Teatermamman

Jag växte upp i en familj där min mamma och pappa var lediga verje helg. Om någon av dem arbetade någon lördag så var det pappa. Då hade han JOUR pch fick MYCKET PENGAR för det. Min son kommer att växa upp i en familj där pappan jobbar lördagar lite då och samt säljer biljetter lite då och då på kvällar. Jag har dok, för min egen del, ägnat de senaste tio åren åt att vara upptagen i princip varje lördag med antingen jobb eller teater. Den här "lördagkvällsmyskänslan" som fanns när man var liten var helt plötsligt inte viktig längre. Jag hade varken tid eller lust till lördagsmys. Jag tyckte till och med att det var lite töntigt med folk som inte hade almanackan fulltecknad och gjorde något av sitt liv. SEN FICK JAG BARN. Helt plötsligt finner jag mig själv liggandes i soffan snaskandes på en mjölkchoklad med sonen i knät (snaskandes på ett paket russin...alltså inte paketet utan russinen, men ja, ni fattar) och efter att ha varit ledig hela dagen kände jag hur lördagsmyskänslan kom krypande. Utan några som helst töntighetskänslor! Den bara fanns där och var där och kom och omfamnade oss alla medan maken tog fram kameran för att filma Familjen Lördagsmys. Eftersom vi nu har bestämt i vår familj att jag inte ska jobba helger ett tag framöver så innebär det att jag kommer att ha lördagsmys väldigt många lördagar framöver. Känslan av att inte ha panik över detta gör att jag får lite vuxenräddhet.
Samma känsla inföll sig även i dag när jag insåg att jag om ca 10 månader kommer att fylla 26. "Då är man ju vuxen på riktigt", som min väninnna S sa när hon inträdde denna vuxna ålder. Plötsligt gäller liksom inte ungdomspriset på SJ längre. Det är skrämmande att inse sin egen dödlighet, men samtidigt lite roligt att fundera över vad man kan tänkas vilja hinna med innan 26 års ålder. Bli tvåbarnsmamma och ha lördagsmys står högt på min önskelista. Vi får väl se vad 2011 bär i sitt sköte.

Näe, jag vann inget i dag heller. Men jag hade trevligt sällskap hela tiden.

Det visade sig att min andra förkylning inte var en förkylning utan en halsfluss, vilket jag började misstänka i natt då jag vaknade av att det gjorde ont att svälja. Det var bara att pallra sig i väg till doktorn samt apoteket för att införskaffa lämplig antibiotika mot bakterierna som tydligen har party i min hals. Enligt barnläkaren som vi konsulterade för att se om även sonen ådragit sig något av detta kan så små barn inte få halsfluss. Hur hänger DET ihop?
Mina teorier:

1. Även om bakterier är ute i världen för att utsätta oss vuxna för så mycket elände som möjligt så är de snälla. Så fort de upptäcker att de sitter på ett barn så självdör de DIREKT, för inte ens bakterier kan vara så elaka alternativt, de drar vidare till nsäta vuxen och tänker "hehehe, vänta bara tills du blir vuxen, då ska vi allt se till att du får ett helvete"
2. Barns immunförsvar står på helspänn hela tiden och dödar ALLT som står i dess väg: Virus, bakterier, parasiter, mögel - ALLT
3. Barn sover bort det. För de sover så mycket. Och då kommer John Blund och hämtar bakterierna.
4. Det roliag med att vara bakterie borde ju vara att man är många, men eftersom små barn har så små halsar så får det inte plats så många bakterier där. Det blir bara en typ 4-5 stycken. Som en ensam övergiven pub på amerikanska landsbygden. Hur kul är det? Klart man drar...

Har ni tänkt på det uttrycket förresten, att man "sover bort nåt". Känns som ett bra uttryck. Jag har en massa som jag vill "sova bort" just nu. Halsfluss t.ex.

Här är några av helgens händelser. Vet dock inte vilken som var höjdpunkten. Hjälp mig gärna att bestämma detta.

1. Diskmaskinen gick sönder
2. Jag fick 39 graders feber i 24 timmar. Nu har jag "bara 38 grader"
3. Jag kan inte jobba p.g.a. att jag är sjuk (och får därmed ej heller någon lön eller ob-tillägg)
4. Mitt jobb ringde och undrade varför jag inte var på jobbet. Tydligen hade meddelandte som jag lämnade på telefonsvararen inte kommit fram
5. Min mobil dog ordentligt så jag kan enbart kommunicera med omvärlden via datorn
6. Sonen var uppe två timmar i natt och skrek i princip hela tiden.

Som elev på Universitetet har man som regel inte jullov. Man har 3 veckor med tid då man inte behöver vara i skolan. Men man är inte studieledig, tyvärr. Dessutom så är ekonomin inte så bra när man pluggar och maken är föräldraledig (och målet är att det ska fortsätta så ett tag) så måste både pappa och mamma jobba om varandra. Varje krona räknas. DÅ BLIR JAG SJUK!!!!! I TVÅ OMGÅNGAR!!!! Däremellan är sonen sjuk. Min första tanke var att "jaha, nu blir det så här". Nu börjar det. Sonen får något virus som han plockar upp på stan eller så kanske jag eller maken råkar få med oss något hem som attackerar sonen och hans immunförsvar. Sonen blir sjuk och lagom till att han blivit frisk blir jag och/eller maken sjuka. Jippie, men men. Det är väl bara att acceptera helt enklet. Snacka om att mitt immunförsvar kommer att bli skitbra efter småbarnsåren. Problemet är väl mest att jag och maken förlorar pengar på att någon av oss är sjuka.

Ibland funderar jag på varför mitt liv har blivit som det blivit. Min väg, i alla fall från ca 15-årsålder, har varit krokig med många väggupp. Även om jag haft förmånen att ha en make vid min sida som ställt upp i alla väder. Nu har jag även haft förmånen att ha goda vänner vid min sida som säller upp och finns där när jag behöver dem. (Tack!) Jag fascineras ofta över att livet blivit så bra som det har blivit. Jag kan titta på min son och tänka "P", tänk att jag har barn...och en son...som heter P! (ett vanligt svenskt namn). Jag har alltid föreställt mig att mina framtida barn ska heta typ "Texas, Destiny, Melody, Jordan!" eller nåt sånt. Och så får jag en son som heter ett vanligt svenskt namn. Som passar jättebra på honom! Han är ingen Texas eller Jordan. 

Kanske behövs det en förkylning för att man ska börja känna tacksamhet över det liv som man kom att leva. Som man inte var beredd på från början.  Som man aldrig trodde att man skulle leva. Men som blev hur bra som helst!