Teatermamman

Som elev på Universitetet har man som regel inte jullov. Man har 3 veckor med tid då man inte behöver vara i skolan. Men man är inte studieledig, tyvärr. Dessutom så är ekonomin inte så bra när man pluggar och maken är föräldraledig (och målet är att det ska fortsätta så ett tag) så måste både pappa och mamma jobba om varandra. Varje krona räknas. DÅ BLIR JAG SJUK!!!!! I TVÅ OMGÅNGAR!!!! Däremellan är sonen sjuk. Min första tanke var att "jaha, nu blir det så här". Nu börjar det. Sonen får något virus som han plockar upp på stan eller så kanske jag eller maken råkar få med oss något hem som attackerar sonen och hans immunförsvar. Sonen blir sjuk och lagom till att han blivit frisk blir jag och/eller maken sjuka. Jippie, men men. Det är väl bara att acceptera helt enklet. Snacka om att mitt immunförsvar kommer att bli skitbra efter småbarnsåren. Problemet är väl mest att jag och maken förlorar pengar på att någon av oss är sjuka.

Ibland funderar jag på varför mitt liv har blivit som det blivit. Min väg, i alla fall från ca 15-årsålder, har varit krokig med många väggupp. Även om jag haft förmånen att ha en make vid min sida som ställt upp i alla väder. Nu har jag även haft förmånen att ha goda vänner vid min sida som säller upp och finns där när jag behöver dem. (Tack!) Jag fascineras ofta över att livet blivit så bra som det har blivit. Jag kan titta på min son och tänka "P", tänk att jag har barn...och en son...som heter P! (ett vanligt svenskt namn). Jag har alltid föreställt mig att mina framtida barn ska heta typ "Texas, Destiny, Melody, Jordan!" eller nåt sånt. Och så får jag en son som heter ett vanligt svenskt namn. Som passar jättebra på honom! Han är ingen Texas eller Jordan. 

Kanske behövs det en förkylning för att man ska börja känna tacksamhet över det liv som man kom att leva. Som man inte var beredd på från början.  Som man aldrig trodde att man skulle leva. Men som blev hur bra som helst!