igen. Det hände inte. Så blev det onsdag och min lediga dag var slut. Dagen var planerad för första lämna bilen på verkstaden (kolla vuxenpoängen på det!), hämta bilen och sedan jobba. Någonstans mellan "lämnat bilen" och "hämta bilen" så insåg jag att det där med jobb ikväll var heeelt uteslutet. Alldeles för trött i kroppen här alltså, ont i halsen. När jag sedan skulle hämta bilen och satt på bussen och hade ont i väldigt många leder varpå jag hade svårt att hålla mig vaken (bussresan tar 30 minuter - max) så insåg jag att det bara var att ge upp och sjukanmäla sig för i morgon också. Tur att jag är ledig i helgen så jag kan krya på mig då.

Vad är det förresten med killar på verkstäder? Vill de blåsa en på pengar eller har jag sett för mycket Roy & Roger? När de ringer för att berätta att bilen är klar så berättar de att de upptäckt att någon fram på typ stötdämparen (jag vet väl inte vad det heter, jag är inte bilmekaniker) hade gått sönder och att det skulle kosta typ 3000 spänn att laga den. Jaha, sa jag, så det var ju bara att boka in en ny tid om 2 veckor för att fixa vad-det-nu-var-som-hade-gått-sönder. Det finns bara dåliga eller jättedåliga bilaffärer, men jag har i alla fall en bil nu! Det känns oerhört befriande att kunna åka och storhandla NÄR JAG VILL. Måndag 19.30? Onsdag 8.15? Lördag 11.15. Och det tar 20 minuter dit, 20 minuter hem. Inget hämta/lämna bläääää! Bara sätta sig i bilen och åka. Det är LYX för mig. Eller när Sonens kusiner var här och vi åkte till stranden två dagar i rad. DET är LYX!

Apropå Sonen förresten. Han kan verkligen välja sina tillfällen. I dag är det positiv bemärkelse. Så man ligger där i soffan och känner sig lite halvrisig i och med förkylningen och dessutom lite fattig med tanke på bilen, så tar sonen ett "nästan"-steg. DÅ får man ett infall att "man kanske skulle ta och se om sonen kan gå". Man sätter sig där mittemot honom, ropar på maken och DÄR - mitt på vardagsrumsgolvet tar sonen sina första steg! Det blev dans och sång och applåder vill jag lova. Allt blev ju extra kul eftersom dagen kändes så pissig i övrigt. Min son kan gå! Han är normal!

Den senaste veckan har vair intensiv. 3 av sonens kusiner har varit på besök, varav 2 av dem stannade här i nästan 1,5 vecka. Tonåringar är väl för härliga! De sover länge på förmiddagarna och älskar småbarn. Perfekt när man, som jag gjort denna vecka, arbetat 8 timmar övertid. Men jag älskar fortfarande mitt jobb, jag är bara lite trött på det just nu. Jag är lite trött på allt just nu. Så nu väntar en något lugnare period där det mest ansträngande jag ska göra är städa och handla. Det passar perfekt!