En skrivande lärare
Nu har jag arbetat som lärare i 1,5 månad. Jag är inne på min sjätte vecka med undervisning (om jag räknat rätt).
Mitt jobb är lite annorlunda upplagt än andra musiklärares jobb. En stor del av min tjänst går ut på att pedagogiskt vägleda två av mina kollegor samt samverka med klasslärare kring vad vi gör.
Mina grupper som jag arbetar med består av elever i årskurs 1-2. De är mellan 13 och 17 elever i varje grupp, och många av dem (kanske 20 % om jag får dra till med ett tal) är nyanlända och har således varit i Sverige kortare tid än 2 år. De kan och förstår väldigt lite svenska.
Om det är någon som undrar hur det är att undervisa relativt nyanlända elever i musik så kan jag säga att det är väldigt olika. Här tänker jag då främst på hur de hanterar det faktum att de knappt fattar vad jag säger. Vissa försöker hänga med så gott de kan, medan andra släpper det helt och springer runt coh busar istället. Till det har vi elever som har, eller misstänks ha någon form av koncentrationssvårighetsdiagnos (t.ex. ADHD eller liknande), och som grädde på moset har vi helt vanliga årskurs ettor som itne riktigt har fattat vad de gör i skolan och varför de går där.
Summa summarum: Jag har elever som gör så att jag VERKLIGEN vet att jag lever.
Varje dag i nästan sex veckor så har jag gått hem med känslan av att vara riktigt riktigt trött. Tills idag. Nu hade jag inte riktig fulla grupper idag (några av mina elever hade en annan aktivitet utanför skolan idag så de var inte där).
De som var kvar ger mig dock anledning att hålla reda på dem, även om det var lite lugnare än det skulle.
Det som fångade min uppmärksamhet idag var på något sätt att det övriga arbetet kom ikapp. Jag har väldigt många kollegor, som är väldigt trevliga och positiva (tack och lov för det!). Jag kan vända mig till dem med pedagogiska frågor. Dock är det många relationer, många nya människor (som visserligen inte är så nya längre), jag har dessutom ca 180 elever som det snart ska sättas omdömen på. Lägg här till lite chefer, som väl är som chefer är mest med en del direktiv som man kan förstå som är rimliga och vissa som man ställer sig mer frågande till.
På något sätt är jag tacksam för universitetets ständiga förmåga att byta grupper på alla inför varje kurs. Detta satte liksom press på en att bli superduktig på att skapa relationer, något jag märker att jag måste kunna göra i mitt jobb.
Jag märker också hur viktigt det är att jag berömmer mig själv efter att ha genomfört en lektion, för ingen annan kommer att göra det åt mig. Om mina kollegor kunde så skulle de säkert jubla och applådera, likväl som jag skulle jubla och applådera åt dem om jag kunde bevittna deras lektioner.
Jag lämnade mitt arbete idag med känslan av hur svårt det kan vara att vara "ny på jobbet" (som många av oss har varit en eller flera gånger). En vill liksom känna att en blir omtyckt av alla, både elever, kollegor och chefer. En vill visa sig från sin bästa sida liksom. Kanske är det svårigheterna i förutsättningarna från arbetsplatsen som gör det, kanske en dålig utbildning som inte gett rätt sorts verktyg för att kunna arbeta i en skola av idag, kanske är det brist på erfarenhet, kanske är det jag som person, men jag har nog aldrig känt mig så vilsen som jag gjorde idag, trots helt ok lektioner och ett väldigt trevligt arbetslagsmöte.
Två steg fram och ett tillbaka är ett gammalt klassiskt talesätt gällande utveckling. Idag var det kanske ett tillbaka. Får väl se om det blir några steg framåt då.
Reflektioner kring nytt jobb
Så har jag då äntligen fått mitt första jobb som lärare. Något jag drömt om sedan jag var ca 7 år och för första gången klev in i en skola. Så här vid resans slut (eller början...) så är jag glad att mitt liv tagit de vändningar som de gjort. Jag är glad att ha jobbat ganska många år i hemtjänsten eftersom det har gett mig erfarenheter av att alla yrken inte är likadana (tänk om läraryrket hade varit mitt första arbete...oj oj oj). Mina reflektioner där jag jämför läraryrket med undersköterskeyrket kan summeras i att det kräver olika saker men att det, på det stora hela, är "lättare" att jobba i hemtjänsten (för mig, men alla upplever det säkert inte så). I hemtjänsten har man EN person att fokusera på i taget, medan jag i skolan har mellan 14 och 18 stycken att fokusera på, för att itne tala om klasslärarna som har upp till 23 stycken att fokusera på! Å andra sidan så har jag inte behövt ringa ambulans på min nya arbetsplats någon gång...eller kontakta distriktssköterskan. Men vikten av dokumentation är lika stor inom skolan som inom omsorgen.
Men jag slås ändå ganska ofta av hur rätt det här jobbet känns för MIG. Hemtjänsten kändes aldrig riktigt rätt för mig, kanske för att jag inte fick tillräcklig kreativ utmaning. Nu är jag kreativ nästan varje dag på jobbet, både när jag planerar lektioner och när jag håller i dom och försöker förklara saker för mina elever.
Nu ligger jag hemma i någon mysko magsjuka som jag tror min son dragit hem. Det är väldigt tråkigt. Jag ahde hellre hållit i lektioner med elever idag istället för att hålla mig till flytande kost och viloläge. Dock märker jag en annan kultur vid sjukdom jämfört med hur jag upplevde hemtjänsten (eller så är det jag som blivit äldre? Sånt händer ju också har jag hört). Alla är väldigt stöttande och påtalar verkligen att jag ska vara hemma till jag känenr mig frisk. Minns inte att det var så i hemtjänsten (eller så har jag förträngt det). Där var det mer "hej, är du tillbaks, kul nu jobbar vi". Kanske för att man inte träffade alla sina jobbarkompisar varje dag (och därför inte visste eller märkte hur länge någon varit borta). Kanske för att cheferna var väldigt duktiga på att säga "ni får ABSOLUT inte vara sjuka och det är bara ert fel om ni är sjuka bla bla bla", något jag inte mött ännu i skolans värld. Där är det mer "oj, är du sjuk - vi tar in en vikarie inga problem". Jag jobbar i och för sig nu på en plats där jag inte träffar min chef varje dag heller, vilket påverkar när man inte dagligen träffar den som har budgetansvaret.
Summa summarum så har jag väldigt dåligt samvete för att jag är sjuk. Känns som om jag sviker (fast med masjuka är det nog en mycket bättre idé att faktiskt stanna hemma istället).
Jag gillar i alla fall mit jobba väldigt mycket, men har inte riktigt förstått att jag ska vara där länge. Tror typ att han finansmannen i "The apprentice" ska komma in närsomhelst och säga "You´re fired!", men jag ska nog försöka släppa den rädslan eftersom den inte är särskilt konstruktiv och försöka satsa på att bli frisk istället.
Jag gillar i alla fall mit jobba väldigt mycket, men har inte riktigt förstått att jag ska vara där länge. Tror typ att han finansmannen i "The apprentice" ska komma in närsomhelst och säga "You´re fired!", men jag ska nog försöka släppa den rädslan eftersom den inte är särskilt konstruktiv och försöka satsa på att bli frisk istället.
Jaha, kantarellsoppa någon?
Hinna med ALLT
December är en stressig månad, vilket de flesta kan skriva under på. Läste i Länstidningen för inte så länge sen att det tydligen alltid har varit så och att det var värre förr. Sen tittade jag på "Så mycket Bättre" i går på TV och hörde Laleh prata om att man ska leva i nuet. Hon refererade till sitt eget liv och sina erfarenheter. Jag personligen vill inte leva i nuet. Mitt nu är inte så värst kul att leva i. Mensvärk. För att ställa en existensiell fråga: Varför? Om man, som jag, har en religion som försök att besvara de saker som händer i livet och ge dem mening så undrar jag bara, varför Gud gjorde oss kvinnor möjliga att ha mensvärk? Seriöst, vad är meningen med det? Är det för att vi ska få möjlighet att sitta still och slappa två dagar i månaden framför TV:n/Datorn? Den blir ju värre av att stressa så det kanske är Gud sätt att inte bränna ut kvinnor. Tvinga dem att slänga dem på soffan åtminstone två dagar i månaden så att de inte bränner ut sig helt. Ja, jag undrar verkligen. Förslag mottages tacksamt.
För dig som läser detta och är ateist: ja, jag vet att det är sammandragningar i livmodern. Ja, jag vet att det är olika från kvinna till kvinna men hur svarar du på den existensiella frågan VARFÖR JUST JAG????
Sorg är en del av livet. Har ni tänkt på att man sörjer inte bara när någon dött. Jag tycker man sörjer lite över olika saker hela tiden. Ibland sörjer jag lite att jag inte kan bli gravid utan hjälp, jag kan alltså inte bli "spontan-gravid" som det så fint heter. Tänk vad mysigt det måste vara att vara gravid i december! Man liksom går och städar och wops så sparkar det lite i magen och man blir sådär glad och pirrig i magen (ni som varit gravida vet vad jag menar. Ni andra: Ni har något fantastiskt mysigt som väntar. Ni andra: Ehhh...det är ungefär som att gå runt och vara förälskad. Pirr pirr!) Eller ha en liten bebis som sitter i babysittern och sjunger med när Bing Crosby sjunger om sin White Christmas. Det är också urmysigt. Ja, se där. Nu sörjde jag lite till. Det är sunt att sörja. Man ska inte stänga in sina känslor, för då blir man deprimerad och utbränd (speaking of experience).
Man kan också sörja att folk omkring en är sjuka och inte klarar sig helt själva längre. En helt naturlig sak. Så har mänskligheten fungerat så länge den har funnits. Barnen tar hand om sina föräldrar. Svärdöttrar kör till sjukhus och hoppas att de inte behöver ringa ambulansen på vägen. Söner funderar på fäder och faderskap. 2-åringar sover i baksätet. Alla drar en suck av lättnad när de inser att orsaken inte var livshotande, men att det hade kunnat bli mycket allvarligare än det blev. Svärdottern lovar sig själv att alltid ta bilen i fortsättningen, och att alltid skippa vinet.
Sen kan man också sörja att ens VFU-handledare inte kan ta emot en och att man lagt om i sin studiegång för att allt ska fungera. Det har jag gjort. Pluggat 200 % en period för att få ihop allt. Det har jag gjort. Hamnat efter med en massa uppgifter. Det har jag gjort. Bye bye fritid och ork. Hello plugga tills jag stupar. Om jag inte får någon annan VFu-plats så kommer jag inte kunna bli lärare. Och vem kan ta emot en elev med 7 veckors varsel? Hittar ni någon så kan ni ju ringa...
Det finns mycket att sörja om man tänker efter. Typ att det inte finns nån mat hemma för att man hade räknat att helgen skulle se annorlunda ut. Shit vad jobbigt det är att man aldrig får ha en dålig dag. Man måste ständigt vara på topp för att allt ska fungera.
För dig som läser detta och är ateist: ja, jag vet att det är sammandragningar i livmodern. Ja, jag vet att det är olika från kvinna till kvinna men hur svarar du på den existensiella frågan VARFÖR JUST JAG????
Sorg är en del av livet. Har ni tänkt på att man sörjer inte bara när någon dött. Jag tycker man sörjer lite över olika saker hela tiden. Ibland sörjer jag lite att jag inte kan bli gravid utan hjälp, jag kan alltså inte bli "spontan-gravid" som det så fint heter. Tänk vad mysigt det måste vara att vara gravid i december! Man liksom går och städar och wops så sparkar det lite i magen och man blir sådär glad och pirrig i magen (ni som varit gravida vet vad jag menar. Ni andra: Ni har något fantastiskt mysigt som väntar. Ni andra: Ehhh...det är ungefär som att gå runt och vara förälskad. Pirr pirr!) Eller ha en liten bebis som sitter i babysittern och sjunger med när Bing Crosby sjunger om sin White Christmas. Det är också urmysigt. Ja, se där. Nu sörjde jag lite till. Det är sunt att sörja. Man ska inte stänga in sina känslor, för då blir man deprimerad och utbränd (speaking of experience).
Man kan också sörja att folk omkring en är sjuka och inte klarar sig helt själva längre. En helt naturlig sak. Så har mänskligheten fungerat så länge den har funnits. Barnen tar hand om sina föräldrar. Svärdöttrar kör till sjukhus och hoppas att de inte behöver ringa ambulansen på vägen. Söner funderar på fäder och faderskap. 2-åringar sover i baksätet. Alla drar en suck av lättnad när de inser att orsaken inte var livshotande, men att det hade kunnat bli mycket allvarligare än det blev. Svärdottern lovar sig själv att alltid ta bilen i fortsättningen, och att alltid skippa vinet.
Sen kan man också sörja att ens VFU-handledare inte kan ta emot en och att man lagt om i sin studiegång för att allt ska fungera. Det har jag gjort. Pluggat 200 % en period för att få ihop allt. Det har jag gjort. Hamnat efter med en massa uppgifter. Det har jag gjort. Bye bye fritid och ork. Hello plugga tills jag stupar. Om jag inte får någon annan VFu-plats så kommer jag inte kunna bli lärare. Och vem kan ta emot en elev med 7 veckors varsel? Hittar ni någon så kan ni ju ringa...
Det finns mycket att sörja om man tänker efter. Typ att det inte finns nån mat hemma för att man hade räknat att helgen skulle se annorlunda ut. Shit vad jobbigt det är att man aldrig får ha en dålig dag. Man måste ständigt vara på topp för att allt ska fungera.
Måste samla ihop mig
Mitt liv rullar på i en fantastisk rasande takt. KÄnner mig fortfarande relativt nyhemkommen från Island, och tack vare (eller på grund av snarare) förkylningen så ligge jag efter med inte mindre än TVÅ teoretiska uppgifter i skolan. Dessutom är det en massa annat som krånglar. Det enda som fungerar är mitt konstnärliga projekt så jag försöker fokusera på det, vilket är inte är så svårt eftersom det är så roligt. Dessutom kombinerar jag det med min svenskakurs så jag får lite fördelar och energi tack vare det. Vad vore jag utan Ci (min handledare)? Som så godhjärtat och enkelt låter mig ta över i princip hela hennes undervisning i två veckor.
Själv känner jag mig så splittrad! Det vore en underdrift att säga att vi gick ut och tog en öl på Island (jag drack inte öl, jag drack vin). Har nog inte festat så mycket på flera år, och definitivt inte med 39 graders feber i kroppen. Efter det kommer jag hem och ska vara vanlig småbarnsmamma igen. Snacka om att man vänder ut och in på alla delar av sig själv!
Den här veckan har gått lite i samma anda. Först en god student, och småbarnsmamma på kvällen. Sedan representant för ATR i Västerås (j*vla brand i tågtunnel gjorde att jag kom hem 2 timamr senare än beräknat. INTE KUL!), men jag fick ju å andra sidan se typ hela Mälardalen och få gratis kaffe. På kvällen var jag god kompis (eller snyltare kanske...haha!) eftersom jag slaggade hemma hos C den natten och den efterföljande . Sedan upp till skolan. Duktig student (eller inte eftersom jag inte läst hela boken men ändå). Sedan kompis igen när det var dags att gå ut och dricka vin igen. Sedan hem till C, sova, upp ha lektion, och tillbaka till god småbarnsmamma som storhandlar inför kalaset.
Jösses! Inte förrän jag skrev ner det insåg jag hur intensiv min vecka varit. Så här såg ju mitt liv ut hela tiden ändra fram till 2007 och det mådde jag INTE bra av (och fick ta konsekvenserna av). Dags att varva ner lite nu och vara småbarnsmamma ett tag. Förutom ikväll då jag även ska vara god kompis och gratulera C på födelsedagen!
Själv känner jag mig så splittrad! Det vore en underdrift att säga att vi gick ut och tog en öl på Island (jag drack inte öl, jag drack vin). Har nog inte festat så mycket på flera år, och definitivt inte med 39 graders feber i kroppen. Efter det kommer jag hem och ska vara vanlig småbarnsmamma igen. Snacka om att man vänder ut och in på alla delar av sig själv!
Den här veckan har gått lite i samma anda. Först en god student, och småbarnsmamma på kvällen. Sedan representant för ATR i Västerås (j*vla brand i tågtunnel gjorde att jag kom hem 2 timamr senare än beräknat. INTE KUL!), men jag fick ju å andra sidan se typ hela Mälardalen och få gratis kaffe. På kvällen var jag god kompis (eller snyltare kanske...haha!) eftersom jag slaggade hemma hos C den natten och den efterföljande . Sedan upp till skolan. Duktig student (eller inte eftersom jag inte läst hela boken men ändå). Sedan kompis igen när det var dags att gå ut och dricka vin igen. Sedan hem till C, sova, upp ha lektion, och tillbaka till god småbarnsmamma som storhandlar inför kalaset.
Jösses! Inte förrän jag skrev ner det insåg jag hur intensiv min vecka varit. Så här såg ju mitt liv ut hela tiden ändra fram till 2007 och det mådde jag INTE bra av (och fick ta konsekvenserna av). Dags att varva ner lite nu och vara småbarnsmamma ett tag. Förutom ikväll då jag även ska vara god kompis och gratulera C på födelsedagen!
Att göra något man är rädd för
Mitt nyårslöfte i år var att städa mer. Det gör jag. FÖrut städade jag aldrig. Nu städar jag ibland. Hoppas det håller i sig till nyår dock.
Vissa har ett nyårslöfte att de ska göra något nytt varje dag som Ross i Vänner (http://www.youtube.com/watch?v=UIQEKD_8PrU), eller att de ska göra något de är rädda för varje dag. Den senaste månaden så har jag också börjat våga göra saker som jag varit rädd för. Vissa saker är av väldigt personlig karaktär, så i sak tänker jag inte beröra dess här men jag gjorde en av dessa saker i dag. Ett litet steg för mänslkligheten men ett STORT steg för mig.
När jag hade gjort detta insåg jag att jag själv blivit lite starkare av detta. Jag är inte den som tycker man ska göra något nytt varje dag bara "för att". Men det konstiga är hur mycket jag faktiskt möter varje dag som är skrämmande. Kanske är jag i grund och botten en feg lite filur och kanske är det därför saker som "ringa till X och fråga om vi kan fika" är så otroligt läskigt. Kanske har det med mitt bagage att göra? Men summan av det hela är i alla fall att jag känner mig väldigt modig hela tiden, och min självkänsla stärks eftersom jag får skriva detta i min "Må bra-bok" typ varje kväll.
Modiga modiga lilla jag!
Vissa har ett nyårslöfte att de ska göra något nytt varje dag som Ross i Vänner (http://www.youtube.com/watch?v=UIQEKD_8PrU), eller att de ska göra något de är rädda för varje dag. Den senaste månaden så har jag också börjat våga göra saker som jag varit rädd för. Vissa saker är av väldigt personlig karaktär, så i sak tänker jag inte beröra dess här men jag gjorde en av dessa saker i dag. Ett litet steg för mänslkligheten men ett STORT steg för mig.
När jag hade gjort detta insåg jag att jag själv blivit lite starkare av detta. Jag är inte den som tycker man ska göra något nytt varje dag bara "för att". Men det konstiga är hur mycket jag faktiskt möter varje dag som är skrämmande. Kanske är jag i grund och botten en feg lite filur och kanske är det därför saker som "ringa till X och fråga om vi kan fika" är så otroligt läskigt. Kanske har det med mitt bagage att göra? Men summan av det hela är i alla fall att jag känner mig väldigt modig hela tiden, och min självkänsla stärks eftersom jag får skriva detta i min "Må bra-bok" typ varje kväll.
Modiga modiga lilla jag!
Vad jag gör istället för att plugga
1. Cafe World.
2. Läser på vad folk skrivit på Facebook det senaste dygnet
3. Rensar min musikalista ALLT-lista
4. Funderar på kreativa projekt
5. Tittar på pappershögen till vänster om mig som tittar förebrående på mig och undrar när den ska sorteras in i dess ordinarie bo. Jag tittar tillbaka.
6. Funderar på om blommorna behöver vattnas
...och då tycker jag ändå om att gå i skolan.
2. Läser på vad folk skrivit på Facebook det senaste dygnet
3. Rensar min musikalista ALLT-lista
4. Funderar på kreativa projekt
5. Tittar på pappershögen till vänster om mig som tittar förebrående på mig och undrar när den ska sorteras in i dess ordinarie bo. Jag tittar tillbaka.
6. Funderar på om blommorna behöver vattnas
...och då tycker jag ändå om att gå i skolan.
Den långa reeeeeeesan
Här är några tips för en trevlig bilsemester för alla (framförallt barnfamiljer).
1. Se till att du har TID på dig att köra
2. Se till att du som förare är mätt och utvilad (pigg)
3. Se till att alla passagerare är mätta och utvilade (pigga)
4. Se till att du som FÖRARE har koll på vart ni ska och hur man kör dit.
5. Om du kör i Malmö - tänk på att när du ska svänga så har även de som ska köra rakt fram i motsatt riktning grönt (hur tänkte trafikkontoret)
Mina kommentarer på resan so far:
De flesta av de ovanstående 5 kraven har varit uppfyllda under den största delen av resan. Om du är smart har du säkert redan räknat ut att det femte tipset fick läras in den hårda vägen (jag svängde, husbil åker, husbilden tvärbromsar mitt i korsningen. Hoppas det gick bra, jag körde ju vidare)
När vi skulle till 90-årskalaset i går så kan jag säga att tips 4 inte uppfylldes. Ibland litar jag helt enkelt för mycket på min man, som dessutom inte har körkort. Det fungerar bra när man ska hitta ett vandrarhem på den småländska landsbygden, men inte en adress i stadsmiljö. När vi senare på kvällen skulle hitta till vandrarhemmet så uppfyllde jag faktiskt tips 4, men inte tips 2 vilket ledde till att jag svängde höger alldeles för tidigt och hamnade i korsningen med husbilen. Men det gick bra till slut. Nu är vi här!
Nu till de bra sakerna:
* Att sova i en f.d. prästgård i Småland är mysigt
* Att åka bil med en 1,5 åring och en 9-åring går fantastiskt bra
* Att träffa tyskar vid frukost, danskar på 90-årskalas samt se sonen försöka leka med en (möjlig) fillipinsk pojke är jätteroligt. Jag älskar att vara internationell
* 4 personer: 3 nätter i Malmö, frukost 1 dag, Internet och parkering för drygt 1500 spänn. Billigt! Jag älskar Vandrarhem! Efter att ha spenderat två nätter i skogen innan vi åkte hit känns rinnande varmvatten som en riktig lyx
Kram på er
1. Se till att du har TID på dig att köra
2. Se till att du som förare är mätt och utvilad (pigg)
3. Se till att alla passagerare är mätta och utvilade (pigga)
4. Se till att du som FÖRARE har koll på vart ni ska och hur man kör dit.
5. Om du kör i Malmö - tänk på att när du ska svänga så har även de som ska köra rakt fram i motsatt riktning grönt (hur tänkte trafikkontoret)
Mina kommentarer på resan so far:
De flesta av de ovanstående 5 kraven har varit uppfyllda under den största delen av resan. Om du är smart har du säkert redan räknat ut att det femte tipset fick läras in den hårda vägen (jag svängde, husbil åker, husbilden tvärbromsar mitt i korsningen. Hoppas det gick bra, jag körde ju vidare)
När vi skulle till 90-årskalaset i går så kan jag säga att tips 4 inte uppfylldes. Ibland litar jag helt enkelt för mycket på min man, som dessutom inte har körkort. Det fungerar bra när man ska hitta ett vandrarhem på den småländska landsbygden, men inte en adress i stadsmiljö. När vi senare på kvällen skulle hitta till vandrarhemmet så uppfyllde jag faktiskt tips 4, men inte tips 2 vilket ledde till att jag svängde höger alldeles för tidigt och hamnade i korsningen med husbilen. Men det gick bra till slut. Nu är vi här!
Nu till de bra sakerna:
* Att sova i en f.d. prästgård i Småland är mysigt
* Att åka bil med en 1,5 åring och en 9-åring går fantastiskt bra
* Att träffa tyskar vid frukost, danskar på 90-årskalas samt se sonen försöka leka med en (möjlig) fillipinsk pojke är jätteroligt. Jag älskar att vara internationell
* 4 personer: 3 nätter i Malmö, frukost 1 dag, Internet och parkering för drygt 1500 spänn. Billigt! Jag älskar Vandrarhem! Efter att ha spenderat två nätter i skogen innan vi åkte hit känns rinnande varmvatten som en riktig lyx
Kram på er
Det behövs ett nytt ord för intelligent
Ja, var börjar man. Jo, man börjar med att säga så här:
Mig har det helt gått förbi att puckot i Norge (Anders Behring Bergvik) först ska ha beskrivit som terrorist och sedan ändrats till "vansinnesdåd". I mina öron, det jag har hört av media (SVT, P4 och DN) så har han alltid varit en terrorist. Han häktas för terroristbrott. PUNKT. Kanske beskrivs detta i kvällspressen, som jag sällan läser. Eller så beskrevs detta i den allra första rapporteringen, eller så har det helt enkelt gått förbi mig mitt i chocken över att detta faktiskt har hänt. IGEN!!!!
Det som stör mig mest är inte det faktum att han är från Norden, liksom jag är. Nej, det som stör mig mest är att han beskrivs som intelligent. JAG är INTELLIGENT. Att planera och utföra denna fruktansvärda handling som kommer att skada och såra så många människors liv är (känns hemskt att skriva) intellingent, smart och genomtänkt. Killen hade tänkt på allt. Det är det hemskaste. Jag bryr mig faktiskt inte om mitt eget ursprung, men att jag är intellingent och att detta är en likhet mellan mig och den här terroristen, massmördaren, idioten (orden räcker inte till och dessutom behövs det ett nytt ord för att beskriva honom). Nej, jag vill ha ett nytt ord för intelligent och det ska betyda att man kan tänka i flera led, att man är omtänksam, att man bryr sig om sina medmänniskar. Det ska vara ett positivt ord som det ska vara en ära att få bli kallad. Det ska passa både på barn och vuxna. Men det ska INTE gå att tillämpa på en terrorist.
Peter Englund, Svenska akademin, när kommer detta ord?
I min möda att fundera kring detta så har jag några förslag. De är inte så bra så jag hoppas att Svenska Akademin kommer på något bättre.
Omtinkellingent (Man är både omtänksam och smart)
Mattintelligent (Man är smart på ett logiskt och matematiskt sätt)
Modelligent (Man är smart OCH modig)
Ja, det var de jag kom ihåg just nu. Jag hade fler i bilen. Varför kan man inte blogga samtidigt som man kör bil? Jag kommer ju på jättemånga smarta saker i bilen.
Mig har det helt gått förbi att puckot i Norge (Anders Behring Bergvik) först ska ha beskrivit som terrorist och sedan ändrats till "vansinnesdåd". I mina öron, det jag har hört av media (SVT, P4 och DN) så har han alltid varit en terrorist. Han häktas för terroristbrott. PUNKT. Kanske beskrivs detta i kvällspressen, som jag sällan läser. Eller så beskrevs detta i den allra första rapporteringen, eller så har det helt enkelt gått förbi mig mitt i chocken över att detta faktiskt har hänt. IGEN!!!!
Det som stör mig mest är inte det faktum att han är från Norden, liksom jag är. Nej, det som stör mig mest är att han beskrivs som intelligent. JAG är INTELLIGENT. Att planera och utföra denna fruktansvärda handling som kommer att skada och såra så många människors liv är (känns hemskt att skriva) intellingent, smart och genomtänkt. Killen hade tänkt på allt. Det är det hemskaste. Jag bryr mig faktiskt inte om mitt eget ursprung, men att jag är intellingent och att detta är en likhet mellan mig och den här terroristen, massmördaren, idioten (orden räcker inte till och dessutom behövs det ett nytt ord för att beskriva honom). Nej, jag vill ha ett nytt ord för intelligent och det ska betyda att man kan tänka i flera led, att man är omtänksam, att man bryr sig om sina medmänniskar. Det ska vara ett positivt ord som det ska vara en ära att få bli kallad. Det ska passa både på barn och vuxna. Men det ska INTE gå att tillämpa på en terrorist.
Peter Englund, Svenska akademin, när kommer detta ord?
I min möda att fundera kring detta så har jag några förslag. De är inte så bra så jag hoppas att Svenska Akademin kommer på något bättre.
Omtinkellingent (Man är både omtänksam och smart)
Mattintelligent (Man är smart på ett logiskt och matematiskt sätt)
Modelligent (Man är smart OCH modig)
Ja, det var de jag kom ihåg just nu. Jag hade fler i bilen. Varför kan man inte blogga samtidigt som man kör bil? Jag kommer ju på jättemånga smarta saker i bilen.
Föräldraskapets för och nackdelar
För tillfället är jag föräldraledig. Rent principiellt, eller vad det heter, så innebär det att jag inte behöver gå till jobbet på hela sommaren, att jag är ledig därifrån. Varje dag! Wohoo, tänkte jag. Att vara ledig är väl toppen! Eller...sen när jag väl påbörjat min ledighet insåg jag att sommaren är VÄLDIGT LÅNG. Dessutom har jag inte varit ledig så här länge sedan jag var föräldraledig med Sonen förra gången. Och tänka sig, det var lika svårt nu!
Jag tror det största problemet ligger i att jag är väldigt intresserad av snabba resultat (är inte alla det?) Dieten som ger resultat direkt med minsta möjliga ansträngning/ Bilen som accelererar snabbast/ Resan som gör att man upplever mycket snabbt "ögonblick att minnas för livet". Liten insats - snabbt resultat. Så har i alla fall jag levt mitt liv de senaste 25 åren. När man då är hemma och är föräldraledig så är snarare arbetsgången så här "liten insats - resultat om 20 år". HALLÅ! Jag vet inte ens om jag lever om 20 år! Dessutom är det väldigt ospännande. Barn gillar rutiner. Det ska se likadant ut varje dag (så långt det går). När det gäller mat-tider kan jag skriva under på det. (Att få barn var bara en perfekt ursäkt för mig att börja äta regelbundet, annars mår inte min kropp särskilt bra.) Men det andra, hallå, jag blir så uttråkad av att vara hemma. Dessutom går all min energi åt till att vara pedagogisk och lugnt och försiktigt förklara för sonen att "nej, lek inte med glasburken, du kan tappa den" eller andra saker som att "sitt ner på stolen". Dock har min son inte riktigt lust att lyssna på allt som sägs för han fortsätter trots detta att leka eller göra det han inte fick. Då får man säga till en gång till, lite skarpare, varpå man låter som om man säger till en hund eller nåt typ "SITT NER!" Och här försöker man vara en bra och språkutvecklande förälder. Hur ska man vara det när det enda som funkar är två-ord-smeningar med uppmaningar i och som slutar med utropstecken och en mamma som gör sin argaste min? Det är jobbigt att uppfostra barn...
...så jag funderade en del på varför man skaffar barn. I princip de första åren går ju ut på att skälla (eller är det bara för att det är så jobbigt att vara dum mot sitt barn som man tänker på det, kanske). I alla fall en stor del av föräldraskapet går ut på att...skälla..vara arg...straffa. Och får man något direkt intellektuellt utbyte eller nåt, nej. Jag som blivande lärare har väl en del att lära mig av min son (typ tålamod, vilket är bra i läraryrket). Men alla andra då? Som inte ska bli lärare, vad har de att hämta av att skaffa barn. Jo, här är några förslag:
* Sonen kommer in klockan 5.30 på morgonen med en bok. Man säger "nej, det är natt fortfarande". Sonen kryper upp i sängen och somnar om
*Sonen säger "KRAAAAAAM" och anfaller en med en kram
* Sonen kommer och ger dig en puss när maten är klar'
* Sonen applåderar när du dammsugit
* Sonen säger "älskar dig, mamma"
Det är ju aldrig fel att bli älskad, eller hur?
(Plus att barn är så fruktansvärt SÖTA. Nu har dock min son börjat med att göra grimaser. Det är konstigt hur ett barn som kan se så otroligt sött ut kan se så otroligt FUL ut)
Jag tror det största problemet ligger i att jag är väldigt intresserad av snabba resultat (är inte alla det?) Dieten som ger resultat direkt med minsta möjliga ansträngning/ Bilen som accelererar snabbast/ Resan som gör att man upplever mycket snabbt "ögonblick att minnas för livet". Liten insats - snabbt resultat. Så har i alla fall jag levt mitt liv de senaste 25 åren. När man då är hemma och är föräldraledig så är snarare arbetsgången så här "liten insats - resultat om 20 år". HALLÅ! Jag vet inte ens om jag lever om 20 år! Dessutom är det väldigt ospännande. Barn gillar rutiner. Det ska se likadant ut varje dag (så långt det går). När det gäller mat-tider kan jag skriva under på det. (Att få barn var bara en perfekt ursäkt för mig att börja äta regelbundet, annars mår inte min kropp särskilt bra.) Men det andra, hallå, jag blir så uttråkad av att vara hemma. Dessutom går all min energi åt till att vara pedagogisk och lugnt och försiktigt förklara för sonen att "nej, lek inte med glasburken, du kan tappa den" eller andra saker som att "sitt ner på stolen". Dock har min son inte riktigt lust att lyssna på allt som sägs för han fortsätter trots detta att leka eller göra det han inte fick. Då får man säga till en gång till, lite skarpare, varpå man låter som om man säger till en hund eller nåt typ "SITT NER!" Och här försöker man vara en bra och språkutvecklande förälder. Hur ska man vara det när det enda som funkar är två-ord-smeningar med uppmaningar i och som slutar med utropstecken och en mamma som gör sin argaste min? Det är jobbigt att uppfostra barn...
...så jag funderade en del på varför man skaffar barn. I princip de första åren går ju ut på att skälla (eller är det bara för att det är så jobbigt att vara dum mot sitt barn som man tänker på det, kanske). I alla fall en stor del av föräldraskapet går ut på att...skälla..vara arg...straffa. Och får man något direkt intellektuellt utbyte eller nåt, nej. Jag som blivande lärare har väl en del att lära mig av min son (typ tålamod, vilket är bra i läraryrket). Men alla andra då? Som inte ska bli lärare, vad har de att hämta av att skaffa barn. Jo, här är några förslag:
* Sonen kommer in klockan 5.30 på morgonen med en bok. Man säger "nej, det är natt fortfarande". Sonen kryper upp i sängen och somnar om
*Sonen säger "KRAAAAAAM" och anfaller en med en kram
* Sonen kommer och ger dig en puss när maten är klar'
* Sonen applåderar när du dammsugit
* Sonen säger "älskar dig, mamma"
Det är ju aldrig fel att bli älskad, eller hur?
(Plus att barn är så fruktansvärt SÖTA. Nu har dock min son börjat med att göra grimaser. Det är konstigt hur ett barn som kan se så otroligt sött ut kan se så otroligt FUL ut)
Att inte veta riktigt vad man ska göra åt det
Nu har hemmamamman blivit soff-mamman. Det började med att jag och sonen tog en tre timmar lång promenad i det vackra vädret i förrgår. Sonen gick en otroligt lång bit för att bara vara 20 månader gammal, det var säkert en kilometer. När vi kom hem på kvällen upptäckte vi att sonens kropp fyllts av små röda prickar. Eftersom jag är undersköterska (och har två småsyskon) så visste jag att det inte var något farligt utan värmeutslag. Lätta på kläderna och avvakta så går det över. Det gick inte över. Sonen fick närmare 39 graders feber istället. Så jag gjorde det enda rätta. Jag googlade. Tydligen var feber och värmeutslag i sig ingen farlig kombination, men om febern inte hade gått ner efter tre dagar så skulla man kontakta sjukvården. I går eftermiddag gick febern ner och försvann. Hurra! Dock måste denna oro gått åt mig eftersom jag mår lite konstigt i magen och känner mig något...däst. Kort stubin, molvärk i magen och...däst. Det är liksom inte riktigt som det ska, trots att jag sovit bra och häller i mig en massa vatten.
Det är ju enkelt om man är förkyld. Då lägger man sig i soffan och snyter sig ofta. Men om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vad gör man då? Ska man äta eller dricka? Vila eller röra på sig? Hmmmm....
Bäst familjen Holmqvist aktar sig för värmeutslag igen, mamma blir så orolig då.
Det är ju enkelt om man är förkyld. Då lägger man sig i soffan och snyter sig ofta. Men om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vad gör man då? Ska man äta eller dricka? Vila eller röra på sig? Hmmmm....
Bäst familjen Holmqvist aktar sig för värmeutslag igen, mamma blir så orolig då.
"Vad dum han är"
Denna vecka har varit kämpig på många sätt. Jag har påbörjat mina 3 månaders föräldraledighet. Med tanke på hur min senaste period av föräldraledighet var så har denna börjat i samma anda. Vissa är inte skapta för att vara hemmaföräldrar. Så enkelt är det. Jag blir trött, arg, sur ocg grinig av att vara hemmamamma. Jag har gjort min beskärda del av avföringstorkande och systematiskt upprepande av "gör inte sådär, det är farligt". Skillnaden mellan barn och personer med demenssjukdom är inte särkilt stor när man tänker efter. Plus att det kräver en hel del energi av en. Energi som jag helt enkelt inte har. Jag är så trött!
Jag har förvandlats till Gordon Ramsay! Detta insåg jag då jag och min sons kusin (8 år) i dag satt och tittade på tv. Vi tittar på filmen "Surf´s up" men eftersom den går på en reklamkanal så finns det ju då reklam med jämna mellanrum. I en av dessa dyker Gordon Ramsay upp. Han gormar och skriker på deltagarna i Hells Kitchen och jag tänker att "så känner jag mig just nu, är det så man ska göra för att nå sina mål?" och "varför tycker folk att det där är ett bra program?, det måste vara för att det är underhållning. Det kan stänga av och göra något annat när de tröttnat på Gordon Ramsay". Detta förstärks liksom av att sonens kusin efter denna trailer säger "vad dum han är". Oj, tänker jag. Gordon Ramsay är då verkligen ingenting som barn tycker om. Raka motsatsen faktiskt. Det är ingen höjdare för de barn som finns i min närhet att jag är Gordon Ramsay. Undrar hur mycket Gordon Ramsay som han själv är och hur mýcket som är bra tv?
Jag har förvandlats till Gordon Ramsay! Detta insåg jag då jag och min sons kusin (8 år) i dag satt och tittade på tv. Vi tittar på filmen "Surf´s up" men eftersom den går på en reklamkanal så finns det ju då reklam med jämna mellanrum. I en av dessa dyker Gordon Ramsay upp. Han gormar och skriker på deltagarna i Hells Kitchen och jag tänker att "så känner jag mig just nu, är det så man ska göra för att nå sina mål?" och "varför tycker folk att det där är ett bra program?, det måste vara för att det är underhållning. Det kan stänga av och göra något annat när de tröttnat på Gordon Ramsay". Detta förstärks liksom av att sonens kusin efter denna trailer säger "vad dum han är". Oj, tänker jag. Gordon Ramsay är då verkligen ingenting som barn tycker om. Raka motsatsen faktiskt. Det är ingen höjdare för de barn som finns i min närhet att jag är Gordon Ramsay. Undrar hur mycket Gordon Ramsay som han själv är och hur mýcket som är bra tv?
Stress, stress, stress och föräldraledighet
Och så var terminen slut. Snart. Egentligen är den inte slut förrän den 17 juni men jag har inget mer obligatoriskt seminarium mer för den här terminen. Bara två skrivuppgifter. Suck.
Flera av er som läser (eller dig om du bara är en) känner igen situationen när man har väldigt mycket att göra. Såna perioder har jag haft så länge jag har sysslat med amatörteater. Jag har även haft ett driv av att prestera. Den gamla klassiskern "jag gör - alltså finns jag" stämmer in på mig. Sen gjorde jag en del förändringar i mitt sociala nätverk efter att jag fått min son. Även här kan vi tillämpa klassikern "rensat upp i mina relationer" och drygt 1 år senare är jag nu inte lika driven av att prestera. Jag gör mer saker nu för att jag vill och är intresserad av att göra det för att nå egna mål. Det jag gör är jag medveten om ungefär hur mycket energi det förväntas ta och ge.
Då händer sånt där som jag, en människa med "koll", inte hade räknat med. I detta fall är det 3 stycken universitetskurser som krävt otroligt mycket mer av mig som person än vad jag trott. Speciell den sista, som resulterat i en 18-sidor lång akademisk uppsats, har gjort att jag är både akademiskt och fysiskt helt slut.
Jag har varit otroligt medveten om att under tidigare perioder i mitt liv så har så mycket av den trötthet jag känt berott på mig och vad jag gjort (oftast för mycket teaterprojekt). Så jag är lite smått chockad över att den här tröttheten faktiskt inte beror på mig! Tyvärr är det det enda positiva med det hela. I övrigt är jag ju trött trött trött vilket även påverkat min familj som jag lever med.
En annan sak jag funderar över är varför det känns som att de 2 uppgifter jag har kvar att göra kommer att kräva mer energi än det tagit att skriva själva uppsatsen.
Flera av er som läser (eller dig om du bara är en) känner igen situationen när man har väldigt mycket att göra. Såna perioder har jag haft så länge jag har sysslat med amatörteater. Jag har även haft ett driv av att prestera. Den gamla klassiskern "jag gör - alltså finns jag" stämmer in på mig. Sen gjorde jag en del förändringar i mitt sociala nätverk efter att jag fått min son. Även här kan vi tillämpa klassikern "rensat upp i mina relationer" och drygt 1 år senare är jag nu inte lika driven av att prestera. Jag gör mer saker nu för att jag vill och är intresserad av att göra det för att nå egna mål. Det jag gör är jag medveten om ungefär hur mycket energi det förväntas ta och ge.
Då händer sånt där som jag, en människa med "koll", inte hade räknat med. I detta fall är det 3 stycken universitetskurser som krävt otroligt mycket mer av mig som person än vad jag trott. Speciell den sista, som resulterat i en 18-sidor lång akademisk uppsats, har gjort att jag är både akademiskt och fysiskt helt slut.
Jag har varit otroligt medveten om att under tidigare perioder i mitt liv så har så mycket av den trötthet jag känt berott på mig och vad jag gjort (oftast för mycket teaterprojekt). Så jag är lite smått chockad över att den här tröttheten faktiskt inte beror på mig! Tyvärr är det det enda positiva med det hela. I övrigt är jag ju trött trött trött vilket även påverkat min familj som jag lever med.
En annan sak jag funderar över är varför det känns som att de 2 uppgifter jag har kvar att göra kommer att kräva mer energi än det tagit att skriva själva uppsatsen.
När allting snart är slut
skriv en sång som barnen sjunger
när terminen tagit slut
Föregående rader är tagna ur Bo Kaspers Orkesters "Vi kommer aldrig att dö". Som lärarstudent har man inte skolavslutningar. Det är lite synd, för vilka är det som skulle klara av det bäst om inte lärarstudenter. Vi ska ju bli experter på att ha fina klänningar, vilka blommor som passar bra i buketter man får av eleverna, snabba lösningar på vad man ska göra när det börjar regna, hur "Den blomstertid nu kommer" går med alla verser och självfallet nationalsången (som numera är inskriven i kursplanen i musik- Det ni!). Men som sagt, man har inte skolavslutningar.
Jag tror dock att jag skulle behöva en skolavslutning, med ett bra avslut. En enorm vemodskänsla har kommit ver mig. Det är en mix av flera saker men en stor anledning är de alla fantastiska kurskamrater som jag inte ska gå med till hösten. :-( :-( :-(
Fördelen för mig är jag blir klar med min lärarutbildning nästa vår, och snabbare kan komma ut och börja jobba och få min legitimation. Men nackdelen är att jag inte får gå i skolan med alla roliga människor som jag gått med de senaste året. Jag går å andra sidan i skolan med de som jag började med för snart 3 år sedan. Men ändå, saknad är och förblir saknad.
En annan viktig ingrediens i denna vemodighet är det efterlängtade el-piano som jag var och köpte i måndags. Efter att under våren fått höra av min kursare H att man kan söka merkostnadslån för musikinstrument som lärarstudent, så sökte jag följaktligen. Det tog lite tid, men så småningom kom ansökan in. Trodde jag. Det visade sig att jag bara skickat in bilagan. Så jag fick beställa hem orginalansökan. Trodde jag (CSN är lite otydliga). På hemsidan stod att "du kan inte ansöka om merkostnadslån via Internet". Efter att ha fått några mejl från CSN (som jag trodde handlade om att jag ska gå en sommarkurs på LinnéUniversitetet) så gick jag slutligen in - och ansökte om merkostnadslån via nätet. Hallå, CSN- ni får nog jobba på det där med TYDLIGHET.
Nåväl, i måndags ramlade beloppet in på mitt konto och då är det bråttom för då måste man köpa instrumentet och skicka in ett kvitto till CSN inom en månad, och med tanke på tidigare händelser så åkte jag till affären direkt. Jag köpte pianot, betalade pianot och fick hemkörningen på köpet. Pianot skulle komma tisdag eller onsdag sa de i affären. Jag ringde goda vänner och mutade dem med middag och hoppas på, nej RÄKNADE med att pianot skulle finnas i min lägenhet senaste onsdag kväll. Under onsdag eftermiddag hade fortfarande inget hänt. Då är det ju så bra i vårt internetbaserade samhälle att man kan spåra sitt kolli via Internet så detta blev mitt mission. Första anhalt var att ringa till affären för att få reda på kollinumert. DÅ VISAR DET SIG ATT AFFÄREN INTE HAR SKICKAT PIANOT ÄN!!!!! %"/"%#&#&/
Nåväl, jag får ett kollinummer så att jag själv kan spåra transporten. Sedan i går eftermiddag står det "Schenker har tagit emot transportbeställningen". Jaha, vad betyder det? Står det i en utav Schenkers lastbilar nu eller är det kvar i affären eller vad händer? OCH VARFÖR ÄR DET INGEN SOM BERÄTTAT DET FÖR MIG!!!?!?!?!?
&%"%#%"/"/#/
Deppig....var är mitt piano...
Vänta...vadå...är jag själv hemma?
Maken och sonen är för tillfället på väg hem från svärföräldrarna i den lilla Sörmländska orten. Om en dryg timma är de hemma igen hos och med mig. Men för tillfället är jag själv hemma. Det händer inte ofta! Eller jo, det händer väl lite då och då men då har det oftast föregåtts av en diskussion i stil med "jag behöver plugga, kan inte ni gå ut och leka lite". Det har sällan varit stunder som denna när jag i klänning sitter i sommarkvällen (jo, när det är 20 grader ute är det sommar tycker jag). Jag har studerat aktivt i dag och hamnat i svåra funderingar som löste sig framåt eftermiddagen efter konversation med en kurskamrat. Så egentligen borde jag väl sitta och fundera på min uppsats. Men jag vill inte! Jag vill hellre att min älskade make och son ska komma hit så jag får krama lite på dom. Vilken ambivalent känsla, gå - jag behöver plugga men stanna-jag saknar er annars
Det där med att se sig omkring och framåt
NU sitter jag här hemma i vår röra och inser att jag för första gången på länge har energi att ta tag i den. Alla som någonsin haft barn antar jag har upplevt den här tröskeln av "Oj! Han klarar sig själv, jag kan göra något ostört". Min städdiciplin var dålig innan jag fick barn och den blev inte så mycket bättre av att min son inte är så bra på att sysselsätta sig själv, vilket är helt normal för en 1,5 åring. Det känns skönt och inspirerande och jag kopplar ihop detta med ljuset och våren. Helt plötsligt har jag ork och energi, känner lycka och glädje. Däremot tar jag inte tag i det en lördagkväll och min bästa bortförklaring just nu är min uppsats som ska vara färdig om två veckor. Det är den inte, men å andra sidan är det inte 20 maj i morgon heller.
För att ändå känna att jag presterar något här i livet så spelar jag café world på facebook (förlåt för alla statusgrejer alla facebook-vänner). Ett perfekt sätt för mig att ta en snabb paus i vardagen. Om man nu kan kalla ca 30 minuter två gånger om dagen för "en snabb paus". Jaja, en undersökning visade att arbetare blev mer effektiva om de fick slappa lite framför datorn ca 10 minuter per timme. Kanske kan få gälla för mig också...
Har även suttit ner i dag och skrivit ned mina drömmar. Det blev 4 kategorier: Personligt, familjärt, teater och yrkesliv. Några urklipp av mina drömmar just nu: Personligt: Laga mat oftare (vet dock inte om maken skulle tycka det var lika roligt, han trivs nämligen i köket) Familjärt: Göra en roadtrip i Norrland. Teater: Oj oj oj...var ska vi börja...Yrkesliv: Plugga drama...eller NO, eller få ett jobb som jag trivs med för den delen.
Jag önskar DIG all lycka med DINA drömmar. Nu börjar mitt arbete att uppfylla mina
För att ändå känna att jag presterar något här i livet så spelar jag café world på facebook (förlåt för alla statusgrejer alla facebook-vänner). Ett perfekt sätt för mig att ta en snabb paus i vardagen. Om man nu kan kalla ca 30 minuter två gånger om dagen för "en snabb paus". Jaja, en undersökning visade att arbetare blev mer effektiva om de fick slappa lite framför datorn ca 10 minuter per timme. Kanske kan få gälla för mig också...
Har även suttit ner i dag och skrivit ned mina drömmar. Det blev 4 kategorier: Personligt, familjärt, teater och yrkesliv. Några urklipp av mina drömmar just nu: Personligt: Laga mat oftare (vet dock inte om maken skulle tycka det var lika roligt, han trivs nämligen i köket) Familjärt: Göra en roadtrip i Norrland. Teater: Oj oj oj...var ska vi börja...Yrkesliv: Plugga drama...eller NO, eller få ett jobb som jag trivs med för den delen.
Jag önskar DIG all lycka med DINA drömmar. Nu börjar mitt arbete att uppfylla mina
