Hinna med ALLT
December är en stressig månad, vilket de flesta kan skriva under på. Läste i Länstidningen för inte så länge sen att det tydligen alltid har varit så och att det var värre förr. Sen tittade jag på "Så mycket Bättre" i går på TV och hörde Laleh prata om att man ska leva i nuet. Hon refererade till sitt eget liv och sina erfarenheter. Jag personligen vill inte leva i nuet. Mitt nu är inte så värst kul att leva i. Mensvärk. För att ställa en existensiell fråga: Varför? Om man, som jag, har en religion som försök att besvara de saker som händer i livet och ge dem mening så undrar jag bara, varför Gud gjorde oss kvinnor möjliga att ha mensvärk? Seriöst, vad är meningen med det? Är det för att vi ska få möjlighet att sitta still och slappa två dagar i månaden framför TV:n/Datorn? Den blir ju värre av att stressa så det kanske är Gud sätt att inte bränna ut kvinnor. Tvinga dem att slänga dem på soffan åtminstone två dagar i månaden så att de inte bränner ut sig helt. Ja, jag undrar verkligen. Förslag mottages tacksamt.
För dig som läser detta och är ateist: ja, jag vet att det är sammandragningar i livmodern. Ja, jag vet att det är olika från kvinna till kvinna men hur svarar du på den existensiella frågan VARFÖR JUST JAG????
Sorg är en del av livet. Har ni tänkt på att man sörjer inte bara när någon dött. Jag tycker man sörjer lite över olika saker hela tiden. Ibland sörjer jag lite att jag inte kan bli gravid utan hjälp, jag kan alltså inte bli "spontan-gravid" som det så fint heter. Tänk vad mysigt det måste vara att vara gravid i december! Man liksom går och städar och wops så sparkar det lite i magen och man blir sådär glad och pirrig i magen (ni som varit gravida vet vad jag menar. Ni andra: Ni har något fantastiskt mysigt som väntar. Ni andra: Ehhh...det är ungefär som att gå runt och vara förälskad. Pirr pirr!) Eller ha en liten bebis som sitter i babysittern och sjunger med när Bing Crosby sjunger om sin White Christmas. Det är också urmysigt. Ja, se där. Nu sörjde jag lite till. Det är sunt att sörja. Man ska inte stänga in sina känslor, för då blir man deprimerad och utbränd (speaking of experience).
Man kan också sörja att folk omkring en är sjuka och inte klarar sig helt själva längre. En helt naturlig sak. Så har mänskligheten fungerat så länge den har funnits. Barnen tar hand om sina föräldrar. Svärdöttrar kör till sjukhus och hoppas att de inte behöver ringa ambulansen på vägen. Söner funderar på fäder och faderskap. 2-åringar sover i baksätet. Alla drar en suck av lättnad när de inser att orsaken inte var livshotande, men att det hade kunnat bli mycket allvarligare än det blev. Svärdottern lovar sig själv att alltid ta bilen i fortsättningen, och att alltid skippa vinet.
Sen kan man också sörja att ens VFU-handledare inte kan ta emot en och att man lagt om i sin studiegång för att allt ska fungera. Det har jag gjort. Pluggat 200 % en period för att få ihop allt. Det har jag gjort. Hamnat efter med en massa uppgifter. Det har jag gjort. Bye bye fritid och ork. Hello plugga tills jag stupar. Om jag inte får någon annan VFu-plats så kommer jag inte kunna bli lärare. Och vem kan ta emot en elev med 7 veckors varsel? Hittar ni någon så kan ni ju ringa...
Det finns mycket att sörja om man tänker efter. Typ att det inte finns nån mat hemma för att man hade räknat att helgen skulle se annorlunda ut. Shit vad jobbigt det är att man aldrig får ha en dålig dag. Man måste ständigt vara på topp för att allt ska fungera.
För dig som läser detta och är ateist: ja, jag vet att det är sammandragningar i livmodern. Ja, jag vet att det är olika från kvinna till kvinna men hur svarar du på den existensiella frågan VARFÖR JUST JAG????
Sorg är en del av livet. Har ni tänkt på att man sörjer inte bara när någon dött. Jag tycker man sörjer lite över olika saker hela tiden. Ibland sörjer jag lite att jag inte kan bli gravid utan hjälp, jag kan alltså inte bli "spontan-gravid" som det så fint heter. Tänk vad mysigt det måste vara att vara gravid i december! Man liksom går och städar och wops så sparkar det lite i magen och man blir sådär glad och pirrig i magen (ni som varit gravida vet vad jag menar. Ni andra: Ni har något fantastiskt mysigt som väntar. Ni andra: Ehhh...det är ungefär som att gå runt och vara förälskad. Pirr pirr!) Eller ha en liten bebis som sitter i babysittern och sjunger med när Bing Crosby sjunger om sin White Christmas. Det är också urmysigt. Ja, se där. Nu sörjde jag lite till. Det är sunt att sörja. Man ska inte stänga in sina känslor, för då blir man deprimerad och utbränd (speaking of experience).
Man kan också sörja att folk omkring en är sjuka och inte klarar sig helt själva längre. En helt naturlig sak. Så har mänskligheten fungerat så länge den har funnits. Barnen tar hand om sina föräldrar. Svärdöttrar kör till sjukhus och hoppas att de inte behöver ringa ambulansen på vägen. Söner funderar på fäder och faderskap. 2-åringar sover i baksätet. Alla drar en suck av lättnad när de inser att orsaken inte var livshotande, men att det hade kunnat bli mycket allvarligare än det blev. Svärdottern lovar sig själv att alltid ta bilen i fortsättningen, och att alltid skippa vinet.
Sen kan man också sörja att ens VFU-handledare inte kan ta emot en och att man lagt om i sin studiegång för att allt ska fungera. Det har jag gjort. Pluggat 200 % en period för att få ihop allt. Det har jag gjort. Hamnat efter med en massa uppgifter. Det har jag gjort. Bye bye fritid och ork. Hello plugga tills jag stupar. Om jag inte får någon annan VFu-plats så kommer jag inte kunna bli lärare. Och vem kan ta emot en elev med 7 veckors varsel? Hittar ni någon så kan ni ju ringa...
Det finns mycket att sörja om man tänker efter. Typ att det inte finns nån mat hemma för att man hade räknat att helgen skulle se annorlunda ut. Shit vad jobbigt det är att man aldrig får ha en dålig dag. Man måste ständigt vara på topp för att allt ska fungera.
