Teatermamman

Maken och sonen är för tillfället på väg hem från svärföräldrarna i den lilla Sörmländska orten. Om en dryg timma är de hemma igen hos och med mig. Men för tillfället är jag själv hemma. Det händer inte ofta! Eller jo, det händer väl lite då och då men då har det oftast föregåtts av en diskussion i stil med "jag behöver plugga, kan inte ni gå ut och leka lite". Det har sällan varit stunder som denna när jag i klänning sitter i sommarkvällen (jo, när det är 20 grader ute är det sommar tycker jag). Jag har studerat aktivt i dag och hamnat i svåra funderingar som löste sig framåt eftermiddagen efter konversation med en kurskamrat. Så egentligen borde jag väl sitta och fundera på min uppsats. Men jag vill inte! Jag vill hellre att min älskade make och son ska komma hit så jag får krama lite på dom. Vilken ambivalent känsla, gå - jag behöver plugga men stanna-jag saknar er annars