En SJUK dag
Denna dag är den absolut knäppaste jag varit med om alla katergorier. Den började i natt då svärfar, som är på lite "semester" hos oss den här veckan, kräktes. Trolig kräksjuka. Att en man i sina bästa år får kräksjuka är inget konstigt, men när man har en massa åkommor som kan orsaka problem så blir det lite mer läskigt. Det blev inte lättare av att svärfar tuppade av mitt i natten. Maken fick ringa sjukvårdsupplysningen som föreslog 112. Svärfar, som dock återfått medvetandet, var inte intresserad av att åka in till något sjukhus. Sängen verkade mer lovande. Okej, så mitt i natten har alltså svärfar fått kräksjuka vilket innebar en massa praktiska byten av sängkläder och sånt där, som Maken aktivt tog ansvar för. Jag gick och lade mig.
Så blev det morgon. Jag skulle egentligen åkt till min praktik-skola, men eftersom svärfar var sjuk (och kanske skulle behöva åka in till sjukhuset) så bestämde vi att jag skulle vara hemma och att jag skulle ta hand om Sonen medan Maken tog hand om Svärfar och alla praktiska problem med tvätt och sånt.
Jag bestämde mig för att jag och Sonen skulle ta en liten utflykt till ett ställe där det inte är så mycket folk, t.ex. bilmuseét i stan (Marcus Wallenberghallen). Jag tänkte att eftersom det bara har öppet på vardagar så lär det ju typ bara vara vi och kanske nån grupp japaner på studiebesök eller nåt. VA FEL JAG HADE!
Tydligen fyller Scania 100 år i år (Grattis grattis!) och därför så var Sveriges Radio där och gjorde reportage, och eftersom min son charmar alla så fick även jag vara med och säga några ord i radio om min sons bilintresse. Under de typ 2 minuter som Ulf Elving hann ställa några frågor hann min son rymma till en närliggande restaurang, men han charmade alla där också så det var inga bekymmer. Besöket var i övrigt en succé på alla sätt (LASTBIL! LASTBIL! LASTBIL!). Sen åkte vi hem och typ sov hela dagen i kapp med svärfar.
Jag är otroligt stolt över min älskade make som fanns vid min svärfars sida hela tiden under natten, tog hand om tvätt och pysslade om sin pappa.
Tänk vad en fredag kan bjuda på..
Så blev det morgon. Jag skulle egentligen åkt till min praktik-skola, men eftersom svärfar var sjuk (och kanske skulle behöva åka in till sjukhuset) så bestämde vi att jag skulle vara hemma och att jag skulle ta hand om Sonen medan Maken tog hand om Svärfar och alla praktiska problem med tvätt och sånt.
Jag bestämde mig för att jag och Sonen skulle ta en liten utflykt till ett ställe där det inte är så mycket folk, t.ex. bilmuseét i stan (Marcus Wallenberghallen). Jag tänkte att eftersom det bara har öppet på vardagar så lär det ju typ bara vara vi och kanske nån grupp japaner på studiebesök eller nåt. VA FEL JAG HADE!
Tydligen fyller Scania 100 år i år (Grattis grattis!) och därför så var Sveriges Radio där och gjorde reportage, och eftersom min son charmar alla så fick även jag vara med och säga några ord i radio om min sons bilintresse. Under de typ 2 minuter som Ulf Elving hann ställa några frågor hann min son rymma till en närliggande restaurang, men han charmade alla där också så det var inga bekymmer. Besöket var i övrigt en succé på alla sätt (LASTBIL! LASTBIL! LASTBIL!). Sen åkte vi hem och typ sov hela dagen i kapp med svärfar.
Jag är otroligt stolt över min älskade make som fanns vid min svärfars sida hela tiden under natten, tog hand om tvätt och pysslade om sin pappa.
Tänk vad en fredag kan bjuda på..
Min stora lilla son
I dag har jag varit jättevuxen och besökt en förskola som ligger nära oss som vi vill sätta vår son i kö till. Det var ca 45 minuter av runtgående och tittande medan sonen, passande nog, fann sig i miljön, hittade två beundrare samt lekte med det han hittade. Sonen trivdes som fisken i vattnet (som för övrigt bodde på avdelningen för de yngsta barnen). Personalen var jättebra, så nu väntas bara att vi skickar in ansökan och hoppas på det bästa. Fast vi ska besöka två förskolor till, för att ha något att jämföra med liksom. Min son är så underbar (och så stor!, snart förskolekille)
Varför säger man dagis men inte föris? Jag ska starta en ny trend, vilka är med mig?
Under kvällen hade sonen ett litet utbrott (han fick inte skriva på datorn) och gick in på sitt rum, stirrade argt på sin pappa och drämde ilsket igen dörren. Jag inser nu vilket sorts barn jag har fått, oj oj oj. Han är större än jag trodde.
Nu sitter jag och gör en lektionsplanering i Läs och Skrivinlärning. Jag är jättebra på att göra 7 saker samtidigt som jag planerar. Vet inte om det spär på kreativiteten eller hämmar den. Vågar inte undersöka det.
Själv hänger jag på den massan i februari som är sjuka. Här är det förkylning.
Varför säger man dagis men inte föris? Jag ska starta en ny trend, vilka är med mig?
Under kvällen hade sonen ett litet utbrott (han fick inte skriva på datorn) och gick in på sitt rum, stirrade argt på sin pappa och drämde ilsket igen dörren. Jag inser nu vilket sorts barn jag har fått, oj oj oj. Han är större än jag trodde.
Nu sitter jag och gör en lektionsplanering i Läs och Skrivinlärning. Jag är jättebra på att göra 7 saker samtidigt som jag planerar. Vet inte om det spär på kreativiteten eller hämmar den. Vågar inte undersöka det.
Själv hänger jag på den massan i februari som är sjuka. Här är det förkylning.
Är det så här normala människor känner sig?
När man sitter och skriver på sin hemtenta (16122 tecken BTW) vilket man gjort sen ca 9.30 i morse med lite pauser för lunch och promenad och förflyttningar, så blir man till slut trött. Hjärnan liksom slutar fungera litegrann. Man tittar på böckerna och undrar varför bokstäverna inte kan vara still i boken som de brukar vara. Huvudvärken gör sig stilla påmind. Då är det ju synd att man inte är hemma! Sitter och pluggar på biblioteket i stan och väntar stillsamt på att maken ska dyka upp (en dryg timme kvar, väldigt dryg vill jag lova) då det vankas middagsdejt. Lille P har barnvakt några timmar och vi ska äta pizza. Gott och säkert väldigt oromantiskt, men behövligt.
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Man hinner mer än man tror
Efter att ha spenderat en vecka hemma utan att i princip inte ha gått utanför dörren så har jag börjat hitta en lite rutin för hemmaplugg, som faktiskt fungerar! Vår dagliga rutin i dag och i måndags har sett ut sån att vi har vaknat, ätit frukost, sysslat med lite diverse morgonsysslor, jag har satt mig och pluggat samtidigt som maken och sonen gått ut på en promenad, de komemr tillbaka, jag tar en liten paus och typ leker lite. Lunch. Sonen sover medan jag pluggar. Sonen vaknar, jag leker lite, sedan fortsätter jag plugga. Mellanmål. Jag pluggar till ca 16. Sedan lek och middag. När sonen somnat vid 20 är det dags för plugg igen. Man skulle säkert kunna synka detta med när jag loggar in på facebook, det är nog samtidigt som jag pluggar. Konstigt nog så har jag faktiskt fått en del gjort. Inte nog emd att jag lyckats få i vgä en liten komplettering på det jag missade på seminariet i tisdags, jag har även presterat 5500 tecken av 18000 på hemtentan som ska vara inne på onsdag. Hurra hurra för mig! Nu är detta ingen långvarigt, jag vet att det bästa är att sitta i skolan och plugga (jag får mest gjort då) men jag ahr ändå fått nånting gjort, vilket jag i princip trodde var omöjligt samtidgt som sonen var hemma och vaken. Det var det inte! Inget är omöjligt. Men jag känner mig å andra sidan som en väldigt tråkig mamma som bara sitter vid datorn eller har näsan i en bok hela dagen. Nej, nu hoppas jag på en friskare vecka! (och på...12500 tecken, men med lite vilja går ALLT)
Pappa är bäst
I dag och i går har jag lärt mig att som förälder så klarar man av vad som helst. Ibland har jag för dåligt självförtroende och jag är väldigt bra på att klanka ner på mig själv och det jag göra. En rejäl vinterkräksjuka såg till att ändra på den inställningen. När man är två föräldrar som liksom ockuperar toaletten i skift samtidigt som man har en fullt frisk 1-åring hemma som vi, med gott samarbete, lyckades få i säng i går trots att jag 1,5 timme senare var helt övertygad om aldrig skulle gå att få i säng så inser man att man/jag/vi klarar mer än vi tror.
Jag har även lärt mig att om man ber om hjälp så får man det (Tack alla som jag fick hjälp och stöttning av i går kväll) men en särskild hyllning ska min väninna S få som tog hand om Sonen hela dagen i dag så att jag och maken kunde sova ut och sakta men säkert börja inte fast föda. Lärdom: Man kan mer än man tror, det är bara å göra det samt Ber man om hjälp så får man oftast det.
Så, jag och Maken låg hemma i varsin soffa hela dagen och piggnade till, drack te, åt rostbröd, åt filmjölk, sov, kollade på film, sov lite till. Framåt eftermiddagen började vi längta ihjäl oss efter vår lille krabat, som tyvärr ägnade en del av sin dag åt att ha sönder en fjärrkontroll. Not cool, P. När han väl kom hem så var det pappa som gällde. Visst verkade han glad att se mig också, men pappa var ändå liiite mer än favorit. Pappa lyckades även lägga sonen i vanlig tid efter att vi gjort hälfen av läggningssysslorna var. Jag och Maken har nyligen haft en djup diskussion om hur mycket tid sonen spenderar med vardera av oss, och om det är kvalitet på den tid han spenderar med mig. Det tog ett tag, och jag är inte där än, innan jag förstår att det är kvalitén på tiden han spenderar med mig som utgör grunden för vår relation (man kan ju vara i samma rum men inte närvarande och det vi pratar om är raka motsasen) men vi har också diskuterat det faktum att Sonen faktiskt fått vara hemma med pappa dubbelt så lång tid som han varit hemma med mig och att det naturligvis påverkar deras relation i en positiv riktning. Kul för dem! Min tid kommer, får vi hoppas
Ständigt dåligt samvete
Som blivande lärare för årskurserna F-6 har jag förmånen att få läsa Specialpedagogik. Även om vår kurslitteratur för det mesta förespråkar någon fom av "det är fel på organisationen och miljön, inte på barnet" så går det ju inte att komma ifrån att vissa barn får en diagnos (även om det inte är lika ofta som jag trodde och inte heller lika lättvindigt, tack och lov för det!) så börjar jag se livet och mina medmännsikor i diagnoser. Alla analyseras och funderas över, vrids och vänds på. Nu kan jag dock med 99 % säkerhet säga att de flesta i min bekantskapskrets inte ens är i närheten av en diagnos. Däremot så har jag ju själv fått en diagnos en gång (fast dock inte en neuropsykiatrisk som ADHD, Asperger eller Tourettes) utan en medicinsk diagnos, som jag börjar känna av nu. Trodde först att det var dags för familjen att utökas med ytterligare en medlem (symtomen på stress och graviditet har ganska många gemensamma beröringspunkter) men ack så besviken jag blev då så inte var fallet. Så nu står jag här, känner av en depression, stressad och fantastiskt ogravid. Jag har dåligt samvete för i princip allt jag gör just nu. Är jag hemma så har jag dåligt samvete för att jag inte städar, diskar eller leker med Sonen. Är jag i skolan har jag dåligt samvete för att jag ligger efter med skolarbetet. Är jag någon annanstans så har jag dåligt samvete för att jag inte är hemma eller i skolan. Speciellt om jag gör något för mig egen skull som typ shoppar eller umgås med en god vän. Otroligt störande och tar en väldig massa energi som man behöver till annat. En sak är dock bra. Jag jobbar aldrig helger. Vi får se hur det går med pluggande i helgen om jag känner att jag måste göra det, men förra veckan så klarade jag mig utan. Jag hoppas på samma resultat nästa vecka. Helgerna behövs verkligen till rekreation, och när Maken arbetar så mycket av den tid jag inte är skolan så krävs det en del att vara med Sonen också. När känner man äntligen att man är tillräcklig som förälder? Borde inte den känsla komma snart? Jag har ju bara ett barn dessutom.
