Är det så här normala människor känner sig?
När man sitter och skriver på sin hemtenta (16122 tecken BTW) vilket man gjort sen ca 9.30 i morse med lite pauser för lunch och promenad och förflyttningar, så blir man till slut trött. Hjärnan liksom slutar fungera litegrann. Man tittar på böckerna och undrar varför bokstäverna inte kan vara still i boken som de brukar vara. Huvudvärken gör sig stilla påmind. Då är det ju synd att man inte är hemma! Sitter och pluggar på biblioteket i stan och väntar stillsamt på att maken ska dyka upp (en dryg timme kvar, väldigt dryg vill jag lova) då det vankas middagsdejt. Lille P har barnvakt några timmar och vi ska äta pizza. Gott och säkert väldigt oromantiskt, men behövligt.
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Kommentarer
Trackback
