Teatermamman

Så har jag då äntligen fått mitt första jobb som lärare. Något jag drömt om sedan jag var ca 7 år och för första gången klev in i en skola. Så här vid resans slut (eller början...) så är jag glad att mitt liv tagit de vändningar som de gjort. Jag är glad att ha jobbat ganska många år i hemtjänsten eftersom det har gett mig erfarenheter av att alla yrken inte är likadana (tänk om läraryrket hade varit mitt första arbete...oj oj oj). Mina reflektioner där jag jämför läraryrket med undersköterskeyrket kan summeras i att det kräver olika saker men att det, på det stora hela, är "lättare" att jobba i hemtjänsten (för mig, men alla upplever det säkert inte så). I hemtjänsten har man EN person att fokusera på i taget, medan jag i skolan har mellan 14 och 18 stycken att fokusera på, för att itne tala om klasslärarna som har upp till 23 stycken att fokusera på! Å andra sidan så har jag inte behövt ringa ambulans på min nya arbetsplats någon gång...eller kontakta distriktssköterskan. Men vikten av dokumentation är lika stor inom skolan som inom omsorgen.

Men jag slås ändå ganska ofta av hur rätt det här jobbet känns för MIG. Hemtjänsten kändes aldrig riktigt rätt för mig, kanske för att jag inte fick tillräcklig kreativ utmaning. Nu är jag kreativ nästan varje dag på jobbet, både när jag planerar lektioner och när jag håller i dom och försöker förklara saker för mina elever.

 

Nu ligger jag hemma i någon mysko magsjuka som jag tror min son dragit hem. Det är väldigt tråkigt. Jag ahde hellre hållit i lektioner med elever idag istället för att hålla mig till flytande kost och viloläge. Dock märker jag en annan kultur vid sjukdom jämfört med hur jag upplevde hemtjänsten (eller så är det jag som blivit äldre? Sånt händer ju också har jag hört). Alla är väldigt stöttande och påtalar verkligen att jag ska vara hemma till jag känenr mig frisk. Minns inte att det var så i hemtjänsten (eller så har jag förträngt det). Där var det mer "hej, är du tillbaks, kul nu jobbar vi". Kanske för att man inte träffade alla sina jobbarkompisar varje dag (och därför inte visste eller märkte hur länge någon varit borta). Kanske för att cheferna var väldigt duktiga på att säga "ni får ABSOLUT inte vara sjuka och det är bara ert fel om ni är sjuka bla bla bla", något jag inte mött ännu i skolans värld. Där är det mer "oj, är du sjuk - vi tar in en vikarie inga problem".  Jag jobbar i och för sig nu på en plats där jag inte träffar min chef varje dag heller, vilket påverkar när man inte dagligen träffar den som har budgetansvaret.

 

Summa summarum så har jag väldigt dåligt samvete för att jag är sjuk. Känns som om jag sviker (fast med masjuka är det nog en mycket bättre idé att faktiskt stanna hemma istället).
Jag gillar i alla fall mit jobba väldigt mycket, men har inte riktigt förstått att jag ska vara där länge. Tror typ att han finansmannen i "The apprentice" ska komma in närsomhelst och säga "You´re fired!", men jag ska nog försöka släppa den rädslan eftersom den inte är särskilt konstruktiv och försöka satsa på att bli frisk istället.

 

Jaha, kantarellsoppa någon?