Teatermamman

Just nu är en jobbig period i min familjs liv. Det här året har varit otroligt kämpigt. Min svärmor har opererats två gånger, en planerad operation för knät och en gång efter en hjärtinfarkt. Den gången hade vi tur, för hjärtinfarkten kom under ett besök hos diabetessjuksköterskan på vårdcentralen och min man, hennes son, var med. Det som min svärmor trodde var lite kramp i någon muskel förstod sjuksköterskan snabbt var något annat. In ko EKG-apparat, en massa annan personal och på mindre än en timme var hon på väg till Nyköpings Lasarett i ambulans. Jag, som nog kanske är lite synsk, stod hemma i köket med barnen och tänkte att jag skickade ett sms till maken där jag skrev "hur gick det" och han svarade "inte så bra, hon dog" så det var lite creepy sen när han smsade efetr någon timme och skrev att de var på väg till Nyköping i ambulans. Det tog inte många minuter innan jag ringt båda svägerskorna och likt ett väloljat maskineri organiserades resor för att möta upp svärfar (som tack-och-lov inte var ensam hemma utan på dagverksamhet och hade det trevligt). När altl det här hände tisdagen den 31 mars så var vi alla redan ganska trötta för årets tre första månader hade inte varit lätta de heller. Jag hade varit sjuk och haft 40 graders feber två gånger, och bihåleinflammation 1 gång och sammanlagt varit sjukskriven 6 veckor fördelat på tre perioder. Min ena svägerska ögnade i princip hela sin semester åt svärmors konvalesens efter en knäoperation, då hon inte mådde bra (några månader senare fick vi veta att detta hängde ihop med att hennes doktor tagit bort en anti-depressiv medicin, för så fort den sattes in igen 3 månader efter hjärtinfarkten så började hon bli sitt vanliga jag igen). Månaderna efter hjärtinfarkten fortsatte i samma anda som månaderna innan. Jag hade feber titt som tätt men enligt min husläkare var det "normalt", svärmor mådde dåligt men ingen läkare tänkte ens tanken på att det kunde vara depression. Det kom jag på när det gått några månader och då fick hon tack-och-lov träffa en superbra läkare som fixade både det ena och det andra. Jag hade också turen att få träffa en toppenläkare som inte alls tyckte att det var normalt att ha 40 graders feber fyra gånger på fem månader. Remiss skickades och jag inledde mitt somamrlov med att operera bort halsmandlarna.

Strax innan sommarlovet inleddes åkte maken på begravning. Hans farbror G hade dött, 96 år gammal (eller nåt sånt). Under resan hem låg jag hemma i 40 graders feber (igen). Med två barn. Jag ringde pappa och N som kom och hjälpte mig, tack och lov för det. I samband med detta blev det sjukskrivning igen i två veckor (sista innan operationen) och där och då den 8 juni dör min makes bästa vän. Han blev 48 år (tror jag). Det gick fort och var väldigt oväntat). Maken grät, jag grät. Allt var en enda röra. Dagen efter att jag opererats begravdes S. Livet är jävligt orättvist.

 

Går på bröllop! Dansar halva natten! Blir lite glad igen

 

Sen kom hösten. Makens morbror behöver hjälp att flytta och rensa sin lägenhet. Maken är borta 1 dag i veckan i 6 veckor. Jag är hemma med barnen. Omorganisation på min arbetsplats. Vissa delar bra, andra mindre bra. Jag protesterar och hänvisar till skollagen. Vissa delar vilar vare sig på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. Vissa delar tycker inte skolinspektionen om. Jag påpekar detta för min ledning. Får ett otroligt dåligt bemötande. Får stresssymtom, bryter ihop på jobbet och blir sjukskriven i två veckor. Allt är mörker. Sjukskrivningen förlängs. Fortsatt mörker. Går på ett rehab-möte hos läkaren. Bemöts otroligt oproffessionellt av min chef (som kör en fuling för att inte facket ska kunna var med, men jag bemöter honom med samma mynt så tack och lov kommer J från facket och lyssnar och stöttar). Kommer hem. Gråter. Får samtal från världens bästa handläggare på försäkringskassan, H, som säger "det är inte du som är sjuk, det är systemet som är sjukt" och jag tänker att det finns hopp om livet. Gråter lite till, får en hemsk helg. Mycket ångestdämpande. Nya möten (då med försäkringskassan H med på mötet). Går bättre. Sjukskriven året ut. Fortsatt mörker. Maken begraver en nära vän till svärmor och en farbror till (H). Jag gråter. Försöker orka med vardagen. Falerar. Fyller år. Orkar inte fylla år. Barnen blir sjuka. December kommer. Lyckas på något märkligt sätt fixa både julklappar och att ta hand om barn såpass att maken kan julpynta och laga mat hos sväronen. Julafton kommer. Jag mår sådär, men har ändå en ganska trevlig julafton innehållandes allt det som julaftnar ska innehålla (och jag får en otroligt härlig julklapp).

 

Men jag tänker att jag måste komma ihåg allt detta när jag ser tillbaka på mitt liv om sisådär 10 år. När jag är 40 och snart ska disputera i musikpedagogik, när jag går runt i mitt (i alla fall relativt) välstädade hem med mina då 16-åriga och 11-åriga barn som ganska mycket sköter sig själva, då ska jag minnas den här julen. Julen när ingen julstädning blev jord, där hela innehållet i klädkammaren står i vardagsrummet för att rensas "nån gång", när inget julgodis blev gjort, ingen gran plockades fram (den fick inte plats i röran), inga julgardiner sattes upp. Jag orkade inte ta mig någonstans på vare sig juldag eller annandag. Minns du den julen, ska jag säga till mig själv då. Julen då det knappt blev någon jul efter året då vi slet och slet och kämpade och kämpade men drabbades av än det ena, än det andra. Minns du den julen ska jag säga till mig själv då?

Eller när jag är 50 år, och båda barnen har flyttat ut för att plugga/jobba/vara aupair i något land långt bort. När det är jag och min make (som då gått i pension). Förhoppningsvis är vi friska, men sväronen är nog döda då. Minns du den julen, ska jag säga till mig själv, när vi var hos sväronen och maken hade både julpyntat och lagat julmat. Kanske är mina föräldrar döda då också, kanske inte.

 

Sen fortsätter åren gå, jag blir 60, 70 och kanske t.o.m. 80 år. Och i tider som är jobbiga så ska jag försöka minnas den här julen. För ingen, ingen jul mera i mitt liv, hopaps jag, ska vara så jobbig som den här. Och inget, inget mera år i mitt liv, ska bli så jobbigt som det som nu har varit.

Man vet ju aldrig. Saker kan ju hända, men om jag får välja så väljer jag nej.