Jamen då slåt bacillerna till då!

Ni vet när man efter en hård period äntligen kan unna sig att slappna av - och blir sjuk! Ja, så är det för mig också. Efter att ha sovit en massa extra timmar i går och förrgår så misstänkte jag att jag bara var trött (med tanke på att det varit mycket den sista tiden). Så jag sov och väntade på att bli pigg igen. Det hände inte. Så blev det onsdag och min lediga dag var slut. Dagen var planerad för första lämna bilen på verkstaden (kolla vuxenpoängen på det!), hämta bilen och sedan jobba. Någonstans mellan "lämnat bilen" och "hämta bilen" så insåg jag att det där med jobb ikväll var heeelt uteslutet. Alldeles för trött i kroppen här alltså, ont i halsen. När jag sedan skulle hämta bilen och satt på bussen och hade ont i väldigt många leder varpå jag hade svårt att hålla mig vaken (bussresan tar 30 minuter - max) så insåg jag att det bara var att ge upp och sjukanmäla sig för i morgon också. Tur att jag är ledig i helgen så jag kan krya på mig då.

Vad är det förresten med killar på verkstäder? Vill de blåsa en på pengar eller har jag sett för mycket Roy & Roger? När de ringer för att berätta att bilen är klar så berättar de att de upptäckt att någon fram på typ stötdämparen (jag vet väl inte vad det heter, jag är inte bilmekaniker) hade gått sönder och att det skulle kosta typ 3000 spänn att laga den. Jaha, sa jag, så det var ju bara att boka in en ny tid om 2 veckor för att fixa vad-det-nu-var-som-hade-gått-sönder. Det finns bara dåliga eller jättedåliga bilaffärer, men jag har i alla fall en bil nu! Det känns oerhört befriande att kunna åka och storhandla NÄR JAG VILL. Måndag 19.30? Onsdag 8.15? Lördag 11.15. Och det tar 20 minuter dit, 20 minuter hem. Inget hämta/lämna bläääää! Bara sätta sig i bilen och åka. Det är LYX för mig. Eller när Sonens kusiner var här och vi åkte till stranden två dagar i rad. DET är LYX!

Apropå Sonen förresten. Han kan verkligen välja sina tillfällen. I dag är det positiv bemärkelse. Så man ligger där i soffan och känner sig lite halvrisig i och med förkylningen och dessutom lite fattig med tanke på bilen, så tar sonen ett "nästan"-steg. DÅ får man ett infall att "man kanske skulle ta och se om sonen kan gå". Man sätter sig där mittemot honom, ropar på maken och DÄR - mitt på vardagsrumsgolvet tar sonen sina första steg! Det blev dans och sång och applåder vill jag lova. Allt blev ju extra kul eftersom dagen kändes så pissig i övrigt. Min son kan gå! Han är normal!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0