Teatermamman

Nu har jag arbetat som lärare i 1,5 månad. Jag är inne på min sjätte vecka med undervisning (om jag räknat rätt).

Mitt jobb är lite annorlunda upplagt än andra musiklärares jobb. En stor del av min tjänst går ut på att pedagogiskt vägleda två av mina kollegor samt samverka med klasslärare kring vad vi gör.

Mina grupper som jag arbetar med består av elever i årskurs 1-2. De är mellan 13 och 17 elever i varje grupp, och många av dem (kanske 20 % om jag får dra till med ett tal) är nyanlända och har således varit i Sverige kortare tid än 2 år. De kan och förstår väldigt lite svenska.

Om det är någon som undrar hur det är att undervisa relativt nyanlända elever i musik så kan jag säga att det är väldigt olika. Här tänker jag då främst på hur de hanterar det faktum att de knappt fattar vad jag säger. Vissa försöker hänga med så gott de kan, medan andra släpper det helt och springer runt coh busar istället. Till det har vi elever som har, eller misstänks ha någon form av koncentrationssvårighetsdiagnos (t.ex. ADHD eller liknande), och som grädde på moset har vi helt vanliga årskurs ettor som itne riktigt har fattat vad de gör i skolan och varför de går där.

Summa summarum: Jag har elever som gör så att jag VERKLIGEN vet att jag lever.

 

Varje dag i nästan sex veckor så har jag gått hem med känslan av att vara riktigt riktigt trött. Tills idag. Nu hade jag inte riktig fulla grupper idag (några av mina elever hade en annan aktivitet utanför skolan idag så de var inte där).

De som var kvar ger mig dock anledning att hålla reda på dem, även om det var lite lugnare än det skulle.

 

Det som fångade min uppmärksamhet idag var på något sätt att det övriga arbetet kom ikapp. Jag har väldigt många kollegor, som är väldigt trevliga och positiva (tack och lov för det!). Jag kan vända mig till dem med pedagogiska frågor. Dock är det många relationer, många nya människor (som visserligen inte är så nya längre), jag har dessutom ca 180 elever som det snart ska sättas omdömen på. Lägg här till lite chefer, som väl är som chefer är mest med en del direktiv som man kan förstå som är rimliga och vissa som man ställer sig mer frågande till.

På något sätt är jag tacksam för universitetets ständiga förmåga att byta grupper på alla inför varje kurs. Detta satte liksom press på en att bli superduktig på att skapa relationer, något jag märker att jag måste kunna göra i mitt jobb.

 

Jag märker också hur viktigt det är att jag berömmer mig själv efter att ha genomfört en lektion, för ingen annan kommer att göra det åt mig. Om mina kollegor kunde så skulle de säkert jubla och applådera, likväl som jag skulle jubla och applådera åt dem om jag kunde bevittna deras lektioner.

 

Jag lämnade mitt arbete idag med känslan av hur svårt det kan vara att vara "ny på jobbet" (som många av oss har varit en eller flera gånger). En vill liksom känna att en blir omtyckt av alla, både elever, kollegor och chefer. En vill visa sig från sin bästa sida liksom. Kanske är det svårigheterna i förutsättningarna från arbetsplatsen som gör det, kanske en dålig utbildning som inte gett rätt sorts verktyg för att kunna arbeta i en skola av idag, kanske är det brist på erfarenhet, kanske är det jag som person, men jag har nog aldrig känt mig så vilsen som jag gjorde idag, trots helt ok lektioner och ett väldigt trevligt arbetslagsmöte.

 

Två steg fram och ett tillbaka är ett gammalt klassiskt talesätt gällande utveckling. Idag var det kanske ett tillbaka. Får väl se om det blir några steg framåt då.