Årsmeme 2015
1. Vad gjorde du under 2015 som du aldrig gjort förr?
Känns som jag bara gjort tråkiga saker som t.ex. opererade bort halsmandlarna, blev sjukskriven för stress (även kallat "gick in i väggen") men jag har ju gjort roliga saker också t.ex. sett hur en syriansk vigsel går till (med efterföljande fest, tack Edessa för att jag fick komma!), varit på Ålö (en ö i Stockholsm skärgård), provat brudklänning med en kompis samt gjort flätor på mig själv.
2. Höll du dina nyårslöften, och kommer du lova något inför nästa år?
Jag har inte nyårslöften utan nyårsvisioner. Vi har 5 stycken egna och 5 för hela familjen. I år skrev vi dock inga i början av året för året började så rörigt och jobbigt så jag skrev mina i november stället. Av dem jag skrev har jag hållit ett tror jag. Det var "lära mig göra flätor på mig själv" och det har jag lärt mig.
3. Var det någon nära dig som födde barn?
Nej, men två bekanta. Men 2016 - då kommer det bäbisar minnsann! Minst en!
4. Var det någon någon nära dig som dog?
Nja, en av min makes bästa vänner dog. Han blev 49 år (tror jag). Min makes båda farbröder dog och en kompis till min svärmor. Jag önskar att jag kunnat gå på alla deras begravningar men två var i Skåne och vi hade inte råd att åka dit allihop, vid en var jag nyopererad och vid en var jag för sjuk för att gå.
5. Vilka länder besökte du?
Sverige. Jättemycket.
6. Vad skulle du vilja ha 2016 som du saknade under 2015?
Här citerar jag min vän Oakfairy "Folk kunde ge fan i att dö, det skulle vara trevligt."
7. Vilket datum kommer du minnas speciellt från 2015 och varför?
8 juni, när S dog. 31 mars, då min svärmor fick en hjärtinfarkt.
8. Vilken är din största bedrift från 2015?
Att jag orkade stå emot en rejäl orättvisa. Plus att jag var själv med barnen i 3 nätter + 1 natt när maken var utomlands.
9. Vilket är ditt största misslyckande?
Jag tror inte på misslyckanden, jag tror på lärdomar. Min största lärdom är att min kropp och mitt psyke klarar mer än jag trodde.
10. Blev du sjuk eller skadad?
Ja, hela tiden.
11. Vad var den bästa sak du köpte?
Mat, medicin, hormonspiralen, bensin. Plus en rolig julklapp till min svägerska. Julklappar är i och för sig alltid roliga att köpa!
12. Vems beteende förtjänar att hyllas?
Min älskade make. Min klippa och min trygghet. Plus min Son och min Dotter. Att de orkar stå ut med mig är en rejäl bedrift.
13. Vems beteende gjorde dig upprörd och ledsen?
Min chefs.
14. Vart gick de mesta av dina pengar?
Mat och hyra.
15. Vad gjorde dig riktigt exalterad?
I går när jag och barnen var hemma medan maken jobbade och jag klarade av det. Då kände jag att jag är på väg att bli frisk. Det gjorde mig glad.
16. Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2015?
Kommer inte på någon. Kanske "Ett sista glas" med Miriam Bryant.
17. Jämfört med den här tiden förra året, är du:
a) Gladare eller ledsnare? Ledsnare tror jag. Det har varit så jobbigt, det här året.
b) Smalare eller tjockare? Tjockare. Tror jag. Har ingen våg.
c) Rikare eller fattigare? Fattigare. Sjukpenning blir man inte rik av (och tur är väl det, det är inte det som är tanken med den)
18. Vad önskar du att du gjort mer av?
Ätit chokladglass och hånglat. Firat min födelsedag. Träffat vänner och bekanta och bjudit på roliga temamiddagar. Spelat spel.
19. Vad önskar du att du gjort mindre av?
Varit sjuk
20. Hur firade du julen?
Med sväronen, svägerskan, maken och barnen.
21. Hur kommer du fira nyår?
Med nära vänner och min närmsta familj.
22. Blev du kär under 2015?
Ja, i min make. Hela tiden.
23. Hur många one-night-stands?
0. Men jag och maken fick till det några gånger ;-)
24. Vilket var ditt favorit-TV-program?
"Vem tror du att du är?", "På spåret", "Big bang Theory",
25. Hatar du någon nu som du inte hatade för ett år sedan?
Nej, inte hatar. Men sjukt irriterad på, ja.
26. Vilken är den bästa bok du läst?
Jag kämpar fortfarande med min "Hundra år av ensamhet"
27. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Major Lazor (heter dom det?)
28. Vad önskade du dig och fick du?
Haha! Jag önskade ju i början på året att jag skulle vara hemma mer och det fick jag ju.
29. Vilken var din favorit-film under året?
Just nu: Alla Harry-Potter-filmer.
30. Vad gjorde du på din födelsedag och hur gammal blev du?
Jag fyllde 30. Jag fick frukost på sängen och tre paket. Sen gjorde jag inte så mycket mer. Vi höll oss hemma eftersom Sonen var magsjuk. Jag pratade ganska mycket i telefon med olika gratulanter. Så det blev inte så mycket firande. Men i sommar - oj Oj OJ VAD DET SKA FIRAS!
31. Vad skulle ha gjort ditt år mycket mer tillfredsställande?
Färre dödsfall, mindre sjukdom, färre ogenomtänkta omorganisationer på jobbet som inte vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, färre hjärtinfarkter och färre operationer. Mer hångel och chokladglass. Och mer sex.
32. Hur skulle du beskriva ditt personliga klädmode under året?
Det var rent och ärvt. I alla fall det mesta av det.
33. Vad fick dig att förbli vid dina sinnens fulla bruk?
Min make och barnen. Och mina föräldrar som har varit barnvakt jätteofta. Och en massa andra som också varit barnvakter jätteofta. Tack!
34. Vilken kändis gillade du mest?
Maria Ylipää!
35. Vilken politisk fråga har engagerat dig mest?
Flyktingströmmen (Välkomna allihopa!)
36. Vem saknade du?
Vänner som jag träffat alldeles för lite.
37. Vilken var den bästa nya människa du träffade?
H - min handläggare på försäkringskassan! Vilken underbar och fantastisk människa!
38. Berätta om någon värdefull insikt som du fått under 2015.
Man ska lyssna på sin magkänsla.
39. Citera en låttext som sammanfattar ditt år.
Lusse lelle (för att Dottern sjunger den jätteofta)
När jag var 30...
Just nu är en jobbig period i min familjs liv. Det här året har varit otroligt kämpigt. Min svärmor har opererats två gånger, en planerad operation för knät och en gång efter en hjärtinfarkt. Den gången hade vi tur, för hjärtinfarkten kom under ett besök hos diabetessjuksköterskan på vårdcentralen och min man, hennes son, var med. Det som min svärmor trodde var lite kramp i någon muskel förstod sjuksköterskan snabbt var något annat. In ko EKG-apparat, en massa annan personal och på mindre än en timme var hon på väg till Nyköpings Lasarett i ambulans. Jag, som nog kanske är lite synsk, stod hemma i köket med barnen och tänkte att jag skickade ett sms till maken där jag skrev "hur gick det" och han svarade "inte så bra, hon dog" så det var lite creepy sen när han smsade efetr någon timme och skrev att de var på väg till Nyköping i ambulans. Det tog inte många minuter innan jag ringt båda svägerskorna och likt ett väloljat maskineri organiserades resor för att möta upp svärfar (som tack-och-lov inte var ensam hemma utan på dagverksamhet och hade det trevligt). När altl det här hände tisdagen den 31 mars så var vi alla redan ganska trötta för årets tre första månader hade inte varit lätta de heller. Jag hade varit sjuk och haft 40 graders feber två gånger, och bihåleinflammation 1 gång och sammanlagt varit sjukskriven 6 veckor fördelat på tre perioder. Min ena svägerska ögnade i princip hela sin semester åt svärmors konvalesens efter en knäoperation, då hon inte mådde bra (några månader senare fick vi veta att detta hängde ihop med att hennes doktor tagit bort en anti-depressiv medicin, för så fort den sattes in igen 3 månader efter hjärtinfarkten så började hon bli sitt vanliga jag igen). Månaderna efter hjärtinfarkten fortsatte i samma anda som månaderna innan. Jag hade feber titt som tätt men enligt min husläkare var det "normalt", svärmor mådde dåligt men ingen läkare tänkte ens tanken på att det kunde vara depression. Det kom jag på när det gått några månader och då fick hon tack-och-lov träffa en superbra läkare som fixade både det ena och det andra. Jag hade också turen att få träffa en toppenläkare som inte alls tyckte att det var normalt att ha 40 graders feber fyra gånger på fem månader. Remiss skickades och jag inledde mitt somamrlov med att operera bort halsmandlarna.
Strax innan sommarlovet inleddes åkte maken på begravning. Hans farbror G hade dött, 96 år gammal (eller nåt sånt). Under resan hem låg jag hemma i 40 graders feber (igen). Med två barn. Jag ringde pappa och N som kom och hjälpte mig, tack och lov för det. I samband med detta blev det sjukskrivning igen i två veckor (sista innan operationen) och där och då den 8 juni dör min makes bästa vän. Han blev 48 år (tror jag). Det gick fort och var väldigt oväntat). Maken grät, jag grät. Allt var en enda röra. Dagen efter att jag opererats begravdes S. Livet är jävligt orättvist.
Går på bröllop! Dansar halva natten! Blir lite glad igen
Sen kom hösten. Makens morbror behöver hjälp att flytta och rensa sin lägenhet. Maken är borta 1 dag i veckan i 6 veckor. Jag är hemma med barnen. Omorganisation på min arbetsplats. Vissa delar bra, andra mindre bra. Jag protesterar och hänvisar till skollagen. Vissa delar vilar vare sig på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. Vissa delar tycker inte skolinspektionen om. Jag påpekar detta för min ledning. Får ett otroligt dåligt bemötande. Får stresssymtom, bryter ihop på jobbet och blir sjukskriven i två veckor. Allt är mörker. Sjukskrivningen förlängs. Fortsatt mörker. Går på ett rehab-möte hos läkaren. Bemöts otroligt oproffessionellt av min chef (som kör en fuling för att inte facket ska kunna var med, men jag bemöter honom med samma mynt så tack och lov kommer J från facket och lyssnar och stöttar). Kommer hem. Gråter. Får samtal från världens bästa handläggare på försäkringskassan, H, som säger "det är inte du som är sjuk, det är systemet som är sjukt" och jag tänker att det finns hopp om livet. Gråter lite till, får en hemsk helg. Mycket ångestdämpande. Nya möten (då med försäkringskassan H med på mötet). Går bättre. Sjukskriven året ut. Fortsatt mörker. Maken begraver en nära vän till svärmor och en farbror till (H). Jag gråter. Försöker orka med vardagen. Falerar. Fyller år. Orkar inte fylla år. Barnen blir sjuka. December kommer. Lyckas på något märkligt sätt fixa både julklappar och att ta hand om barn såpass att maken kan julpynta och laga mat hos sväronen. Julafton kommer. Jag mår sådär, men har ändå en ganska trevlig julafton innehållandes allt det som julaftnar ska innehålla (och jag får en otroligt härlig julklapp).
Men jag tänker att jag måste komma ihåg allt detta när jag ser tillbaka på mitt liv om sisådär 10 år. När jag är 40 och snart ska disputera i musikpedagogik, när jag går runt i mitt (i alla fall relativt) välstädade hem med mina då 16-åriga och 11-åriga barn som ganska mycket sköter sig själva, då ska jag minnas den här julen. Julen när ingen julstädning blev jord, där hela innehållet i klädkammaren står i vardagsrummet för att rensas "nån gång", när inget julgodis blev gjort, ingen gran plockades fram (den fick inte plats i röran), inga julgardiner sattes upp. Jag orkade inte ta mig någonstans på vare sig juldag eller annandag. Minns du den julen, ska jag säga till mig själv då. Julen då det knappt blev någon jul efter året då vi slet och slet och kämpade och kämpade men drabbades av än det ena, än det andra. Minns du den julen ska jag säga till mig själv då?
Eller när jag är 50 år, och båda barnen har flyttat ut för att plugga/jobba/vara aupair i något land långt bort. När det är jag och min make (som då gått i pension). Förhoppningsvis är vi friska, men sväronen är nog döda då. Minns du den julen, ska jag säga till mig själv, när vi var hos sväronen och maken hade både julpyntat och lagat julmat. Kanske är mina föräldrar döda då också, kanske inte.
Sen fortsätter åren gå, jag blir 60, 70 och kanske t.o.m. 80 år. Och i tider som är jobbiga så ska jag försöka minnas den här julen. För ingen, ingen jul mera i mitt liv, hopaps jag, ska vara så jobbig som den här. Och inget, inget mera år i mitt liv, ska bli så jobbigt som det som nu har varit.
Man vet ju aldrig. Saker kan ju hända, men om jag får välja så väljer jag nej.
Ny vändning i den här sjukdomshistorien
I går satt jag i soffan och kollade på teven. Jag hade haft huvudvärk i nästan 24 timmar. Helt plötsligt kände jag två korta "smällar" precis vid högerörat. Jag blev otroligt rädd, fick en otrolig huvudvärk, ringde vårdguiden och panikade, tog en värktablett, sov i två timmar, ringde mamma, ringde pappa och frågade om migrän i släkten. Till saken hör att det bara gjorde ont i halva delen av huvudet och ansiktet. I dag ringde jag vårdcentralen och berättade om min otroligt läskiga upplevelse. Fortfarande var halva ansiktet bortdomnat och blev även varmt. Det var otroligt obehagligt, men läkaren konstaterade virus och ordinerade vila.
Lyckan över att slippa yrseln!
Efter en helvetisk natt där jag fick väcka Maken för att kunna gå på toa utan att ramla så kom vi fram till att vi behövde uppsöka ett sjukhus på lördagsmorgonen. Barnen inhystes hos Familjen H som även hjälpte till med skjuts till sjukhuset. Väl där fick jag ligga på en brits innan vi blev insläppta på ett rum och undersökta av en mycket trevlig uska som hette Denniz. Han kollade både det ena och det andra och alla värden var bra. Sen kom läkaren, som hette Håkan, och efter en helvetisk undersökning med illamående och skit så konstaterades att jag fått kristallsjukan. Lite ung, tyckte läkaren, men jag var tydligen ett skolexempel på kristallsjuka. Lite vridningar hit och dit och sen mådde jag lite bättre och kunde släppas ut i verkligheten igen. Nu har yrseln släppt, men jag har fortfarande en jobbig huvudvärk.
Idag: yrsel!
Vaknade med yrsel, ont i halsen, ont i örat och värk i bihålorna. Efter att ha sovit i soffan nästan hela dagen (och tagit lite värktabletter) samt druckit kaffe så har jag nu piggnat till lite. Men jag är så otroligt trött på att vara sjuk. Jag grät i morse i Makens famn. Jag ringde vårdcentralen och undrade om det skulle vara så här? De sa att det kunde ta en dag till innan jag kände mig bättre igen. Om jag inte kände mig bättre i morgon så skulle jag ringa tillbaka då.
Kan man få kronisk virusinfektion? Tänk om den här jädra sjukan aldrig går över?
Bättre men inte bra
I går ringde jag vårdcentralen igen och fick komma och träffa samma läkare som förra gången. Han var lika trevlig som förra gången! Denna gång gick jag därifrån med ett recept på penicillin. Efter att ha käkat 3 tabletter känner jag mig mycket bättre. Jag har till och med orkar handla idag! Jag och Maken slog två flugor i en smäll så medan han åkte till vårdcentralen och träffade våra nya favoritdoktor så åkte jag till Willys och köpte mat för tre dagar framöver. Wohoo! Även Maken kom ut från vårdcentralen med ett recept på penicillin OCH hostmedicin. Både han och jag är mycket piggare idag. Han orkade till och med lägga Sonen ordentligt och inte bara "jaja sov i vår säng jaja kolla på film JAJA". Eller...han har ju inte kommit ut från sovrummet än, så det kan hända att det inte alls gått jag. Jag lyckades lägga dottern också. Det är också en bedrift. Jag har varit så sjuk! Kan inte komma ihåg när jag mått så här dåligt så här länge senast. Främst fysiskt menar jag då. Psykiskt mår jag rätt okej. Jag märker att jag har otroligt höga krav på mig själv, vilket är rätt jobbigt framförallt när man är sjuk. För när man är sjuk så åstadkommer man ingenting, man försöker snarare göra så lite som möjligt. Så då får psyket ett törn.
Trött på att vara sjuk
På onsdag är det en vecka sen som jag gick hem efter halva dagen på jobbet, åkte ner till öppna mottagningen på vårdcentralen och fick träffa en superbra läkare som gav diagnosen bihåleinflammation. Aj och hem och vila. Nu har det gått 5 dagar och trots att jag inte tycker jag gjort annat än vilat de senaste dagarna så är den molande värken i bihålorna tillbaka igen. Bu.
Maken mår mycket sämre än jag, men fick ta hand om båda barnen alldeles nyss så jag fick vila. Hur länge ska detta hålla på? Jag har varit sjuk i en månad nu! Jag har inte råd att vara hemma längre. Det här suger. Nu hör jag Magnus hosta inne i Sonens rum. Han som dessutom är helt värdelös på att be om hjälp. Så när jag frågar om han orkar ta hand om Dottern en stund så svarar han alltid ja fast han inte orkar. Vilket gör att han kommer att vara sjuk ännu längre än vad som behövs. Blääää...skitvirus.
Sjuk mamma och pappa
Först blev jag sjuk och var sjuk i två veckor. Sen jobbade jag i fem dagar. Dag nummer sex vaknade jag upp med ont i halsen. Dag nummer 10 bröt jag ihop på jobbet och åkte hem. Domen av läkaren samma dag blev bihåleinflAmmation. Sedan blev maken sjuk också. Så nu är vi änna sjuka föräldrar här hemma. Dottern är frisk som en nötkärna. Sonen är hos mormor och morfar (vi insåg att vi behövde hjälp här hemma). Dottern kom hem i går kväll men Sonen fick sova kvar.
Mitt i allt detta så är det väldigt lätt för mig att falla ned i destruktiva tankar (kan vara hormonellt också, min kropp går banans på den fronten just nu). Mycket handlar om att jag inte kan prestera någonting just nu (jag är ju sjuk). Det blev lite bättre med det hela när Maken och jag nyss bestämde att jag är hemma i morgon också. Haha, vi kommer att bli så fattiga! Men hellre frisk och fattig än rik och sjuk.
Lär mig om IKT
Jag är nyfiken på det här med poddar. Tänkte försöka kolla upp det, kanske blir det en teaterår någon gång i framtiden.
Teater, teater, teater
En skrivande lärare
Nu har jag arbetat som lärare i 1,5 månad. Jag är inne på min sjätte vecka med undervisning (om jag räknat rätt).
Mitt jobb är lite annorlunda upplagt än andra musiklärares jobb. En stor del av min tjänst går ut på att pedagogiskt vägleda två av mina kollegor samt samverka med klasslärare kring vad vi gör.
Mina grupper som jag arbetar med består av elever i årskurs 1-2. De är mellan 13 och 17 elever i varje grupp, och många av dem (kanske 20 % om jag får dra till med ett tal) är nyanlända och har således varit i Sverige kortare tid än 2 år. De kan och förstår väldigt lite svenska.
Om det är någon som undrar hur det är att undervisa relativt nyanlända elever i musik så kan jag säga att det är väldigt olika. Här tänker jag då främst på hur de hanterar det faktum att de knappt fattar vad jag säger. Vissa försöker hänga med så gott de kan, medan andra släpper det helt och springer runt coh busar istället. Till det har vi elever som har, eller misstänks ha någon form av koncentrationssvårighetsdiagnos (t.ex. ADHD eller liknande), och som grädde på moset har vi helt vanliga årskurs ettor som itne riktigt har fattat vad de gör i skolan och varför de går där.
Summa summarum: Jag har elever som gör så att jag VERKLIGEN vet att jag lever.
Varje dag i nästan sex veckor så har jag gått hem med känslan av att vara riktigt riktigt trött. Tills idag. Nu hade jag inte riktig fulla grupper idag (några av mina elever hade en annan aktivitet utanför skolan idag så de var inte där).
De som var kvar ger mig dock anledning att hålla reda på dem, även om det var lite lugnare än det skulle.
Det som fångade min uppmärksamhet idag var på något sätt att det övriga arbetet kom ikapp. Jag har väldigt många kollegor, som är väldigt trevliga och positiva (tack och lov för det!). Jag kan vända mig till dem med pedagogiska frågor. Dock är det många relationer, många nya människor (som visserligen inte är så nya längre), jag har dessutom ca 180 elever som det snart ska sättas omdömen på. Lägg här till lite chefer, som väl är som chefer är mest med en del direktiv som man kan förstå som är rimliga och vissa som man ställer sig mer frågande till.
På något sätt är jag tacksam för universitetets ständiga förmåga att byta grupper på alla inför varje kurs. Detta satte liksom press på en att bli superduktig på att skapa relationer, något jag märker att jag måste kunna göra i mitt jobb.
Jag märker också hur viktigt det är att jag berömmer mig själv efter att ha genomfört en lektion, för ingen annan kommer att göra det åt mig. Om mina kollegor kunde så skulle de säkert jubla och applådera, likväl som jag skulle jubla och applådera åt dem om jag kunde bevittna deras lektioner.
Jag lämnade mitt arbete idag med känslan av hur svårt det kan vara att vara "ny på jobbet" (som många av oss har varit en eller flera gånger). En vill liksom känna att en blir omtyckt av alla, både elever, kollegor och chefer. En vill visa sig från sin bästa sida liksom. Kanske är det svårigheterna i förutsättningarna från arbetsplatsen som gör det, kanske en dålig utbildning som inte gett rätt sorts verktyg för att kunna arbeta i en skola av idag, kanske är det brist på erfarenhet, kanske är det jag som person, men jag har nog aldrig känt mig så vilsen som jag gjorde idag, trots helt ok lektioner och ett väldigt trevligt arbetslagsmöte.
Två steg fram och ett tillbaka är ett gammalt klassiskt talesätt gällande utveckling. Idag var det kanske ett tillbaka. Får väl se om det blir några steg framåt då.
Reflektioner kring nytt jobb
Så har jag då äntligen fått mitt första jobb som lärare. Något jag drömt om sedan jag var ca 7 år och för första gången klev in i en skola. Så här vid resans slut (eller början...) så är jag glad att mitt liv tagit de vändningar som de gjort. Jag är glad att ha jobbat ganska många år i hemtjänsten eftersom det har gett mig erfarenheter av att alla yrken inte är likadana (tänk om läraryrket hade varit mitt första arbete...oj oj oj). Mina reflektioner där jag jämför läraryrket med undersköterskeyrket kan summeras i att det kräver olika saker men att det, på det stora hela, är "lättare" att jobba i hemtjänsten (för mig, men alla upplever det säkert inte så). I hemtjänsten har man EN person att fokusera på i taget, medan jag i skolan har mellan 14 och 18 stycken att fokusera på, för att itne tala om klasslärarna som har upp till 23 stycken att fokusera på! Å andra sidan så har jag inte behövt ringa ambulans på min nya arbetsplats någon gång...eller kontakta distriktssköterskan. Men vikten av dokumentation är lika stor inom skolan som inom omsorgen.
Men jag slås ändå ganska ofta av hur rätt det här jobbet känns för MIG. Hemtjänsten kändes aldrig riktigt rätt för mig, kanske för att jag inte fick tillräcklig kreativ utmaning. Nu är jag kreativ nästan varje dag på jobbet, både när jag planerar lektioner och när jag håller i dom och försöker förklara saker för mina elever.
Nu ligger jag hemma i någon mysko magsjuka som jag tror min son dragit hem. Det är väldigt tråkigt. Jag ahde hellre hållit i lektioner med elever idag istället för att hålla mig till flytande kost och viloläge. Dock märker jag en annan kultur vid sjukdom jämfört med hur jag upplevde hemtjänsten (eller så är det jag som blivit äldre? Sånt händer ju också har jag hört). Alla är väldigt stöttande och påtalar verkligen att jag ska vara hemma till jag känenr mig frisk. Minns inte att det var så i hemtjänsten (eller så har jag förträngt det). Där var det mer "hej, är du tillbaks, kul nu jobbar vi". Kanske för att man inte träffade alla sina jobbarkompisar varje dag (och därför inte visste eller märkte hur länge någon varit borta). Kanske för att cheferna var väldigt duktiga på att säga "ni får ABSOLUT inte vara sjuka och det är bara ert fel om ni är sjuka bla bla bla", något jag inte mött ännu i skolans värld. Där är det mer "oj, är du sjuk - vi tar in en vikarie inga problem". Jag jobbar i och för sig nu på en plats där jag inte träffar min chef varje dag heller, vilket påverkar när man inte dagligen träffar den som har budgetansvaret.
Summa summarum så har jag väldigt dåligt samvete för att jag är sjuk. Känns som om jag sviker (fast med masjuka är det nog en mycket bättre idé att faktiskt stanna hemma istället).
Jag gillar i alla fall mit jobba väldigt mycket, men har inte riktigt förstått att jag ska vara där länge. Tror typ att han finansmannen i "The apprentice" ska komma in närsomhelst och säga "You´re fired!", men jag ska nog försöka släppa den rädslan eftersom den inte är särskilt konstruktiv och försöka satsa på att bli frisk istället.
Jag gillar i alla fall mit jobba väldigt mycket, men har inte riktigt förstått att jag ska vara där länge. Tror typ att han finansmannen i "The apprentice" ska komma in närsomhelst och säga "You´re fired!", men jag ska nog försöka släppa den rädslan eftersom den inte är särskilt konstruktiv och försöka satsa på att bli frisk istället.
Jaha, kantarellsoppa någon?
Hinna med ALLT
December är en stressig månad, vilket de flesta kan skriva under på. Läste i Länstidningen för inte så länge sen att det tydligen alltid har varit så och att det var värre förr. Sen tittade jag på "Så mycket Bättre" i går på TV och hörde Laleh prata om att man ska leva i nuet. Hon refererade till sitt eget liv och sina erfarenheter. Jag personligen vill inte leva i nuet. Mitt nu är inte så värst kul att leva i. Mensvärk. För att ställa en existensiell fråga: Varför? Om man, som jag, har en religion som försök att besvara de saker som händer i livet och ge dem mening så undrar jag bara, varför Gud gjorde oss kvinnor möjliga att ha mensvärk? Seriöst, vad är meningen med det? Är det för att vi ska få möjlighet att sitta still och slappa två dagar i månaden framför TV:n/Datorn? Den blir ju värre av att stressa så det kanske är Gud sätt att inte bränna ut kvinnor. Tvinga dem att slänga dem på soffan åtminstone två dagar i månaden så att de inte bränner ut sig helt. Ja, jag undrar verkligen. Förslag mottages tacksamt.
För dig som läser detta och är ateist: ja, jag vet att det är sammandragningar i livmodern. Ja, jag vet att det är olika från kvinna till kvinna men hur svarar du på den existensiella frågan VARFÖR JUST JAG????
Sorg är en del av livet. Har ni tänkt på att man sörjer inte bara när någon dött. Jag tycker man sörjer lite över olika saker hela tiden. Ibland sörjer jag lite att jag inte kan bli gravid utan hjälp, jag kan alltså inte bli "spontan-gravid" som det så fint heter. Tänk vad mysigt det måste vara att vara gravid i december! Man liksom går och städar och wops så sparkar det lite i magen och man blir sådär glad och pirrig i magen (ni som varit gravida vet vad jag menar. Ni andra: Ni har något fantastiskt mysigt som väntar. Ni andra: Ehhh...det är ungefär som att gå runt och vara förälskad. Pirr pirr!) Eller ha en liten bebis som sitter i babysittern och sjunger med när Bing Crosby sjunger om sin White Christmas. Det är också urmysigt. Ja, se där. Nu sörjde jag lite till. Det är sunt att sörja. Man ska inte stänga in sina känslor, för då blir man deprimerad och utbränd (speaking of experience).
Man kan också sörja att folk omkring en är sjuka och inte klarar sig helt själva längre. En helt naturlig sak. Så har mänskligheten fungerat så länge den har funnits. Barnen tar hand om sina föräldrar. Svärdöttrar kör till sjukhus och hoppas att de inte behöver ringa ambulansen på vägen. Söner funderar på fäder och faderskap. 2-åringar sover i baksätet. Alla drar en suck av lättnad när de inser att orsaken inte var livshotande, men att det hade kunnat bli mycket allvarligare än det blev. Svärdottern lovar sig själv att alltid ta bilen i fortsättningen, och att alltid skippa vinet.
Sen kan man också sörja att ens VFU-handledare inte kan ta emot en och att man lagt om i sin studiegång för att allt ska fungera. Det har jag gjort. Pluggat 200 % en period för att få ihop allt. Det har jag gjort. Hamnat efter med en massa uppgifter. Det har jag gjort. Bye bye fritid och ork. Hello plugga tills jag stupar. Om jag inte får någon annan VFu-plats så kommer jag inte kunna bli lärare. Och vem kan ta emot en elev med 7 veckors varsel? Hittar ni någon så kan ni ju ringa...
Det finns mycket att sörja om man tänker efter. Typ att det inte finns nån mat hemma för att man hade räknat att helgen skulle se annorlunda ut. Shit vad jobbigt det är att man aldrig får ha en dålig dag. Man måste ständigt vara på topp för att allt ska fungera.
För dig som läser detta och är ateist: ja, jag vet att det är sammandragningar i livmodern. Ja, jag vet att det är olika från kvinna till kvinna men hur svarar du på den existensiella frågan VARFÖR JUST JAG????
Sorg är en del av livet. Har ni tänkt på att man sörjer inte bara när någon dött. Jag tycker man sörjer lite över olika saker hela tiden. Ibland sörjer jag lite att jag inte kan bli gravid utan hjälp, jag kan alltså inte bli "spontan-gravid" som det så fint heter. Tänk vad mysigt det måste vara att vara gravid i december! Man liksom går och städar och wops så sparkar det lite i magen och man blir sådär glad och pirrig i magen (ni som varit gravida vet vad jag menar. Ni andra: Ni har något fantastiskt mysigt som väntar. Ni andra: Ehhh...det är ungefär som att gå runt och vara förälskad. Pirr pirr!) Eller ha en liten bebis som sitter i babysittern och sjunger med när Bing Crosby sjunger om sin White Christmas. Det är också urmysigt. Ja, se där. Nu sörjde jag lite till. Det är sunt att sörja. Man ska inte stänga in sina känslor, för då blir man deprimerad och utbränd (speaking of experience).
Man kan också sörja att folk omkring en är sjuka och inte klarar sig helt själva längre. En helt naturlig sak. Så har mänskligheten fungerat så länge den har funnits. Barnen tar hand om sina föräldrar. Svärdöttrar kör till sjukhus och hoppas att de inte behöver ringa ambulansen på vägen. Söner funderar på fäder och faderskap. 2-åringar sover i baksätet. Alla drar en suck av lättnad när de inser att orsaken inte var livshotande, men att det hade kunnat bli mycket allvarligare än det blev. Svärdottern lovar sig själv att alltid ta bilen i fortsättningen, och att alltid skippa vinet.
Sen kan man också sörja att ens VFU-handledare inte kan ta emot en och att man lagt om i sin studiegång för att allt ska fungera. Det har jag gjort. Pluggat 200 % en period för att få ihop allt. Det har jag gjort. Hamnat efter med en massa uppgifter. Det har jag gjort. Bye bye fritid och ork. Hello plugga tills jag stupar. Om jag inte får någon annan VFu-plats så kommer jag inte kunna bli lärare. Och vem kan ta emot en elev med 7 veckors varsel? Hittar ni någon så kan ni ju ringa...
Det finns mycket att sörja om man tänker efter. Typ att det inte finns nån mat hemma för att man hade räknat att helgen skulle se annorlunda ut. Shit vad jobbigt det är att man aldrig får ha en dålig dag. Man måste ständigt vara på topp för att allt ska fungera.
Måste samla ihop mig
Mitt liv rullar på i en fantastisk rasande takt. KÄnner mig fortfarande relativt nyhemkommen från Island, och tack vare (eller på grund av snarare) förkylningen så ligge jag efter med inte mindre än TVÅ teoretiska uppgifter i skolan. Dessutom är det en massa annat som krånglar. Det enda som fungerar är mitt konstnärliga projekt så jag försöker fokusera på det, vilket är inte är så svårt eftersom det är så roligt. Dessutom kombinerar jag det med min svenskakurs så jag får lite fördelar och energi tack vare det. Vad vore jag utan Ci (min handledare)? Som så godhjärtat och enkelt låter mig ta över i princip hela hennes undervisning i två veckor.
Själv känner jag mig så splittrad! Det vore en underdrift att säga att vi gick ut och tog en öl på Island (jag drack inte öl, jag drack vin). Har nog inte festat så mycket på flera år, och definitivt inte med 39 graders feber i kroppen. Efter det kommer jag hem och ska vara vanlig småbarnsmamma igen. Snacka om att man vänder ut och in på alla delar av sig själv!
Den här veckan har gått lite i samma anda. Först en god student, och småbarnsmamma på kvällen. Sedan representant för ATR i Västerås (j*vla brand i tågtunnel gjorde att jag kom hem 2 timamr senare än beräknat. INTE KUL!), men jag fick ju å andra sidan se typ hela Mälardalen och få gratis kaffe. På kvällen var jag god kompis (eller snyltare kanske...haha!) eftersom jag slaggade hemma hos C den natten och den efterföljande . Sedan upp till skolan. Duktig student (eller inte eftersom jag inte läst hela boken men ändå). Sedan kompis igen när det var dags att gå ut och dricka vin igen. Sedan hem till C, sova, upp ha lektion, och tillbaka till god småbarnsmamma som storhandlar inför kalaset.
Jösses! Inte förrän jag skrev ner det insåg jag hur intensiv min vecka varit. Så här såg ju mitt liv ut hela tiden ändra fram till 2007 och det mådde jag INTE bra av (och fick ta konsekvenserna av). Dags att varva ner lite nu och vara småbarnsmamma ett tag. Förutom ikväll då jag även ska vara god kompis och gratulera C på födelsedagen!
Själv känner jag mig så splittrad! Det vore en underdrift att säga att vi gick ut och tog en öl på Island (jag drack inte öl, jag drack vin). Har nog inte festat så mycket på flera år, och definitivt inte med 39 graders feber i kroppen. Efter det kommer jag hem och ska vara vanlig småbarnsmamma igen. Snacka om att man vänder ut och in på alla delar av sig själv!
Den här veckan har gått lite i samma anda. Först en god student, och småbarnsmamma på kvällen. Sedan representant för ATR i Västerås (j*vla brand i tågtunnel gjorde att jag kom hem 2 timamr senare än beräknat. INTE KUL!), men jag fick ju å andra sidan se typ hela Mälardalen och få gratis kaffe. På kvällen var jag god kompis (eller snyltare kanske...haha!) eftersom jag slaggade hemma hos C den natten och den efterföljande . Sedan upp till skolan. Duktig student (eller inte eftersom jag inte läst hela boken men ändå). Sedan kompis igen när det var dags att gå ut och dricka vin igen. Sedan hem till C, sova, upp ha lektion, och tillbaka till god småbarnsmamma som storhandlar inför kalaset.
Jösses! Inte förrän jag skrev ner det insåg jag hur intensiv min vecka varit. Så här såg ju mitt liv ut hela tiden ändra fram till 2007 och det mådde jag INTE bra av (och fick ta konsekvenserna av). Dags att varva ner lite nu och vara småbarnsmamma ett tag. Förutom ikväll då jag även ska vara god kompis och gratulera C på födelsedagen!
Att göra något man är rädd för
Mitt nyårslöfte i år var att städa mer. Det gör jag. FÖrut städade jag aldrig. Nu städar jag ibland. Hoppas det håller i sig till nyår dock.
Vissa har ett nyårslöfte att de ska göra något nytt varje dag som Ross i Vänner (http://www.youtube.com/watch?v=UIQEKD_8PrU), eller att de ska göra något de är rädda för varje dag. Den senaste månaden så har jag också börjat våga göra saker som jag varit rädd för. Vissa saker är av väldigt personlig karaktär, så i sak tänker jag inte beröra dess här men jag gjorde en av dessa saker i dag. Ett litet steg för mänslkligheten men ett STORT steg för mig.
När jag hade gjort detta insåg jag att jag själv blivit lite starkare av detta. Jag är inte den som tycker man ska göra något nytt varje dag bara "för att". Men det konstiga är hur mycket jag faktiskt möter varje dag som är skrämmande. Kanske är jag i grund och botten en feg lite filur och kanske är det därför saker som "ringa till X och fråga om vi kan fika" är så otroligt läskigt. Kanske har det med mitt bagage att göra? Men summan av det hela är i alla fall att jag känner mig väldigt modig hela tiden, och min självkänsla stärks eftersom jag får skriva detta i min "Må bra-bok" typ varje kväll.
Modiga modiga lilla jag!
Vissa har ett nyårslöfte att de ska göra något nytt varje dag som Ross i Vänner (http://www.youtube.com/watch?v=UIQEKD_8PrU), eller att de ska göra något de är rädda för varje dag. Den senaste månaden så har jag också börjat våga göra saker som jag varit rädd för. Vissa saker är av väldigt personlig karaktär, så i sak tänker jag inte beröra dess här men jag gjorde en av dessa saker i dag. Ett litet steg för mänslkligheten men ett STORT steg för mig.
När jag hade gjort detta insåg jag att jag själv blivit lite starkare av detta. Jag är inte den som tycker man ska göra något nytt varje dag bara "för att". Men det konstiga är hur mycket jag faktiskt möter varje dag som är skrämmande. Kanske är jag i grund och botten en feg lite filur och kanske är det därför saker som "ringa till X och fråga om vi kan fika" är så otroligt läskigt. Kanske har det med mitt bagage att göra? Men summan av det hela är i alla fall att jag känner mig väldigt modig hela tiden, och min självkänsla stärks eftersom jag får skriva detta i min "Må bra-bok" typ varje kväll.
Modiga modiga lilla jag!
Vad jag gör istället för att plugga
1. Cafe World.
2. Läser på vad folk skrivit på Facebook det senaste dygnet
3. Rensar min musikalista ALLT-lista
4. Funderar på kreativa projekt
5. Tittar på pappershögen till vänster om mig som tittar förebrående på mig och undrar när den ska sorteras in i dess ordinarie bo. Jag tittar tillbaka.
6. Funderar på om blommorna behöver vattnas
...och då tycker jag ändå om att gå i skolan.
2. Läser på vad folk skrivit på Facebook det senaste dygnet
3. Rensar min musikalista ALLT-lista
4. Funderar på kreativa projekt
5. Tittar på pappershögen till vänster om mig som tittar förebrående på mig och undrar när den ska sorteras in i dess ordinarie bo. Jag tittar tillbaka.
6. Funderar på om blommorna behöver vattnas
...och då tycker jag ändå om att gå i skolan.
Den långa reeeeeeesan
Här är några tips för en trevlig bilsemester för alla (framförallt barnfamiljer).
1. Se till att du har TID på dig att köra
2. Se till att du som förare är mätt och utvilad (pigg)
3. Se till att alla passagerare är mätta och utvilade (pigga)
4. Se till att du som FÖRARE har koll på vart ni ska och hur man kör dit.
5. Om du kör i Malmö - tänk på att när du ska svänga så har även de som ska köra rakt fram i motsatt riktning grönt (hur tänkte trafikkontoret)
Mina kommentarer på resan so far:
De flesta av de ovanstående 5 kraven har varit uppfyllda under den största delen av resan. Om du är smart har du säkert redan räknat ut att det femte tipset fick läras in den hårda vägen (jag svängde, husbil åker, husbilden tvärbromsar mitt i korsningen. Hoppas det gick bra, jag körde ju vidare)
När vi skulle till 90-årskalaset i går så kan jag säga att tips 4 inte uppfylldes. Ibland litar jag helt enkelt för mycket på min man, som dessutom inte har körkort. Det fungerar bra när man ska hitta ett vandrarhem på den småländska landsbygden, men inte en adress i stadsmiljö. När vi senare på kvällen skulle hitta till vandrarhemmet så uppfyllde jag faktiskt tips 4, men inte tips 2 vilket ledde till att jag svängde höger alldeles för tidigt och hamnade i korsningen med husbilen. Men det gick bra till slut. Nu är vi här!
Nu till de bra sakerna:
* Att sova i en f.d. prästgård i Småland är mysigt
* Att åka bil med en 1,5 åring och en 9-åring går fantastiskt bra
* Att träffa tyskar vid frukost, danskar på 90-årskalas samt se sonen försöka leka med en (möjlig) fillipinsk pojke är jätteroligt. Jag älskar att vara internationell
* 4 personer: 3 nätter i Malmö, frukost 1 dag, Internet och parkering för drygt 1500 spänn. Billigt! Jag älskar Vandrarhem! Efter att ha spenderat två nätter i skogen innan vi åkte hit känns rinnande varmvatten som en riktig lyx
Kram på er
1. Se till att du har TID på dig att köra
2. Se till att du som förare är mätt och utvilad (pigg)
3. Se till att alla passagerare är mätta och utvilade (pigga)
4. Se till att du som FÖRARE har koll på vart ni ska och hur man kör dit.
5. Om du kör i Malmö - tänk på att när du ska svänga så har även de som ska köra rakt fram i motsatt riktning grönt (hur tänkte trafikkontoret)
Mina kommentarer på resan so far:
De flesta av de ovanstående 5 kraven har varit uppfyllda under den största delen av resan. Om du är smart har du säkert redan räknat ut att det femte tipset fick läras in den hårda vägen (jag svängde, husbil åker, husbilden tvärbromsar mitt i korsningen. Hoppas det gick bra, jag körde ju vidare)
När vi skulle till 90-årskalaset i går så kan jag säga att tips 4 inte uppfylldes. Ibland litar jag helt enkelt för mycket på min man, som dessutom inte har körkort. Det fungerar bra när man ska hitta ett vandrarhem på den småländska landsbygden, men inte en adress i stadsmiljö. När vi senare på kvällen skulle hitta till vandrarhemmet så uppfyllde jag faktiskt tips 4, men inte tips 2 vilket ledde till att jag svängde höger alldeles för tidigt och hamnade i korsningen med husbilen. Men det gick bra till slut. Nu är vi här!
Nu till de bra sakerna:
* Att sova i en f.d. prästgård i Småland är mysigt
* Att åka bil med en 1,5 åring och en 9-åring går fantastiskt bra
* Att träffa tyskar vid frukost, danskar på 90-årskalas samt se sonen försöka leka med en (möjlig) fillipinsk pojke är jätteroligt. Jag älskar att vara internationell
* 4 personer: 3 nätter i Malmö, frukost 1 dag, Internet och parkering för drygt 1500 spänn. Billigt! Jag älskar Vandrarhem! Efter att ha spenderat två nätter i skogen innan vi åkte hit känns rinnande varmvatten som en riktig lyx
Kram på er
Det behövs ett nytt ord för intelligent
Ja, var börjar man. Jo, man börjar med att säga så här:
Mig har det helt gått förbi att puckot i Norge (Anders Behring Bergvik) först ska ha beskrivit som terrorist och sedan ändrats till "vansinnesdåd". I mina öron, det jag har hört av media (SVT, P4 och DN) så har han alltid varit en terrorist. Han häktas för terroristbrott. PUNKT. Kanske beskrivs detta i kvällspressen, som jag sällan läser. Eller så beskrevs detta i den allra första rapporteringen, eller så har det helt enkelt gått förbi mig mitt i chocken över att detta faktiskt har hänt. IGEN!!!!
Det som stör mig mest är inte det faktum att han är från Norden, liksom jag är. Nej, det som stör mig mest är att han beskrivs som intelligent. JAG är INTELLIGENT. Att planera och utföra denna fruktansvärda handling som kommer att skada och såra så många människors liv är (känns hemskt att skriva) intellingent, smart och genomtänkt. Killen hade tänkt på allt. Det är det hemskaste. Jag bryr mig faktiskt inte om mitt eget ursprung, men att jag är intellingent och att detta är en likhet mellan mig och den här terroristen, massmördaren, idioten (orden räcker inte till och dessutom behövs det ett nytt ord för att beskriva honom). Nej, jag vill ha ett nytt ord för intelligent och det ska betyda att man kan tänka i flera led, att man är omtänksam, att man bryr sig om sina medmänniskar. Det ska vara ett positivt ord som det ska vara en ära att få bli kallad. Det ska passa både på barn och vuxna. Men det ska INTE gå att tillämpa på en terrorist.
Peter Englund, Svenska akademin, när kommer detta ord?
I min möda att fundera kring detta så har jag några förslag. De är inte så bra så jag hoppas att Svenska Akademin kommer på något bättre.
Omtinkellingent (Man är både omtänksam och smart)
Mattintelligent (Man är smart på ett logiskt och matematiskt sätt)
Modelligent (Man är smart OCH modig)
Ja, det var de jag kom ihåg just nu. Jag hade fler i bilen. Varför kan man inte blogga samtidigt som man kör bil? Jag kommer ju på jättemånga smarta saker i bilen.
Mig har det helt gått förbi att puckot i Norge (Anders Behring Bergvik) först ska ha beskrivit som terrorist och sedan ändrats till "vansinnesdåd". I mina öron, det jag har hört av media (SVT, P4 och DN) så har han alltid varit en terrorist. Han häktas för terroristbrott. PUNKT. Kanske beskrivs detta i kvällspressen, som jag sällan läser. Eller så beskrevs detta i den allra första rapporteringen, eller så har det helt enkelt gått förbi mig mitt i chocken över att detta faktiskt har hänt. IGEN!!!!
Det som stör mig mest är inte det faktum att han är från Norden, liksom jag är. Nej, det som stör mig mest är att han beskrivs som intelligent. JAG är INTELLIGENT. Att planera och utföra denna fruktansvärda handling som kommer att skada och såra så många människors liv är (känns hemskt att skriva) intellingent, smart och genomtänkt. Killen hade tänkt på allt. Det är det hemskaste. Jag bryr mig faktiskt inte om mitt eget ursprung, men att jag är intellingent och att detta är en likhet mellan mig och den här terroristen, massmördaren, idioten (orden räcker inte till och dessutom behövs det ett nytt ord för att beskriva honom). Nej, jag vill ha ett nytt ord för intelligent och det ska betyda att man kan tänka i flera led, att man är omtänksam, att man bryr sig om sina medmänniskar. Det ska vara ett positivt ord som det ska vara en ära att få bli kallad. Det ska passa både på barn och vuxna. Men det ska INTE gå att tillämpa på en terrorist.
Peter Englund, Svenska akademin, när kommer detta ord?
I min möda att fundera kring detta så har jag några förslag. De är inte så bra så jag hoppas att Svenska Akademin kommer på något bättre.
Omtinkellingent (Man är både omtänksam och smart)
Mattintelligent (Man är smart på ett logiskt och matematiskt sätt)
Modelligent (Man är smart OCH modig)
Ja, det var de jag kom ihåg just nu. Jag hade fler i bilen. Varför kan man inte blogga samtidigt som man kör bil? Jag kommer ju på jättemånga smarta saker i bilen.
Föräldraskapets för och nackdelar
För tillfället är jag föräldraledig. Rent principiellt, eller vad det heter, så innebär det att jag inte behöver gå till jobbet på hela sommaren, att jag är ledig därifrån. Varje dag! Wohoo, tänkte jag. Att vara ledig är väl toppen! Eller...sen när jag väl påbörjat min ledighet insåg jag att sommaren är VÄLDIGT LÅNG. Dessutom har jag inte varit ledig så här länge sedan jag var föräldraledig med Sonen förra gången. Och tänka sig, det var lika svårt nu!
Jag tror det största problemet ligger i att jag är väldigt intresserad av snabba resultat (är inte alla det?) Dieten som ger resultat direkt med minsta möjliga ansträngning/ Bilen som accelererar snabbast/ Resan som gör att man upplever mycket snabbt "ögonblick att minnas för livet". Liten insats - snabbt resultat. Så har i alla fall jag levt mitt liv de senaste 25 åren. När man då är hemma och är föräldraledig så är snarare arbetsgången så här "liten insats - resultat om 20 år". HALLÅ! Jag vet inte ens om jag lever om 20 år! Dessutom är det väldigt ospännande. Barn gillar rutiner. Det ska se likadant ut varje dag (så långt det går). När det gäller mat-tider kan jag skriva under på det. (Att få barn var bara en perfekt ursäkt för mig att börja äta regelbundet, annars mår inte min kropp särskilt bra.) Men det andra, hallå, jag blir så uttråkad av att vara hemma. Dessutom går all min energi åt till att vara pedagogisk och lugnt och försiktigt förklara för sonen att "nej, lek inte med glasburken, du kan tappa den" eller andra saker som att "sitt ner på stolen". Dock har min son inte riktigt lust att lyssna på allt som sägs för han fortsätter trots detta att leka eller göra det han inte fick. Då får man säga till en gång till, lite skarpare, varpå man låter som om man säger till en hund eller nåt typ "SITT NER!" Och här försöker man vara en bra och språkutvecklande förälder. Hur ska man vara det när det enda som funkar är två-ord-smeningar med uppmaningar i och som slutar med utropstecken och en mamma som gör sin argaste min? Det är jobbigt att uppfostra barn...
...så jag funderade en del på varför man skaffar barn. I princip de första åren går ju ut på att skälla (eller är det bara för att det är så jobbigt att vara dum mot sitt barn som man tänker på det, kanske). I alla fall en stor del av föräldraskapet går ut på att...skälla..vara arg...straffa. Och får man något direkt intellektuellt utbyte eller nåt, nej. Jag som blivande lärare har väl en del att lära mig av min son (typ tålamod, vilket är bra i läraryrket). Men alla andra då? Som inte ska bli lärare, vad har de att hämta av att skaffa barn. Jo, här är några förslag:
* Sonen kommer in klockan 5.30 på morgonen med en bok. Man säger "nej, det är natt fortfarande". Sonen kryper upp i sängen och somnar om
*Sonen säger "KRAAAAAAM" och anfaller en med en kram
* Sonen kommer och ger dig en puss när maten är klar'
* Sonen applåderar när du dammsugit
* Sonen säger "älskar dig, mamma"
Det är ju aldrig fel att bli älskad, eller hur?
(Plus att barn är så fruktansvärt SÖTA. Nu har dock min son börjat med att göra grimaser. Det är konstigt hur ett barn som kan se så otroligt sött ut kan se så otroligt FUL ut)
Jag tror det största problemet ligger i att jag är väldigt intresserad av snabba resultat (är inte alla det?) Dieten som ger resultat direkt med minsta möjliga ansträngning/ Bilen som accelererar snabbast/ Resan som gör att man upplever mycket snabbt "ögonblick att minnas för livet". Liten insats - snabbt resultat. Så har i alla fall jag levt mitt liv de senaste 25 åren. När man då är hemma och är föräldraledig så är snarare arbetsgången så här "liten insats - resultat om 20 år". HALLÅ! Jag vet inte ens om jag lever om 20 år! Dessutom är det väldigt ospännande. Barn gillar rutiner. Det ska se likadant ut varje dag (så långt det går). När det gäller mat-tider kan jag skriva under på det. (Att få barn var bara en perfekt ursäkt för mig att börja äta regelbundet, annars mår inte min kropp särskilt bra.) Men det andra, hallå, jag blir så uttråkad av att vara hemma. Dessutom går all min energi åt till att vara pedagogisk och lugnt och försiktigt förklara för sonen att "nej, lek inte med glasburken, du kan tappa den" eller andra saker som att "sitt ner på stolen". Dock har min son inte riktigt lust att lyssna på allt som sägs för han fortsätter trots detta att leka eller göra det han inte fick. Då får man säga till en gång till, lite skarpare, varpå man låter som om man säger till en hund eller nåt typ "SITT NER!" Och här försöker man vara en bra och språkutvecklande förälder. Hur ska man vara det när det enda som funkar är två-ord-smeningar med uppmaningar i och som slutar med utropstecken och en mamma som gör sin argaste min? Det är jobbigt att uppfostra barn...
...så jag funderade en del på varför man skaffar barn. I princip de första åren går ju ut på att skälla (eller är det bara för att det är så jobbigt att vara dum mot sitt barn som man tänker på det, kanske). I alla fall en stor del av föräldraskapet går ut på att...skälla..vara arg...straffa. Och får man något direkt intellektuellt utbyte eller nåt, nej. Jag som blivande lärare har väl en del att lära mig av min son (typ tålamod, vilket är bra i läraryrket). Men alla andra då? Som inte ska bli lärare, vad har de att hämta av att skaffa barn. Jo, här är några förslag:
* Sonen kommer in klockan 5.30 på morgonen med en bok. Man säger "nej, det är natt fortfarande". Sonen kryper upp i sängen och somnar om
*Sonen säger "KRAAAAAAM" och anfaller en med en kram
* Sonen kommer och ger dig en puss när maten är klar'
* Sonen applåderar när du dammsugit
* Sonen säger "älskar dig, mamma"
Det är ju aldrig fel att bli älskad, eller hur?
(Plus att barn är så fruktansvärt SÖTA. Nu har dock min son börjat med att göra grimaser. Det är konstigt hur ett barn som kan se så otroligt sött ut kan se så otroligt FUL ut)
Att inte veta riktigt vad man ska göra åt det
Nu har hemmamamman blivit soff-mamman. Det började med att jag och sonen tog en tre timmar lång promenad i det vackra vädret i förrgår. Sonen gick en otroligt lång bit för att bara vara 20 månader gammal, det var säkert en kilometer. När vi kom hem på kvällen upptäckte vi att sonens kropp fyllts av små röda prickar. Eftersom jag är undersköterska (och har två småsyskon) så visste jag att det inte var något farligt utan värmeutslag. Lätta på kläderna och avvakta så går det över. Det gick inte över. Sonen fick närmare 39 graders feber istället. Så jag gjorde det enda rätta. Jag googlade. Tydligen var feber och värmeutslag i sig ingen farlig kombination, men om febern inte hade gått ner efter tre dagar så skulla man kontakta sjukvården. I går eftermiddag gick febern ner och försvann. Hurra! Dock måste denna oro gått åt mig eftersom jag mår lite konstigt i magen och känner mig något...däst. Kort stubin, molvärk i magen och...däst. Det är liksom inte riktigt som det ska, trots att jag sovit bra och häller i mig en massa vatten.
Det är ju enkelt om man är förkyld. Då lägger man sig i soffan och snyter sig ofta. Men om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vad gör man då? Ska man äta eller dricka? Vila eller röra på sig? Hmmmm....
Bäst familjen Holmqvist aktar sig för värmeutslag igen, mamma blir så orolig då.
Det är ju enkelt om man är förkyld. Då lägger man sig i soffan och snyter sig ofta. Men om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vad gör man då? Ska man äta eller dricka? Vila eller röra på sig? Hmmmm....
Bäst familjen Holmqvist aktar sig för värmeutslag igen, mamma blir så orolig då.
