En SJUK dag
Så blev det morgon. Jag skulle egentligen åkt till min praktik-skola, men eftersom svärfar var sjuk (och kanske skulle behöva åka in till sjukhuset) så bestämde vi att jag skulle vara hemma och att jag skulle ta hand om Sonen medan Maken tog hand om Svärfar och alla praktiska problem med tvätt och sånt.
Jag bestämde mig för att jag och Sonen skulle ta en liten utflykt till ett ställe där det inte är så mycket folk, t.ex. bilmuseét i stan (Marcus Wallenberghallen). Jag tänkte att eftersom det bara har öppet på vardagar så lär det ju typ bara vara vi och kanske nån grupp japaner på studiebesök eller nåt. VA FEL JAG HADE!
Tydligen fyller Scania 100 år i år (Grattis grattis!) och därför så var Sveriges Radio där och gjorde reportage, och eftersom min son charmar alla så fick även jag vara med och säga några ord i radio om min sons bilintresse. Under de typ 2 minuter som Ulf Elving hann ställa några frågor hann min son rymma till en närliggande restaurang, men han charmade alla där också så det var inga bekymmer. Besöket var i övrigt en succé på alla sätt (LASTBIL! LASTBIL! LASTBIL!). Sen åkte vi hem och typ sov hela dagen i kapp med svärfar.
Jag är otroligt stolt över min älskade make som fanns vid min svärfars sida hela tiden under natten, tog hand om tvätt och pysslade om sin pappa.
Tänk vad en fredag kan bjuda på..
Min stora lilla son
Varför säger man dagis men inte föris? Jag ska starta en ny trend, vilka är med mig?
Under kvällen hade sonen ett litet utbrott (han fick inte skriva på datorn) och gick in på sitt rum, stirrade argt på sin pappa och drämde ilsket igen dörren. Jag inser nu vilket sorts barn jag har fått, oj oj oj. Han är större än jag trodde.
Nu sitter jag och gör en lektionsplanering i Läs och Skrivinlärning. Jag är jättebra på att göra 7 saker samtidigt som jag planerar. Vet inte om det spär på kreativiteten eller hämmar den. Vågar inte undersöka det.
Själv hänger jag på den massan i februari som är sjuka. Här är det förkylning.
Är det så här normala människor känner sig?
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Man hinner mer än man tror
Pappa är bäst
I dag och i går har jag lärt mig att som förälder så klarar man av vad som helst. Ibland har jag för dåligt självförtroende och jag är väldigt bra på att klanka ner på mig själv och det jag göra. En rejäl vinterkräksjuka såg till att ändra på den inställningen. När man är två föräldrar som liksom ockuperar toaletten i skift samtidigt som man har en fullt frisk 1-åring hemma som vi, med gott samarbete, lyckades få i säng i går trots att jag 1,5 timme senare var helt övertygad om aldrig skulle gå att få i säng så inser man att man/jag/vi klarar mer än vi tror.
Jag har även lärt mig att om man ber om hjälp så får man det (Tack alla som jag fick hjälp och stöttning av i går kväll) men en särskild hyllning ska min väninna S få som tog hand om Sonen hela dagen i dag så att jag och maken kunde sova ut och sakta men säkert börja inte fast föda. Lärdom: Man kan mer än man tror, det är bara å göra det samt Ber man om hjälp så får man oftast det.
Så, jag och Maken låg hemma i varsin soffa hela dagen och piggnade till, drack te, åt rostbröd, åt filmjölk, sov, kollade på film, sov lite till. Framåt eftermiddagen började vi längta ihjäl oss efter vår lille krabat, som tyvärr ägnade en del av sin dag åt att ha sönder en fjärrkontroll. Not cool, P. När han väl kom hem så var det pappa som gällde. Visst verkade han glad att se mig också, men pappa var ändå liiite mer än favorit. Pappa lyckades även lägga sonen i vanlig tid efter att vi gjort hälfen av läggningssysslorna var. Jag och Maken har nyligen haft en djup diskussion om hur mycket tid sonen spenderar med vardera av oss, och om det är kvalitet på den tid han spenderar med mig. Det tog ett tag, och jag är inte där än, innan jag förstår att det är kvalitén på tiden han spenderar med mig som utgör grunden för vår relation (man kan ju vara i samma rum men inte närvarande och det vi pratar om är raka motsasen) men vi har också diskuterat det faktum att Sonen faktiskt fått vara hemma med pappa dubbelt så lång tid som han varit hemma med mig och att det naturligvis påverkar deras relation i en positiv riktning. Kul för dem! Min tid kommer, får vi hoppas