Teatermamman

Ibland i livet så står man vid ett vägsjäl. En väg som man tidigare gått, som är välbekant, men mörk och bitvis otroligt tråkig där man ser glimtar av ljus på andra stigar i skogen, som man inte kan nå. Man är lite som en labyrint där man gått in genom fel ingång för början. Kanske går man samma väg i labyrinten varje gång man försöker hitta ut. Jag trodde att jag hittat rätt väg ut nu, och att jag nu skulle kunna komma ut ur labyrinten till den där ljusa vackra upplysta stigen som verkar så fin. Men skenet bedrog. Nog var vägen lite mer upplyst men inte lika vacker som den som jag suktade efter. Bara tillräckligt så att man inte snubblar på någon trädrot och faller. Men trots detta så blev det platt fall i min skogslabyrint häromdagen. Nu funderar jag på att välja en annan väg och försöka hitta ut via den. Det ser ut att bli svårt i början (en väldig massa klättrande) men jag tror nog att det är en fin väg. Kanske lite fin utsikt från toppen. Kanske kan man äntligen få se solen!