Teatermamman

Så har årets kräftskiva gått av stapeln. 8 gäster bjöds in till kalas på hemkokta (och köpta) kräftor. Egentligen bjöd vi in 11 personer men tre kom inte och tur var väl det för då hade vi inte fått plats. Jag önskar verkligen att jag hade haft ett radhus eller möjligtvis en liten trädgårdsplätt ibland, så jag hade kunnat bjuda in många fler på kräftkalas för i nuläget är lägenheten alldeles för trång för fler. Helgen har också ägnats åt ledarutbildning till STA, och än är vi inte riktigt färdiga med den, men det löser sig nog.

Innan jag fick barn så hade jag hört begreppet "egen tid" och tänkt både en och två gånger att "det låter ju fånigt. All tid är väl min egna" och med det menar jag att jag själv har ett ansvar för vad jag gör av min tid. Vissa kanske tycker att jobbet stjäl ens "egna tid" men jag menar då att man faktiskt har ett ansvar för vad man jobbar med. Trivs man inte så kan man ju faktiskt byta jobb, eller utbilda sig till något roligare. Den senare delen på sommaren har jag nog fått bita mig i svansen angående "egen tid". Visst, jag valde att skaffa barn, det gjorde jag. Jag var med hela processen från stork till smärtsamma sammandragningar men i nuläget så känner jag att jag skulle behöva lite mer "egen tid". Kanske borde döpa om begreppet till "Fia-tid" istället, för det är ju vad det innebär. Först skulle jag köpa en ny skrivbok, pappershandelsofil som jag är.

I morgon börjar skolan igen efter ett långt uppehåll. Nya kursare väntar (förutom H, som varit barnledig precis som jag) och nya utmaningar. Jag är nyfiken och hoppfull, men hoppas också att det fungerar med skolan att jag är hemma varje fredag med min son, då maken jobbar. Den tiden ser jag fram emot. Min son är faktiskt en jätterolig kille. Busig och envis. Fruktansvärt målmedveten. En nackdel, för mig, är att han ser väldigt söt ut när han blir arg så jag ler medan jag skäller på honom. Inte så bra. Jag får jobba på det.