Teatermamman

Då fick man vara hemma igen då. Och vara sjuk. IGEN. Tyvärr har jag denna gång dragit med mig maken och sonen i fallet. Min make blir typ aldrig sjuk. Eller, jo, han blir det ibland men eftersom hans arbete mest innebär att sitta still och prata med folk eller sitta still och inte prata med folk eller fika så brukar han gå till jobbet ändå, fast han känner sig lite krasslig. Jag däremot, har ett arbete där man springer mycket in och ut och dessutom kan det innebära lyft och att det inte är likadant överrallt (att sälja biljetter innebär ju i mångt och mycket samma sak, att arbeta inom vården innebär en mer individuell behandling). Jag kan dock inte komma ifrån att det är lite mysigt att vara hemma och vara sjuka. Jag och maken ligger i var sin soffa och läser, med båda täckena på oss. Sonen sover eller leker på golvet (när han inte skriker förstås, han har något kortare stubin när han är sjuk har vi upptäckt). Fast i och för sig hade det ju varit mysigare om vi bara hade varit lediga allihop. Samtidigt. Det är vi sällan nuförtiden. Man är i mångt och mycket "ensamstående", den ena förälderna är hemma med Sonen medan den andra jobbar, eller utövar något fritidsintresse. Kanske därför man är extra känslig mot infektioner just nu, man måste ständigt varapå topp. Den här sommaren har verkligen tärt på mig, både proffesionellt och privat.