Födelsedag - för din skull eller någon annans?
Jag anser att
* När jag betänker hur jag ska fira min födelsedag så måste jag ha i beaktande att det faktiskt inte bara handlar om mig. Det sagda uttrycket "födelsedagen är bara min dag"- håller liksom inte när man umgås med andra människor. Som vill fira en. SJälva konceptet med födelsedagar anser jag handlar om att jag får möjlighet att komma till en person och säga "ÅH, vad roligt att just DU finns, har fötts, och att jag får vara en del i ditt underbara liv. Vad roligt!" Massa kärleksbombning alltså över personen ifråga. I detta så får jag också möjlighet att bidra till eprsonens liv med en liten present, som för att visa uppskattning och glädje över personen. Födelsedagen är alltså, enligt mig, raka motsatsen till "min dag-jag väljer" utan det handlar mer om att "finns det någon som vill fira mig, hur ska vi lägga upp det". Jag menar, året har 364 andra dagar och ingen har någonsin brytt sig om vad jag gör den 13 november, men däremot vad jag gör den 1 december brukar folk vara väldigt intresserade av.
* Samma säk är det när det gäller barnafödande. Folk ville väldigt gärna välkomna P när ahn föddes, altlså såg vi till att ordna diverse tillfällen för folk att kärleksbomba honom t.ex. dopfest. Vad lille P tyxkte om det är inte det viktiga utan hur vi andra kan kärleksbomba honom
* och nu till dagens heta ämne: BRÖLLOP. Min syster var av den åsikten att "giftermålet är mellan mannen och kvninna och hur dom vill ha det". Ni ser vart jag är på väg va? NEJ, så är det inte! I giftermålet samt det livslånga löftet om evig kärlek finns många steg, där kvinnan och mannen (eller samkönade) faktiskt är själva men giftermålet är de INTE ensamma om. Det handlar om kärleksbombning där också. De olika stegen är dock:
1. När man kommer överens om att leva resten av livet tillsammans. Det kan vara informellt elelr formellt, sagd eller. Jag och min make kände efter ungefär en vecka tillsammans att det här var rätt person för ett långt och lyckligt förhållande. Fanns där några andra - NEJ, bara vi!
2. Vid frieri eller förlovning: Här finns mannen och kvinnan (eller samkönade)., en ring, någon form av ceremoniell förfrågan eller nåt. En kille (eller tjej) på knä. Man har planerat det en tid innan hur man ska göra kanske. Inga andra, bara de lyckliga tu.
3. Vigseln. Här börjar vi komma in i gränslandet med kärleksbombningen. Om man har en vigsel och inte planerar att berätta det för någon, alltså man gör det bara av juridiska skäl, så är det ju mer en formell grej. Lite som ett juridiskt dokument om kvarlåtenskap. Ingen firar ju ett lyckat samboavtal, eller berättar det kanske med glädje för släkt och vänner MEN om man är jättelycklig själv över att ha hittat mannen (eller kvinnan) i sitt liv, och med stolthet vill visa det så VARFÖR UTESLUTA OSS ALLA ANDRA? Där förlorar ni mig, alla ni som säger att "det är vår dag". Nej, det är det inte. Ni ahr 364 andra dagar om året som ni kan göra PRECIS VAD NI VILL, men den dagen ni gifter er då handlar det om att fira er kärlek. De personer som du vill berätta detta för kommer också att vilja fira er kärlek, det är ju det allt handlar om tycker jag. Kärlek mellan er, kärlek till er.
Jag vill bara förtydliga här att det naturligtvis finns aspekter som ekonomi att ta hänsyn till samt att även om min gamla gymnasiekompis är glad att jag gifter mig så kanske jag inte har råd att bjuda henne på en 300 kronors-middag med tillhörande liveband, men någon form av firande ska man ha så att åtminstone ens närmsta släkt och vänner får vara med och fira kärleken.
Synpunkter mottages tacksamt.
Jag har haft ungefär samma diskussion med en kollega, som tycker det är pinsamt och jobbigt med alla former av formellt firande. Lite krasst så sa jag att det var lite av en plikt att bli firad. En social konvention. Sen är det å ena sidan lite konstigt om man vill fira på ett sätt som blir en plåga för den som ska firas; eller att bjuda på ett sätt som blir jobbigt för ens gäster. Ömsesidig hänsyn spelar i viss mån också in. Men som princip så håller jag med dig. Och vilka brudparet är inför varandra är förhoppningsvis redan etablerat, bröllopet är mer utåt; inför stat, släkt, vänner, och i vissa fall, Gud. Fast din love-bombing-förklaring var vackrare.
Hmmm, jag tycker nog att även om man borde vara lite generös och bjuda åtminstone de närmaste på en chans att gratulera (förstår inte vitsen med bröllop utan fest med de man tycker om) så är det ändå man själv som bestämmer. Om man inte har någon lust att ha kalas på sin födelsedag/bröllopsdag/you name it så tycker jag inte att man behöver. Om folk är så desperata att få överösa en med kärlek så förstår jag inte varför de inte kan göra det precis när som helst.
Sen kanske man inte får så många kompisar om man är så osocial och tråkig, men det är i så fall självförvållat och inget att sitta och grina för! ;-)
