Bingolotto
Näe, jag vann inget i dag heller. Men jag hade trevligt sällskap hela tiden.
Halsfluss och öroninflammation
En kompis pratade lite snabbt med mig om karma. Det får mig att undra över min egen karma när jag sitter här med halsfluss och öroninflammation. Eller öroninflammation och öroninflammation, doktorn kunde inte säga om det var virus eller bakterier så han höjde dosen penicillin till dubbel dos. Hoppas det hjälper. Jag är trött på att inte kunna/orka göra något hemma som t.ex. göra saker med P, städa, diska och andra hushållssysslor. Storhandla skulle det behöva göras också. Man får lite dåligt samvete när man inte kan göra så mycket. Och jag börjar bli lite lite stressad över skolan. Men bara lite. Har inte fått någon restuppgift i någon kurs jag gått i någonsin och jag vill inte få någon nu. Men vi skulle ha läst 3 böcker till i morgon. Jo tjena att jag orkat läsa TRE böcker. Jag har inte ens läst EN. Vi får väl se hur jag mår i morgon. Om det fortfarande trycker på i höger örat...jaja, jag får väl "sova bort det"
Eländet fortsätter...men hur kul har man egentligen som bakterie?
Det visade sig att min andra förkylning inte var en förkylning utan en halsfluss, vilket jag började misstänka i natt då jag vaknade av att det gjorde ont att svälja. Det var bara att pallra sig i väg till doktorn samt apoteket för att införskaffa lämplig antibiotika mot bakterierna som tydligen har party i min hals. Enligt barnläkaren som vi konsulterade för att se om även sonen ådragit sig något av detta kan så små barn inte få halsfluss. Hur hänger DET ihop?
Mina teorier:
1. Även om bakterier är ute i världen för att utsätta oss vuxna för så mycket elände som möjligt så är de snälla. Så fort de upptäcker att de sitter på ett barn så självdör de DIREKT, för inte ens bakterier kan vara så elaka alternativt, de drar vidare till nsäta vuxen och tänker "hehehe, vänta bara tills du blir vuxen, då ska vi allt se till att du får ett helvete"
2. Barns immunförsvar står på helspänn hela tiden och dödar ALLT som står i dess väg: Virus, bakterier, parasiter, mögel - ALLT
3. Barn sover bort det. För de sover så mycket. Och då kommer John Blund och hämtar bakterierna.
4. Det roliag med att vara bakterie borde ju vara att man är många, men eftersom små barn har så små halsar så får det inte plats så många bakterier där. Det blir bara en typ 4-5 stycken. Som en ensam övergiven pub på amerikanska landsbygden. Hur kul är det? Klart man drar...
Har ni tänkt på det uttrycket förresten, att man "sover bort nåt". Känns som ett bra uttryck. Jag har en massa som jag vill "sova bort" just nu. Halsfluss t.ex.
Mina teorier:
1. Även om bakterier är ute i världen för att utsätta oss vuxna för så mycket elände som möjligt så är de snälla. Så fort de upptäcker att de sitter på ett barn så självdör de DIREKT, för inte ens bakterier kan vara så elaka alternativt, de drar vidare till nsäta vuxen och tänker "hehehe, vänta bara tills du blir vuxen, då ska vi allt se till att du får ett helvete"
2. Barns immunförsvar står på helspänn hela tiden och dödar ALLT som står i dess väg: Virus, bakterier, parasiter, mögel - ALLT
3. Barn sover bort det. För de sover så mycket. Och då kommer John Blund och hämtar bakterierna.
4. Det roliag med att vara bakterie borde ju vara att man är många, men eftersom små barn har så små halsar så får det inte plats så många bakterier där. Det blir bara en typ 4-5 stycken. Som en ensam övergiven pub på amerikanska landsbygden. Hur kul är det? Klart man drar...
Har ni tänkt på det uttrycket förresten, att man "sover bort nåt". Känns som ett bra uttryck. Jag har en massa som jag vill "sova bort" just nu. Halsfluss t.ex.
Den mest fantastiska helgen i världshistorien (OBS! Nu är jag VÄLDIGT ironisk)
Här är några av helgens händelser. Vet dock inte vilken som var höjdpunkten. Hjälp mig gärna att bestämma detta.
1. Diskmaskinen gick sönder
2. Jag fick 39 graders feber i 24 timmar. Nu har jag "bara 38 grader"
3. Jag kan inte jobba p.g.a. att jag är sjuk (och får därmed ej heller någon lön eller ob-tillägg)
4. Mitt jobb ringde och undrade varför jag inte var på jobbet. Tydligen hade meddelandte som jag lämnade på telefonsvararen inte kommit fram
5. Min mobil dog ordentligt så jag kan enbart kommunicera med omvärlden via datorn
6. Sonen var uppe två timmar i natt och skrek i princip hela tiden.
1. Diskmaskinen gick sönder
2. Jag fick 39 graders feber i 24 timmar. Nu har jag "bara 38 grader"
3. Jag kan inte jobba p.g.a. att jag är sjuk (och får därmed ej heller någon lön eller ob-tillägg)
4. Mitt jobb ringde och undrade varför jag inte var på jobbet. Tydligen hade meddelandte som jag lämnade på telefonsvararen inte kommit fram
5. Min mobil dog ordentligt så jag kan enbart kommunicera med omvärlden via datorn
6. Sonen var uppe två timmar i natt och skrek i princip hela tiden.
Sjuk, sjuk, sjuk, sjuk
Som elev på Universitetet har man som regel inte jullov. Man har 3 veckor med tid då man inte behöver vara i skolan. Men man är inte studieledig, tyvärr. Dessutom så är ekonomin inte så bra när man pluggar och maken är föräldraledig (och målet är att det ska fortsätta så ett tag) så måste både pappa och mamma jobba om varandra. Varje krona räknas. DÅ BLIR JAG SJUK!!!!! I TVÅ OMGÅNGAR!!!! Däremellan är sonen sjuk. Min första tanke var att "jaha, nu blir det så här". Nu börjar det. Sonen får något virus som han plockar upp på stan eller så kanske jag eller maken råkar få med oss något hem som attackerar sonen och hans immunförsvar. Sonen blir sjuk och lagom till att han blivit frisk blir jag och/eller maken sjuka. Jippie, men men. Det är väl bara att acceptera helt enklet. Snacka om att mitt immunförsvar kommer att bli skitbra efter småbarnsåren. Problemet är väl mest att jag och maken förlorar pengar på att någon av oss är sjuka.
Ibland funderar jag på varför mitt liv har blivit som det blivit. Min väg, i alla fall från ca 15-årsålder, har varit krokig med många väggupp. Även om jag haft förmånen att ha en make vid min sida som ställt upp i alla väder. Nu har jag även haft förmånen att ha goda vänner vid min sida som säller upp och finns där när jag behöver dem. (Tack!) Jag fascineras ofta över att livet blivit så bra som det har blivit. Jag kan titta på min son och tänka "P", tänk att jag har barn...och en son...som heter P! (ett vanligt svenskt namn). Jag har alltid föreställt mig att mina framtida barn ska heta typ "Texas, Destiny, Melody, Jordan!" eller nåt sånt. Och så får jag en son som heter ett vanligt svenskt namn. Som passar jättebra på honom! Han är ingen Texas eller Jordan.
Kanske behövs det en förkylning för att man ska börja känna tacksamhet över det liv som man kom att leva. Som man inte var beredd på från början. Som man aldrig trodde att man skulle leva. Men som blev hur bra som helst!
Ibland funderar jag på varför mitt liv har blivit som det blivit. Min väg, i alla fall från ca 15-årsålder, har varit krokig med många väggupp. Även om jag haft förmånen att ha en make vid min sida som ställt upp i alla väder. Nu har jag även haft förmånen att ha goda vänner vid min sida som säller upp och finns där när jag behöver dem. (Tack!) Jag fascineras ofta över att livet blivit så bra som det har blivit. Jag kan titta på min son och tänka "P", tänk att jag har barn...och en son...som heter P! (ett vanligt svenskt namn). Jag har alltid föreställt mig att mina framtida barn ska heta typ "Texas, Destiny, Melody, Jordan!" eller nåt sånt. Och så får jag en son som heter ett vanligt svenskt namn. Som passar jättebra på honom! Han är ingen Texas eller Jordan.
Kanske behövs det en förkylning för att man ska börja känna tacksamhet över det liv som man kom att leva. Som man inte var beredd på från början. Som man aldrig trodde att man skulle leva. Men som blev hur bra som helst!
Mer än heltidsstudent strax före jul...jo tjena
Tackar ödmjukast för http://deadramaonline.wordpress.com/ som jag fått en Cherry on top av! Fina Fian skriver inte så ofta, men hon gör det alltid rakt och inlevelsefullt med en föredömlig ärlighet.Inifrån och ut, liksom. <3
Jag? *rodnar* Detta inspirerade mig självklart att snabbt skriva ett nytt inlägg, medan sonen blir underhållen av TN samt sin pappa i köket. Problemet med att blogga är just att HINNA göra det. Det finns ju en del som man MÅSTE hinna, som typ handla, jobba, ansöka om studiemedel så man kan göra de förstnämnda t.ex. I denna kategor ingår för de flesta även att gå till någon form av arbete, befinna sig där under lämplig tid (oftast ca 8 timmar) för att sedan ta sig hemåt igen. Som student är dessa gränser något flytande. Som standardfras under min studietid har jag aktivt använt "det kan jag göra hemma sen" som motto. Det blev svårare när jag fick barn. Jag har, under hösten då maken arbetar levt under mottot "det kan jag göra ikväll" eller "jag sätter mig på biblioteket en stund och läser sen...i morgon". Är det någon gång jag blivit sugen på att julstäda så är det nu! Jag skyndar mig hem från min, för tillfället något kortare och enklare platsförlagda studietid i form av praktik på en lämplig skola. Min tanke före jul är såklart att julstäda, julhandla, julrimma, julpyssla,julbaka och "julleka" med sonen medan maken går till sitt arbete eller bara gör något annat för en stund. Inte någonstans ligger min motivation just nu på att plugga. 2 veckor före julafton.
1. Det är MÖRKT ute. Har ni tänkt på det, klockan är "någon gång på eftermiddagen" och man går in i en butik, på toa, tittar åt ett annat håll och PLÖTSLIGT så är det KOLSVART ute. Hur kan en solnedgång gå så fort? Och varför blir jag lika förvånad över dess hastighet varje år?
2. Det är ju snart JUL! Kanske är det min stundande lärarexamen mot yngre åldrar som satt sprätt eller bara min vanliga barnslighet men jag gillar att julfixa. I alla fall mer än att plugga. Julplugga är ju inget begrepp, eller hur?
Slutligen: Alla småbarnsmammor där ute: Hur orkar ni? Hur orkar ni vara pedagogiska och roliga, vara med när era barn ständigt krver er uppmärksamhet och ni absolut inte får lämna rummet knappt och än mindre gå ut ur lägenheten. Jag undrar verkligen...
Jag? *rodnar* Detta inspirerade mig självklart att snabbt skriva ett nytt inlägg, medan sonen blir underhållen av TN samt sin pappa i köket. Problemet med att blogga är just att HINNA göra det. Det finns ju en del som man MÅSTE hinna, som typ handla, jobba, ansöka om studiemedel så man kan göra de förstnämnda t.ex. I denna kategor ingår för de flesta även att gå till någon form av arbete, befinna sig där under lämplig tid (oftast ca 8 timmar) för att sedan ta sig hemåt igen. Som student är dessa gränser något flytande. Som standardfras under min studietid har jag aktivt använt "det kan jag göra hemma sen" som motto. Det blev svårare när jag fick barn. Jag har, under hösten då maken arbetar levt under mottot "det kan jag göra ikväll" eller "jag sätter mig på biblioteket en stund och läser sen...i morgon". Är det någon gång jag blivit sugen på att julstäda så är det nu! Jag skyndar mig hem från min, för tillfället något kortare och enklare platsförlagda studietid i form av praktik på en lämplig skola. Min tanke före jul är såklart att julstäda, julhandla, julrimma, julpyssla,julbaka och "julleka" med sonen medan maken går till sitt arbete eller bara gör något annat för en stund. Inte någonstans ligger min motivation just nu på att plugga. 2 veckor före julafton.
1. Det är MÖRKT ute. Har ni tänkt på det, klockan är "någon gång på eftermiddagen" och man går in i en butik, på toa, tittar åt ett annat håll och PLÖTSLIGT så är det KOLSVART ute. Hur kan en solnedgång gå så fort? Och varför blir jag lika förvånad över dess hastighet varje år?
2. Det är ju snart JUL! Kanske är det min stundande lärarexamen mot yngre åldrar som satt sprätt eller bara min vanliga barnslighet men jag gillar att julfixa. I alla fall mer än att plugga. Julplugga är ju inget begrepp, eller hur?
Slutligen: Alla småbarnsmammor där ute: Hur orkar ni? Hur orkar ni vara pedagogiska och roliga, vara med när era barn ständigt krver er uppmärksamhet och ni absolut inte får lämna rummet knappt och än mindre gå ut ur lägenheten. Jag undrar verkligen...
Tacksam för livet
Vissa stunder i livet så börjar man reflektera över sin egen och andras dödlighet. Kanske med tanke på jämn födelsedag nyligen kanske, men även klimathotet och dess konsekvenser får mig att fundera över hur länge man faktiskt kommer att stanna på den här planeten och hur drägligt livet kommer att bli i framtiden. Vilket leder mig till att allt egentligen handlar om att njuta av den dag man lever just nu. Vilket jag verkligen gjort de senaste dagarna. Förra veckan innebär utveckling (finns växtvärk som ett begrepp för vuxna? Har haft det i hjärnan och själen hela förra veckan, intensiv var bara förnamnet). Denna vecka har varit lite lugnare och erbjudit lite mer tid för reflektion. Vilket gör att man verligen hinner njuta också! För man vet inte vad nästa dag innebär. Eller nästa år för den delen! Det är en av de två saker som jag bär med mig efter min depression. 1. njut av dagen (har man varit nere i skiten så uppskattar man det mesta efter det, även om det bara känns halvbra egentligen)
2. Det gamla ordspråket "I nöden prövas vännen" gäller verkligen. Man ska njuta av de vänenr man har (både de man träffar ofta, och de mer sällan). Med anledning av min födelsedag i går räknade jag till 63 kommentarer med glada tillrop på facebook riktade till mig och så älskad har jag inte känt mig på länge. Vilken egoboost!
2. Det gamla ordspråket "I nöden prövas vännen" gäller verkligen. Man ska njuta av de vänenr man har (både de man träffar ofta, och de mer sällan). Med anledning av min födelsedag i går räknade jag till 63 kommentarer med glada tillrop på facebook riktade till mig och så älskad har jag inte känt mig på länge. Vilken egoboost!
Att BLI lärare
Saker man inte lär sig på SU
* Det blir inte som man tänkt sig
* Att vara lärare handlar ibland väldigt lite om den undervisning du bedriver, det handlar lika mycket om konflikter eleverna emellan och relationer mellan elever och elever, elever och lärare, lärare och fritidspersonal, fritidspersonal och elever. Oj oj oj, så mycket det är som man inte kunnat förbereda sig på!
* Det blir inte som man tänkt sig
* Att vara lärare handlar ibland väldigt lite om den undervisning du bedriver, det handlar lika mycket om konflikter eleverna emellan och relationer mellan elever och elever, elever och lärare, lärare och fritidspersonal, fritidspersonal och elever. Oj oj oj, så mycket det är som man inte kunnat förbereda sig på!
Polyamorös - var går gränsen?
När man är student, med en något begränsad budget, speciellt då maken är föräldraledig, måste man ibland inse att man måste jobba för sitt uppehälle. Det är trist. Man får mycket mindre tid med familjen. Med 1,5 timmes resväg till och från skolan varje dag är den redan begränsad och när maken dessutom jobbar kvällar och helger blir tiden med varandra allt mindre. Hur står man ut? Man bestämmer sig! Se där, då har vi löst alla världens skilsmässor - eller? November brukar annars vara månaden då jag verkligen funderar på om jag valt rätt make i mitt liv. Hittills har det inte blivit skilsmässa. Lagom till december har jag kommit fram till att jag har valt rätt.
Den senaste tiden har dock mina funderingar gått kring polyamorism. Var går egentligen gränsen för att vara polyamorös? Kan man ha en sexuell relation och en vit relation och ändå vara polyamorös? Eller är man bara en väldigt god vän med den andre då? Går gränsen just vid själva sexet eller är det upp till varje part i relationen att bestämma var gränsen går?
Vill bara förtydliga att jag inte på något sätt är ute efter ytterligare en relation (sexuell eller vit). Det räcker med de jag har, tack så mycket! Nu fokuserar jag på att låta den realtion jag har överleva november. Men eftersom det gått de senaste 9 åren så är jag inte orolig.
Den senaste tiden har dock mina funderingar gått kring polyamorism. Var går egentligen gränsen för att vara polyamorös? Kan man ha en sexuell relation och en vit relation och ändå vara polyamorös? Eller är man bara en väldigt god vän med den andre då? Går gränsen just vid själva sexet eller är det upp till varje part i relationen att bestämma var gränsen går?
Vill bara förtydliga att jag inte på något sätt är ute efter ytterligare en relation (sexuell eller vit). Det räcker med de jag har, tack så mycket! Nu fokuserar jag på att låta den realtion jag har överleva november. Men eftersom det gått de senaste 9 åren så är jag inte orolig.
Tjejer och teknik...
Jag gillar att blogga. Man reflekterar över vad som hänt under dagen och vad som händer i livet, samtidigt som man snabbt får ut detta så att alla som vill kan läsa. Men tyvärr skriver ajg inte så ofta som jag skulle önska. Var har all min tid tagit vägen? En ganska enkel fråga att svara på, jag pluggar, har småbarn och ett socialt liv. Men hur hinner alla andra då? Jag har sett på facebook att många statushöjer sig via telefonen. Jag har också konstaterat att många av mina vänner sitter och pekar på sin skärm och poff så händer det något! Jag är i chock! Jag har aldrig varit något direkt teknikfan, som haft "det senaste". Jag lyssnar på musik hemma via min stereo (som nu är...15 år gammal - still going strong!), via Stella (hennes högtalare är långt ifrån bra på att återge ljud) elelr via hörlurarna i mobilen (glappar, så man måste trycka lite på hörlurarna för att kunna höra musiken). Jag är ingen teknik-tjej. Faktum är att jag börjar känna mig lite smått handikappad över att jag ännu inte hoppat på Iphone-vågen, skaffat mig en läsplatta eller att jag fortfarande har en stationär dator från 2006. Inga terabyte här inte! Och lite i förväg så tycker jag synd om min son, som säkert kommer att komma hem från skolan och säga "mamma, varför har alla andra platta tv-apparater och inte vi?". Pengabegreppet kommer såklart in, för tillfälelt prioriterar jag babysim och bokklubb före en ny mobiltelefon UTAN GLAPP men hur kommer det bli sen, när Sonen är äldre. Kommer hans framtida kompisar förstå att vi kanske inte har råd med en massa elektriska attirajler när vi valt att bo i hus eller kanske hellre reser till Skottland och tågluffar än köper Iphone18? Jag undrar ja...grupptrycket är starkt.
Den friske har många önskningar, den sjuke bara en
Min psykiska hälsa fortsätter att vara stabil. (Jippie!). Dock har min fysiska hälsa fått en törn den senaste veckan.
Jag har fått någon form av expresssjuka. Det började i fredags eftermiddag när jag kom hem från skolan vid 15-tiden. Jag skulle bara hämta lite kläder och så eftersom jag skulle åka till min svärföräldrar där make och son väntade. Jag kände mig frusen på väg hem från bussen, men jag tänkte att jag hade ju sovit dåligt i två nätter och då kan man ju bli lite frusen, plus att vädret inte var så värst värmande. Så jag kom hem och åt lite mellanmål. Sedan tänkte jag att jag skulle ta en varm dusch så jag fick upp värmen innan jag skulle packa och åka. När jag stått i duschen i 25 minuter och fortfarande inte kände mig varm gick jag ur och tänkte att "jaja, det är väl en sådan dag i dag". Jag gick ur, klädde på mig och kände mig trött, så jag la mig på soffan en stund för att vila. Där insåg jag att två täcken (varav ett duntäcke) inte var nog och då började jag MISSTÄNKA något. Efter en snabb sms-konversation med maken var han strax på väg hem från svärisarna, för att finna sin hustru med 39 graders feber i soffan. Denna febertopp höll i sig till lördagen, då den gick ner till 38. Då pajade magen. Detta var dock reparerat till söndagkvällen, men eftersom man bör vara hemma 24 timmar utan magproblem så höll jag mig hemma i dag. I princip frisk. Hmmm....vad är detta? En sjukdom som håller sig EXAKT en helg. Den höll verkligen i sig i en helg. Märkligt. Jag ställer frivilligt upp för medicinska experiment om läkarvetenskapen vill åta sig denna gåta.
Jag har fått någon form av expresssjuka. Det började i fredags eftermiddag när jag kom hem från skolan vid 15-tiden. Jag skulle bara hämta lite kläder och så eftersom jag skulle åka till min svärföräldrar där make och son väntade. Jag kände mig frusen på väg hem från bussen, men jag tänkte att jag hade ju sovit dåligt i två nätter och då kan man ju bli lite frusen, plus att vädret inte var så värst värmande. Så jag kom hem och åt lite mellanmål. Sedan tänkte jag att jag skulle ta en varm dusch så jag fick upp värmen innan jag skulle packa och åka. När jag stått i duschen i 25 minuter och fortfarande inte kände mig varm gick jag ur och tänkte att "jaja, det är väl en sådan dag i dag". Jag gick ur, klädde på mig och kände mig trött, så jag la mig på soffan en stund för att vila. Där insåg jag att två täcken (varav ett duntäcke) inte var nog och då började jag MISSTÄNKA något. Efter en snabb sms-konversation med maken var han strax på väg hem från svärisarna, för att finna sin hustru med 39 graders feber i soffan. Denna febertopp höll i sig till lördagen, då den gick ner till 38. Då pajade magen. Detta var dock reparerat till söndagkvällen, men eftersom man bör vara hemma 24 timmar utan magproblem så höll jag mig hemma i dag. I princip frisk. Hmmm....vad är detta? En sjukdom som håller sig EXAKT en helg. Den höll verkligen i sig i en helg. Märkligt. Jag ställer frivilligt upp för medicinska experiment om läkarvetenskapen vill åta sig denna gåta.
Älska skola, teater och livet
Efter en tid i livet fyllt av grubbel (gjorde jag rätt, valde jag rätt stig på livets väg) så är jag nu på väg mot ett mer harmoniskt jag. Ja, det är en bra beskrivning på mitt nuvarande tillstånd. Harmoni och "njuter av livet". Mitt beslut känns mer och mer rätt för var dag som går. Sonen växer (snart 1 år, himmel vad tiden går). Jag njuter av goda vänner och det faktum att jag inte arbetar längre utan unnar mig studieledigt på 100 % gör att jag har ännu mer tid med mina vänner och framförallt med min familj. Det jag börjar sakna nu är didaktiskt tillämpning av musikpedagogik och teaterpedagogik (dramapedagogik är en sak, teaterpedagogik något annat). Man lär sig så mycket i skolan som man vill ut och pröva. Nu vill jag ut och jobba! Jag vill träffa elever och planera lektioner! Skolböcker är inte riktigt lika kreativa, även om bra och trevliga kursare, f.d. kursare och andra är trevliga att diskutera didaktik med i största allmänhet. Men det är ju inte samma sak!
Kräftskiva och "egen tid"
Så har årets kräftskiva gått av stapeln. 8 gäster bjöds in till kalas på hemkokta (och köpta) kräftor. Egentligen bjöd vi in 11 personer men tre kom inte och tur var väl det för då hade vi inte fått plats. Jag önskar verkligen att jag hade haft ett radhus eller möjligtvis en liten trädgårdsplätt ibland, så jag hade kunnat bjuda in många fler på kräftkalas för i nuläget är lägenheten alldeles för trång för fler. Helgen har också ägnats åt ledarutbildning till STA, och än är vi inte riktigt färdiga med den, men det löser sig nog.
Innan jag fick barn så hade jag hört begreppet "egen tid" och tänkt både en och två gånger att "det låter ju fånigt. All tid är väl min egna" och med det menar jag att jag själv har ett ansvar för vad jag gör av min tid. Vissa kanske tycker att jobbet stjäl ens "egna tid" men jag menar då att man faktiskt har ett ansvar för vad man jobbar med. Trivs man inte så kan man ju faktiskt byta jobb, eller utbilda sig till något roligare. Den senare delen på sommaren har jag nog fått bita mig i svansen angående "egen tid". Visst, jag valde att skaffa barn, det gjorde jag. Jag var med hela processen från stork till smärtsamma sammandragningar men i nuläget så känner jag att jag skulle behöva lite mer "egen tid". Kanske borde döpa om begreppet till "Fia-tid" istället, för det är ju vad det innebär. Först skulle jag köpa en ny skrivbok, pappershandelsofil som jag är.
I morgon börjar skolan igen efter ett långt uppehåll. Nya kursare väntar (förutom H, som varit barnledig precis som jag) och nya utmaningar. Jag är nyfiken och hoppfull, men hoppas också att det fungerar med skolan att jag är hemma varje fredag med min son, då maken jobbar. Den tiden ser jag fram emot. Min son är faktiskt en jätterolig kille. Busig och envis. Fruktansvärt målmedveten. En nackdel, för mig, är att han ser väldigt söt ut när han blir arg så jag ler medan jag skäller på honom. Inte så bra. Jag får jobba på det.
Innan jag fick barn så hade jag hört begreppet "egen tid" och tänkt både en och två gånger att "det låter ju fånigt. All tid är väl min egna" och med det menar jag att jag själv har ett ansvar för vad jag gör av min tid. Vissa kanske tycker att jobbet stjäl ens "egna tid" men jag menar då att man faktiskt har ett ansvar för vad man jobbar med. Trivs man inte så kan man ju faktiskt byta jobb, eller utbilda sig till något roligare. Den senare delen på sommaren har jag nog fått bita mig i svansen angående "egen tid". Visst, jag valde att skaffa barn, det gjorde jag. Jag var med hela processen från stork till smärtsamma sammandragningar men i nuläget så känner jag att jag skulle behöva lite mer "egen tid". Kanske borde döpa om begreppet till "Fia-tid" istället, för det är ju vad det innebär. Först skulle jag köpa en ny skrivbok, pappershandelsofil som jag är.
I morgon börjar skolan igen efter ett långt uppehåll. Nya kursare väntar (förutom H, som varit barnledig precis som jag) och nya utmaningar. Jag är nyfiken och hoppfull, men hoppas också att det fungerar med skolan att jag är hemma varje fredag med min son, då maken jobbar. Den tiden ser jag fram emot. Min son är faktiskt en jätterolig kille. Busig och envis. Fruktansvärt målmedveten. En nackdel, för mig, är att han ser väldigt söt ut när han blir arg så jag ler medan jag skäller på honom. Inte så bra. Jag får jobba på det.
Men asså...seriöst
Då fick man vara hemma igen då. Och vara sjuk. IGEN. Tyvärr har jag denna gång dragit med mig maken och sonen i fallet. Min make blir typ aldrig sjuk. Eller, jo, han blir det ibland men eftersom hans arbete mest innebär att sitta still och prata med folk eller sitta still och inte prata med folk eller fika så brukar han gå till jobbet ändå, fast han känner sig lite krasslig. Jag däremot, har ett arbete där man springer mycket in och ut och dessutom kan det innebära lyft och att det inte är likadant överrallt (att sälja biljetter innebär ju i mångt och mycket samma sak, att arbeta inom vården innebär en mer individuell behandling). Jag kan dock inte komma ifrån att det är lite mysigt att vara hemma och vara sjuka. Jag och maken ligger i var sin soffa och läser, med båda täckena på oss. Sonen sover eller leker på golvet (när han inte skriker förstås, han har något kortare stubin när han är sjuk har vi upptäckt). Fast i och för sig hade det ju varit mysigare om vi bara hade varit lediga allihop. Samtidigt. Det är vi sällan nuförtiden. Man är i mångt och mycket "ensamstående", den ena förälderna är hemma med Sonen medan den andra jobbar, eller utövar något fritidsintresse. Kanske därför man är extra känslig mot infektioner just nu, man måste ständigt varapå topp. Den här sommaren har verkligen tärt på mig, både proffesionellt och privat.
Sjuk - IGEN!!!
Förra veckan var jag sjuk. Förkyld. Hemma från jobbet 2 dagar. Nu, samma skit. Förkyld. Jag ahr inte råd att vara hemma just nu...
Nu ger jag upp
Den här sommaren har ALLT krånglat. Jobbet, relationer, tältet, bilen, ALLT. Så nu ger jag upp.
När spisen pajar...
Vi har ett sommarställe. Det håller på att rasa ihop. Vi behöver en massa saker. Jaja, tänkte vi. Vi kanske inte har något kylskåp men vi åker ut ändå i helgen. Det fick vi ju ångra. Lagom till middagen så pajade spisen. Tack och hej, sa den (vilket inte är så konstigt eftersom den är 31 år) men vi fick skamset åka hem efter bara en halv utflykt. Jag har ännu inte hunnit duscha, så hela min kropp luktar skärgård och Nåtarö, med saltvatten. Sonen somnade i bilen på väg hem så han är pigg som en lärka fast klockan är 21 på kvällen. Maken försöker lägga honom just nu, men jag betvivlar att han kommer att lyckas inom en snar framtid. Morgondagen får ägnas åt att försöka städa i stället. Mycket mycket tråkigare.
Jamen då slåt bacillerna till då!
Ni vet när man efter en hård period äntligen kan unna sig att slappna av - och blir sjuk! Ja, så är det för mig också. Efter att ha sovit en massa extra timmar i går och förrgår så misstänkte jag att jag bara var trött (med tanke på att det varit mycket den sista tiden). Så jag sov och väntade på att bli pigg igen. Det hände inte. Så blev det onsdag och min lediga dag var slut. Dagen var planerad för första lämna bilen på verkstaden (kolla vuxenpoängen på det!), hämta bilen och sedan jobba. Någonstans mellan "lämnat bilen" och "hämta bilen" så insåg jag att det där med jobb ikväll var heeelt uteslutet. Alldeles för trött i kroppen här alltså, ont i halsen. När jag sedan skulle hämta bilen och satt på bussen och hade ont i väldigt många leder varpå jag hade svårt att hålla mig vaken (bussresan tar 30 minuter - max) så insåg jag att det bara var att ge upp och sjukanmäla sig för i morgon också. Tur att jag är ledig i helgen så jag kan krya på mig då.
Vad är det förresten med killar på verkstäder? Vill de blåsa en på pengar eller har jag sett för mycket Roy & Roger? När de ringer för att berätta att bilen är klar så berättar de att de upptäckt att någon fram på typ stötdämparen (jag vet väl inte vad det heter, jag är inte bilmekaniker) hade gått sönder och att det skulle kosta typ 3000 spänn att laga den. Jaha, sa jag, så det var ju bara att boka in en ny tid om 2 veckor för att fixa vad-det-nu-var-som-hade-gått-sönder. Det finns bara dåliga eller jättedåliga bilaffärer, men jag har i alla fall en bil nu! Det känns oerhört befriande att kunna åka och storhandla NÄR JAG VILL. Måndag 19.30? Onsdag 8.15? Lördag 11.15. Och det tar 20 minuter dit, 20 minuter hem. Inget hämta/lämna bläääää! Bara sätta sig i bilen och åka. Det är LYX för mig. Eller när Sonens kusiner var här och vi åkte till stranden två dagar i rad. DET är LYX!
Apropå Sonen förresten. Han kan verkligen välja sina tillfällen. I dag är det positiv bemärkelse. Så man ligger där i soffan och känner sig lite halvrisig i och med förkylningen och dessutom lite fattig med tanke på bilen, så tar sonen ett "nästan"-steg. DÅ får man ett infall att "man kanske skulle ta och se om sonen kan gå". Man sätter sig där mittemot honom, ropar på maken och DÄR - mitt på vardagsrumsgolvet tar sonen sina första steg! Det blev dans och sång och applåder vill jag lova. Allt blev ju extra kul eftersom dagen kändes så pissig i övrigt. Min son kan gå! Han är normal!
Vad är det förresten med killar på verkstäder? Vill de blåsa en på pengar eller har jag sett för mycket Roy & Roger? När de ringer för att berätta att bilen är klar så berättar de att de upptäckt att någon fram på typ stötdämparen (jag vet väl inte vad det heter, jag är inte bilmekaniker) hade gått sönder och att det skulle kosta typ 3000 spänn att laga den. Jaha, sa jag, så det var ju bara att boka in en ny tid om 2 veckor för att fixa vad-det-nu-var-som-hade-gått-sönder. Det finns bara dåliga eller jättedåliga bilaffärer, men jag har i alla fall en bil nu! Det känns oerhört befriande att kunna åka och storhandla NÄR JAG VILL. Måndag 19.30? Onsdag 8.15? Lördag 11.15. Och det tar 20 minuter dit, 20 minuter hem. Inget hämta/lämna bläääää! Bara sätta sig i bilen och åka. Det är LYX för mig. Eller när Sonens kusiner var här och vi åkte till stranden två dagar i rad. DET är LYX!
Apropå Sonen förresten. Han kan verkligen välja sina tillfällen. I dag är det positiv bemärkelse. Så man ligger där i soffan och känner sig lite halvrisig i och med förkylningen och dessutom lite fattig med tanke på bilen, så tar sonen ett "nästan"-steg. DÅ får man ett infall att "man kanske skulle ta och se om sonen kan gå". Man sätter sig där mittemot honom, ropar på maken och DÄR - mitt på vardagsrumsgolvet tar sonen sina första steg! Det blev dans och sång och applåder vill jag lova. Allt blev ju extra kul eftersom dagen kändes så pissig i övrigt. Min son kan gå! Han är normal!
Lite lugn efter stormen
Den senaste veckan har vair intensiv. 3 av sonens kusiner har varit på besök, varav 2 av dem stannade här i nästan 1,5 vecka. Tonåringar är väl för härliga! De sover länge på förmiddagarna och älskar småbarn. Perfekt när man, som jag gjort denna vecka, arbetat 8 timmar övertid. Men jag älskar fortfarande mitt jobb, jag är bara lite trött på det just nu. Jag är lite trött på allt just nu. Så nu väntar en något lugnare period där det mest ansträngande jag ska göra är städa och handla. Det passar perfekt!
Vägsjäl i livet
Ibland i livet så står man vid ett vägsjäl. En väg som man tidigare gått, som är välbekant, men mörk och bitvis otroligt tråkig där man ser glimtar av ljus på andra stigar i skogen, som man inte kan nå. Man är lite som en labyrint där man gått in genom fel ingång för början. Kanske går man samma väg i labyrinten varje gång man försöker hitta ut. Jag trodde att jag hittat rätt väg ut nu, och att jag nu skulle kunna komma ut ur labyrinten till den där ljusa vackra upplysta stigen som verkar så fin. Men skenet bedrog. Nog var vägen lite mer upplyst men inte lika vacker som den som jag suktade efter. Bara tillräckligt så att man inte snubblar på någon trädrot och faller. Men trots detta så blev det platt fall i min skogslabyrint häromdagen. Nu funderar jag på att välja en annan väg och försöka hitta ut via den. Det ser ut att bli svårt i början (en väldig massa klättrande) men jag tror nog att det är en fin väg. Kanske lite fin utsikt från toppen. Kanske kan man äntligen få se solen!
