Pappa är bäst
I dag och i går har jag lärt mig att som förälder så klarar man av vad som helst. Ibland har jag för dåligt självförtroende och jag är väldigt bra på att klanka ner på mig själv och det jag göra. En rejäl vinterkräksjuka såg till att ändra på den inställningen. När man är två föräldrar som liksom ockuperar toaletten i skift samtidigt som man har en fullt frisk 1-åring hemma som vi, med gott samarbete, lyckades få i säng i går trots att jag 1,5 timme senare var helt övertygad om aldrig skulle gå att få i säng så inser man att man/jag/vi klarar mer än vi tror.
Jag har även lärt mig att om man ber om hjälp så får man det (Tack alla som jag fick hjälp och stöttning av i går kväll) men en särskild hyllning ska min väninna S få som tog hand om Sonen hela dagen i dag så att jag och maken kunde sova ut och sakta men säkert börja inte fast föda. Lärdom: Man kan mer än man tror, det är bara å göra det samt Ber man om hjälp så får man oftast det.
Så, jag och Maken låg hemma i varsin soffa hela dagen och piggnade till, drack te, åt rostbröd, åt filmjölk, sov, kollade på film, sov lite till. Framåt eftermiddagen började vi längta ihjäl oss efter vår lille krabat, som tyvärr ägnade en del av sin dag åt att ha sönder en fjärrkontroll. Not cool, P. När han väl kom hem så var det pappa som gällde. Visst verkade han glad att se mig också, men pappa var ändå liiite mer än favorit. Pappa lyckades även lägga sonen i vanlig tid efter att vi gjort hälfen av läggningssysslorna var. Jag och Maken har nyligen haft en djup diskussion om hur mycket tid sonen spenderar med vardera av oss, och om det är kvalitet på den tid han spenderar med mig. Det tog ett tag, och jag är inte där än, innan jag förstår att det är kvalitén på tiden han spenderar med mig som utgör grunden för vår relation (man kan ju vara i samma rum men inte närvarande och det vi pratar om är raka motsasen) men vi har också diskuterat det faktum att Sonen faktiskt fått vara hemma med pappa dubbelt så lång tid som han varit hemma med mig och att det naturligvis påverkar deras relation i en positiv riktning. Kul för dem! Min tid kommer, får vi hoppas
Det är bra och viktiga lärdomar du har gjort! :-)
Apropå pappas favoritskap: det går i perioder, ofta beroende på vem som tillbringar mest tid med avkomman, vilket du har märkt. Var inte orolig, som sagt, din tid kommer. Båda våra har varit mammiga och pappiga. Just nu är de mest mammiga, kanske för att vi ses minst, men ibland duger bara pappa. Sånt är livet...
Skönt att ni kryar på er, i alla fall!
