Det behövs ett nytt ord för intelligent
Ja, var börjar man. Jo, man börjar med att säga så här:
Mig har det helt gått förbi att puckot i Norge (Anders Behring Bergvik) först ska ha beskrivit som terrorist och sedan ändrats till "vansinnesdåd". I mina öron, det jag har hört av media (SVT, P4 och DN) så har han alltid varit en terrorist. Han häktas för terroristbrott. PUNKT. Kanske beskrivs detta i kvällspressen, som jag sällan läser. Eller så beskrevs detta i den allra första rapporteringen, eller så har det helt enkelt gått förbi mig mitt i chocken över att detta faktiskt har hänt. IGEN!!!!
Det som stör mig mest är inte det faktum att han är från Norden, liksom jag är. Nej, det som stör mig mest är att han beskrivs som intelligent. JAG är INTELLIGENT. Att planera och utföra denna fruktansvärda handling som kommer att skada och såra så många människors liv är (känns hemskt att skriva) intellingent, smart och genomtänkt. Killen hade tänkt på allt. Det är det hemskaste. Jag bryr mig faktiskt inte om mitt eget ursprung, men att jag är intellingent och att detta är en likhet mellan mig och den här terroristen, massmördaren, idioten (orden räcker inte till och dessutom behövs det ett nytt ord för att beskriva honom). Nej, jag vill ha ett nytt ord för intelligent och det ska betyda att man kan tänka i flera led, att man är omtänksam, att man bryr sig om sina medmänniskar. Det ska vara ett positivt ord som det ska vara en ära att få bli kallad. Det ska passa både på barn och vuxna. Men det ska INTE gå att tillämpa på en terrorist.
Peter Englund, Svenska akademin, när kommer detta ord?
I min möda att fundera kring detta så har jag några förslag. De är inte så bra så jag hoppas att Svenska Akademin kommer på något bättre.
Omtinkellingent (Man är både omtänksam och smart)
Mattintelligent (Man är smart på ett logiskt och matematiskt sätt)
Modelligent (Man är smart OCH modig)
Ja, det var de jag kom ihåg just nu. Jag hade fler i bilen. Varför kan man inte blogga samtidigt som man kör bil? Jag kommer ju på jättemånga smarta saker i bilen.
Mig har det helt gått förbi att puckot i Norge (Anders Behring Bergvik) först ska ha beskrivit som terrorist och sedan ändrats till "vansinnesdåd". I mina öron, det jag har hört av media (SVT, P4 och DN) så har han alltid varit en terrorist. Han häktas för terroristbrott. PUNKT. Kanske beskrivs detta i kvällspressen, som jag sällan läser. Eller så beskrevs detta i den allra första rapporteringen, eller så har det helt enkelt gått förbi mig mitt i chocken över att detta faktiskt har hänt. IGEN!!!!
Det som stör mig mest är inte det faktum att han är från Norden, liksom jag är. Nej, det som stör mig mest är att han beskrivs som intelligent. JAG är INTELLIGENT. Att planera och utföra denna fruktansvärda handling som kommer att skada och såra så många människors liv är (känns hemskt att skriva) intellingent, smart och genomtänkt. Killen hade tänkt på allt. Det är det hemskaste. Jag bryr mig faktiskt inte om mitt eget ursprung, men att jag är intellingent och att detta är en likhet mellan mig och den här terroristen, massmördaren, idioten (orden räcker inte till och dessutom behövs det ett nytt ord för att beskriva honom). Nej, jag vill ha ett nytt ord för intelligent och det ska betyda att man kan tänka i flera led, att man är omtänksam, att man bryr sig om sina medmänniskar. Det ska vara ett positivt ord som det ska vara en ära att få bli kallad. Det ska passa både på barn och vuxna. Men det ska INTE gå att tillämpa på en terrorist.
Peter Englund, Svenska akademin, när kommer detta ord?
I min möda att fundera kring detta så har jag några förslag. De är inte så bra så jag hoppas att Svenska Akademin kommer på något bättre.
Omtinkellingent (Man är både omtänksam och smart)
Mattintelligent (Man är smart på ett logiskt och matematiskt sätt)
Modelligent (Man är smart OCH modig)
Ja, det var de jag kom ihåg just nu. Jag hade fler i bilen. Varför kan man inte blogga samtidigt som man kör bil? Jag kommer ju på jättemånga smarta saker i bilen.
Föräldraskapets för och nackdelar
För tillfället är jag föräldraledig. Rent principiellt, eller vad det heter, så innebär det att jag inte behöver gå till jobbet på hela sommaren, att jag är ledig därifrån. Varje dag! Wohoo, tänkte jag. Att vara ledig är väl toppen! Eller...sen när jag väl påbörjat min ledighet insåg jag att sommaren är VÄLDIGT LÅNG. Dessutom har jag inte varit ledig så här länge sedan jag var föräldraledig med Sonen förra gången. Och tänka sig, det var lika svårt nu!
Jag tror det största problemet ligger i att jag är väldigt intresserad av snabba resultat (är inte alla det?) Dieten som ger resultat direkt med minsta möjliga ansträngning/ Bilen som accelererar snabbast/ Resan som gör att man upplever mycket snabbt "ögonblick att minnas för livet". Liten insats - snabbt resultat. Så har i alla fall jag levt mitt liv de senaste 25 åren. När man då är hemma och är föräldraledig så är snarare arbetsgången så här "liten insats - resultat om 20 år". HALLÅ! Jag vet inte ens om jag lever om 20 år! Dessutom är det väldigt ospännande. Barn gillar rutiner. Det ska se likadant ut varje dag (så långt det går). När det gäller mat-tider kan jag skriva under på det. (Att få barn var bara en perfekt ursäkt för mig att börja äta regelbundet, annars mår inte min kropp särskilt bra.) Men det andra, hallå, jag blir så uttråkad av att vara hemma. Dessutom går all min energi åt till att vara pedagogisk och lugnt och försiktigt förklara för sonen att "nej, lek inte med glasburken, du kan tappa den" eller andra saker som att "sitt ner på stolen". Dock har min son inte riktigt lust att lyssna på allt som sägs för han fortsätter trots detta att leka eller göra det han inte fick. Då får man säga till en gång till, lite skarpare, varpå man låter som om man säger till en hund eller nåt typ "SITT NER!" Och här försöker man vara en bra och språkutvecklande förälder. Hur ska man vara det när det enda som funkar är två-ord-smeningar med uppmaningar i och som slutar med utropstecken och en mamma som gör sin argaste min? Det är jobbigt att uppfostra barn...
...så jag funderade en del på varför man skaffar barn. I princip de första åren går ju ut på att skälla (eller är det bara för att det är så jobbigt att vara dum mot sitt barn som man tänker på det, kanske). I alla fall en stor del av föräldraskapet går ut på att...skälla..vara arg...straffa. Och får man något direkt intellektuellt utbyte eller nåt, nej. Jag som blivande lärare har väl en del att lära mig av min son (typ tålamod, vilket är bra i läraryrket). Men alla andra då? Som inte ska bli lärare, vad har de att hämta av att skaffa barn. Jo, här är några förslag:
* Sonen kommer in klockan 5.30 på morgonen med en bok. Man säger "nej, det är natt fortfarande". Sonen kryper upp i sängen och somnar om
*Sonen säger "KRAAAAAAM" och anfaller en med en kram
* Sonen kommer och ger dig en puss när maten är klar'
* Sonen applåderar när du dammsugit
* Sonen säger "älskar dig, mamma"
Det är ju aldrig fel att bli älskad, eller hur?
(Plus att barn är så fruktansvärt SÖTA. Nu har dock min son börjat med att göra grimaser. Det är konstigt hur ett barn som kan se så otroligt sött ut kan se så otroligt FUL ut)
Jag tror det största problemet ligger i att jag är väldigt intresserad av snabba resultat (är inte alla det?) Dieten som ger resultat direkt med minsta möjliga ansträngning/ Bilen som accelererar snabbast/ Resan som gör att man upplever mycket snabbt "ögonblick att minnas för livet". Liten insats - snabbt resultat. Så har i alla fall jag levt mitt liv de senaste 25 åren. När man då är hemma och är föräldraledig så är snarare arbetsgången så här "liten insats - resultat om 20 år". HALLÅ! Jag vet inte ens om jag lever om 20 år! Dessutom är det väldigt ospännande. Barn gillar rutiner. Det ska se likadant ut varje dag (så långt det går). När det gäller mat-tider kan jag skriva under på det. (Att få barn var bara en perfekt ursäkt för mig att börja äta regelbundet, annars mår inte min kropp särskilt bra.) Men det andra, hallå, jag blir så uttråkad av att vara hemma. Dessutom går all min energi åt till att vara pedagogisk och lugnt och försiktigt förklara för sonen att "nej, lek inte med glasburken, du kan tappa den" eller andra saker som att "sitt ner på stolen". Dock har min son inte riktigt lust att lyssna på allt som sägs för han fortsätter trots detta att leka eller göra det han inte fick. Då får man säga till en gång till, lite skarpare, varpå man låter som om man säger till en hund eller nåt typ "SITT NER!" Och här försöker man vara en bra och språkutvecklande förälder. Hur ska man vara det när det enda som funkar är två-ord-smeningar med uppmaningar i och som slutar med utropstecken och en mamma som gör sin argaste min? Det är jobbigt att uppfostra barn...
...så jag funderade en del på varför man skaffar barn. I princip de första åren går ju ut på att skälla (eller är det bara för att det är så jobbigt att vara dum mot sitt barn som man tänker på det, kanske). I alla fall en stor del av föräldraskapet går ut på att...skälla..vara arg...straffa. Och får man något direkt intellektuellt utbyte eller nåt, nej. Jag som blivande lärare har väl en del att lära mig av min son (typ tålamod, vilket är bra i läraryrket). Men alla andra då? Som inte ska bli lärare, vad har de att hämta av att skaffa barn. Jo, här är några förslag:
* Sonen kommer in klockan 5.30 på morgonen med en bok. Man säger "nej, det är natt fortfarande". Sonen kryper upp i sängen och somnar om
*Sonen säger "KRAAAAAAM" och anfaller en med en kram
* Sonen kommer och ger dig en puss när maten är klar'
* Sonen applåderar när du dammsugit
* Sonen säger "älskar dig, mamma"
Det är ju aldrig fel att bli älskad, eller hur?
(Plus att barn är så fruktansvärt SÖTA. Nu har dock min son börjat med att göra grimaser. Det är konstigt hur ett barn som kan se så otroligt sött ut kan se så otroligt FUL ut)
