Att inte veta riktigt vad man ska göra åt det
Nu har hemmamamman blivit soff-mamman. Det började med att jag och sonen tog en tre timmar lång promenad i det vackra vädret i förrgår. Sonen gick en otroligt lång bit för att bara vara 20 månader gammal, det var säkert en kilometer. När vi kom hem på kvällen upptäckte vi att sonens kropp fyllts av små röda prickar. Eftersom jag är undersköterska (och har två småsyskon) så visste jag att det inte var något farligt utan värmeutslag. Lätta på kläderna och avvakta så går det över. Det gick inte över. Sonen fick närmare 39 graders feber istället. Så jag gjorde det enda rätta. Jag googlade. Tydligen var feber och värmeutslag i sig ingen farlig kombination, men om febern inte hade gått ner efter tre dagar så skulla man kontakta sjukvården. I går eftermiddag gick febern ner och försvann. Hurra! Dock måste denna oro gått åt mig eftersom jag mår lite konstigt i magen och känner mig något...däst. Kort stubin, molvärk i magen och...däst. Det är liksom inte riktigt som det ska, trots att jag sovit bra och häller i mig en massa vatten.
Det är ju enkelt om man är förkyld. Då lägger man sig i soffan och snyter sig ofta. Men om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vad gör man då? Ska man äta eller dricka? Vila eller röra på sig? Hmmmm....
Bäst familjen Holmqvist aktar sig för värmeutslag igen, mamma blir så orolig då.
Det är ju enkelt om man är förkyld. Då lägger man sig i soffan och snyter sig ofta. Men om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vad gör man då? Ska man äta eller dricka? Vila eller röra på sig? Hmmmm....
Bäst familjen Holmqvist aktar sig för värmeutslag igen, mamma blir så orolig då.
"Vad dum han är"
Denna vecka har varit kämpig på många sätt. Jag har påbörjat mina 3 månaders föräldraledighet. Med tanke på hur min senaste period av föräldraledighet var så har denna börjat i samma anda. Vissa är inte skapta för att vara hemmaföräldrar. Så enkelt är det. Jag blir trött, arg, sur ocg grinig av att vara hemmamamma. Jag har gjort min beskärda del av avföringstorkande och systematiskt upprepande av "gör inte sådär, det är farligt". Skillnaden mellan barn och personer med demenssjukdom är inte särkilt stor när man tänker efter. Plus att det kräver en hel del energi av en. Energi som jag helt enkelt inte har. Jag är så trött!
Jag har förvandlats till Gordon Ramsay! Detta insåg jag då jag och min sons kusin (8 år) i dag satt och tittade på tv. Vi tittar på filmen "Surf´s up" men eftersom den går på en reklamkanal så finns det ju då reklam med jämna mellanrum. I en av dessa dyker Gordon Ramsay upp. Han gormar och skriker på deltagarna i Hells Kitchen och jag tänker att "så känner jag mig just nu, är det så man ska göra för att nå sina mål?" och "varför tycker folk att det där är ett bra program?, det måste vara för att det är underhållning. Det kan stänga av och göra något annat när de tröttnat på Gordon Ramsay". Detta förstärks liksom av att sonens kusin efter denna trailer säger "vad dum han är". Oj, tänker jag. Gordon Ramsay är då verkligen ingenting som barn tycker om. Raka motsatsen faktiskt. Det är ingen höjdare för de barn som finns i min närhet att jag är Gordon Ramsay. Undrar hur mycket Gordon Ramsay som han själv är och hur mýcket som är bra tv?
Jag har förvandlats till Gordon Ramsay! Detta insåg jag då jag och min sons kusin (8 år) i dag satt och tittade på tv. Vi tittar på filmen "Surf´s up" men eftersom den går på en reklamkanal så finns det ju då reklam med jämna mellanrum. I en av dessa dyker Gordon Ramsay upp. Han gormar och skriker på deltagarna i Hells Kitchen och jag tänker att "så känner jag mig just nu, är det så man ska göra för att nå sina mål?" och "varför tycker folk att det där är ett bra program?, det måste vara för att det är underhållning. Det kan stänga av och göra något annat när de tröttnat på Gordon Ramsay". Detta förstärks liksom av att sonens kusin efter denna trailer säger "vad dum han är". Oj, tänker jag. Gordon Ramsay är då verkligen ingenting som barn tycker om. Raka motsatsen faktiskt. Det är ingen höjdare för de barn som finns i min närhet att jag är Gordon Ramsay. Undrar hur mycket Gordon Ramsay som han själv är och hur mýcket som är bra tv?
Stress, stress, stress och föräldraledighet
Och så var terminen slut. Snart. Egentligen är den inte slut förrän den 17 juni men jag har inget mer obligatoriskt seminarium mer för den här terminen. Bara två skrivuppgifter. Suck.
Flera av er som läser (eller dig om du bara är en) känner igen situationen när man har väldigt mycket att göra. Såna perioder har jag haft så länge jag har sysslat med amatörteater. Jag har även haft ett driv av att prestera. Den gamla klassiskern "jag gör - alltså finns jag" stämmer in på mig. Sen gjorde jag en del förändringar i mitt sociala nätverk efter att jag fått min son. Även här kan vi tillämpa klassikern "rensat upp i mina relationer" och drygt 1 år senare är jag nu inte lika driven av att prestera. Jag gör mer saker nu för att jag vill och är intresserad av att göra det för att nå egna mål. Det jag gör är jag medveten om ungefär hur mycket energi det förväntas ta och ge.
Då händer sånt där som jag, en människa med "koll", inte hade räknat med. I detta fall är det 3 stycken universitetskurser som krävt otroligt mycket mer av mig som person än vad jag trott. Speciell den sista, som resulterat i en 18-sidor lång akademisk uppsats, har gjort att jag är både akademiskt och fysiskt helt slut.
Jag har varit otroligt medveten om att under tidigare perioder i mitt liv så har så mycket av den trötthet jag känt berott på mig och vad jag gjort (oftast för mycket teaterprojekt). Så jag är lite smått chockad över att den här tröttheten faktiskt inte beror på mig! Tyvärr är det det enda positiva med det hela. I övrigt är jag ju trött trött trött vilket även påverkat min familj som jag lever med.
En annan sak jag funderar över är varför det känns som att de 2 uppgifter jag har kvar att göra kommer att kräva mer energi än det tagit att skriva själva uppsatsen.
Flera av er som läser (eller dig om du bara är en) känner igen situationen när man har väldigt mycket att göra. Såna perioder har jag haft så länge jag har sysslat med amatörteater. Jag har även haft ett driv av att prestera. Den gamla klassiskern "jag gör - alltså finns jag" stämmer in på mig. Sen gjorde jag en del förändringar i mitt sociala nätverk efter att jag fått min son. Även här kan vi tillämpa klassikern "rensat upp i mina relationer" och drygt 1 år senare är jag nu inte lika driven av att prestera. Jag gör mer saker nu för att jag vill och är intresserad av att göra det för att nå egna mål. Det jag gör är jag medveten om ungefär hur mycket energi det förväntas ta och ge.
Då händer sånt där som jag, en människa med "koll", inte hade räknat med. I detta fall är det 3 stycken universitetskurser som krävt otroligt mycket mer av mig som person än vad jag trott. Speciell den sista, som resulterat i en 18-sidor lång akademisk uppsats, har gjort att jag är både akademiskt och fysiskt helt slut.
Jag har varit otroligt medveten om att under tidigare perioder i mitt liv så har så mycket av den trötthet jag känt berott på mig och vad jag gjort (oftast för mycket teaterprojekt). Så jag är lite smått chockad över att den här tröttheten faktiskt inte beror på mig! Tyvärr är det det enda positiva med det hela. I övrigt är jag ju trött trött trött vilket även påverkat min familj som jag lever med.
En annan sak jag funderar över är varför det känns som att de 2 uppgifter jag har kvar att göra kommer att kräva mer energi än det tagit att skriva själva uppsatsen.
