"Vad dum han är"
Denna vecka har varit kämpig på många sätt. Jag har påbörjat mina 3 månaders föräldraledighet. Med tanke på hur min senaste period av föräldraledighet var så har denna börjat i samma anda. Vissa är inte skapta för att vara hemmaföräldrar. Så enkelt är det. Jag blir trött, arg, sur ocg grinig av att vara hemmamamma. Jag har gjort min beskärda del av avföringstorkande och systematiskt upprepande av "gör inte sådär, det är farligt". Skillnaden mellan barn och personer med demenssjukdom är inte särkilt stor när man tänker efter. Plus att det kräver en hel del energi av en. Energi som jag helt enkelt inte har. Jag är så trött!
Jag har förvandlats till Gordon Ramsay! Detta insåg jag då jag och min sons kusin (8 år) i dag satt och tittade på tv. Vi tittar på filmen "Surf´s up" men eftersom den går på en reklamkanal så finns det ju då reklam med jämna mellanrum. I en av dessa dyker Gordon Ramsay upp. Han gormar och skriker på deltagarna i Hells Kitchen och jag tänker att "så känner jag mig just nu, är det så man ska göra för att nå sina mål?" och "varför tycker folk att det där är ett bra program?, det måste vara för att det är underhållning. Det kan stänga av och göra något annat när de tröttnat på Gordon Ramsay". Detta förstärks liksom av att sonens kusin efter denna trailer säger "vad dum han är". Oj, tänker jag. Gordon Ramsay är då verkligen ingenting som barn tycker om. Raka motsatsen faktiskt. Det är ingen höjdare för de barn som finns i min närhet att jag är Gordon Ramsay. Undrar hur mycket Gordon Ramsay som han själv är och hur mýcket som är bra tv?
Jag har förvandlats till Gordon Ramsay! Detta insåg jag då jag och min sons kusin (8 år) i dag satt och tittade på tv. Vi tittar på filmen "Surf´s up" men eftersom den går på en reklamkanal så finns det ju då reklam med jämna mellanrum. I en av dessa dyker Gordon Ramsay upp. Han gormar och skriker på deltagarna i Hells Kitchen och jag tänker att "så känner jag mig just nu, är det så man ska göra för att nå sina mål?" och "varför tycker folk att det där är ett bra program?, det måste vara för att det är underhållning. Det kan stänga av och göra något annat när de tröttnat på Gordon Ramsay". Detta förstärks liksom av att sonens kusin efter denna trailer säger "vad dum han är". Oj, tänker jag. Gordon Ramsay är då verkligen ingenting som barn tycker om. Raka motsatsen faktiskt. Det är ingen höjdare för de barn som finns i min närhet att jag är Gordon Ramsay. Undrar hur mycket Gordon Ramsay som han själv är och hur mýcket som är bra tv?
Stress, stress, stress och föräldraledighet
Och så var terminen slut. Snart. Egentligen är den inte slut förrän den 17 juni men jag har inget mer obligatoriskt seminarium mer för den här terminen. Bara två skrivuppgifter. Suck.
Flera av er som läser (eller dig om du bara är en) känner igen situationen när man har väldigt mycket att göra. Såna perioder har jag haft så länge jag har sysslat med amatörteater. Jag har även haft ett driv av att prestera. Den gamla klassiskern "jag gör - alltså finns jag" stämmer in på mig. Sen gjorde jag en del förändringar i mitt sociala nätverk efter att jag fått min son. Även här kan vi tillämpa klassikern "rensat upp i mina relationer" och drygt 1 år senare är jag nu inte lika driven av att prestera. Jag gör mer saker nu för att jag vill och är intresserad av att göra det för att nå egna mål. Det jag gör är jag medveten om ungefär hur mycket energi det förväntas ta och ge.
Då händer sånt där som jag, en människa med "koll", inte hade räknat med. I detta fall är det 3 stycken universitetskurser som krävt otroligt mycket mer av mig som person än vad jag trott. Speciell den sista, som resulterat i en 18-sidor lång akademisk uppsats, har gjort att jag är både akademiskt och fysiskt helt slut.
Jag har varit otroligt medveten om att under tidigare perioder i mitt liv så har så mycket av den trötthet jag känt berott på mig och vad jag gjort (oftast för mycket teaterprojekt). Så jag är lite smått chockad över att den här tröttheten faktiskt inte beror på mig! Tyvärr är det det enda positiva med det hela. I övrigt är jag ju trött trött trött vilket även påverkat min familj som jag lever med.
En annan sak jag funderar över är varför det känns som att de 2 uppgifter jag har kvar att göra kommer att kräva mer energi än det tagit att skriva själva uppsatsen.
Flera av er som läser (eller dig om du bara är en) känner igen situationen när man har väldigt mycket att göra. Såna perioder har jag haft så länge jag har sysslat med amatörteater. Jag har även haft ett driv av att prestera. Den gamla klassiskern "jag gör - alltså finns jag" stämmer in på mig. Sen gjorde jag en del förändringar i mitt sociala nätverk efter att jag fått min son. Även här kan vi tillämpa klassikern "rensat upp i mina relationer" och drygt 1 år senare är jag nu inte lika driven av att prestera. Jag gör mer saker nu för att jag vill och är intresserad av att göra det för att nå egna mål. Det jag gör är jag medveten om ungefär hur mycket energi det förväntas ta och ge.
Då händer sånt där som jag, en människa med "koll", inte hade räknat med. I detta fall är det 3 stycken universitetskurser som krävt otroligt mycket mer av mig som person än vad jag trott. Speciell den sista, som resulterat i en 18-sidor lång akademisk uppsats, har gjort att jag är både akademiskt och fysiskt helt slut.
Jag har varit otroligt medveten om att under tidigare perioder i mitt liv så har så mycket av den trötthet jag känt berott på mig och vad jag gjort (oftast för mycket teaterprojekt). Så jag är lite smått chockad över att den här tröttheten faktiskt inte beror på mig! Tyvärr är det det enda positiva med det hela. I övrigt är jag ju trött trött trött vilket även påverkat min familj som jag lever med.
En annan sak jag funderar över är varför det känns som att de 2 uppgifter jag har kvar att göra kommer att kräva mer energi än det tagit att skriva själva uppsatsen.
När allting snart är slut
skriv en sång som barnen sjunger
när terminen tagit slut
Föregående rader är tagna ur Bo Kaspers Orkesters "Vi kommer aldrig att dö". Som lärarstudent har man inte skolavslutningar. Det är lite synd, för vilka är det som skulle klara av det bäst om inte lärarstudenter. Vi ska ju bli experter på att ha fina klänningar, vilka blommor som passar bra i buketter man får av eleverna, snabba lösningar på vad man ska göra när det börjar regna, hur "Den blomstertid nu kommer" går med alla verser och självfallet nationalsången (som numera är inskriven i kursplanen i musik- Det ni!). Men som sagt, man har inte skolavslutningar.
Jag tror dock att jag skulle behöva en skolavslutning, med ett bra avslut. En enorm vemodskänsla har kommit ver mig. Det är en mix av flera saker men en stor anledning är de alla fantastiska kurskamrater som jag inte ska gå med till hösten. :-( :-( :-(
Fördelen för mig är jag blir klar med min lärarutbildning nästa vår, och snabbare kan komma ut och börja jobba och få min legitimation. Men nackdelen är att jag inte får gå i skolan med alla roliga människor som jag gått med de senaste året. Jag går å andra sidan i skolan med de som jag började med för snart 3 år sedan. Men ändå, saknad är och förblir saknad.
En annan viktig ingrediens i denna vemodighet är det efterlängtade el-piano som jag var och köpte i måndags. Efter att under våren fått höra av min kursare H att man kan söka merkostnadslån för musikinstrument som lärarstudent, så sökte jag följaktligen. Det tog lite tid, men så småningom kom ansökan in. Trodde jag. Det visade sig att jag bara skickat in bilagan. Så jag fick beställa hem orginalansökan. Trodde jag (CSN är lite otydliga). På hemsidan stod att "du kan inte ansöka om merkostnadslån via Internet". Efter att ha fått några mejl från CSN (som jag trodde handlade om att jag ska gå en sommarkurs på LinnéUniversitetet) så gick jag slutligen in - och ansökte om merkostnadslån via nätet. Hallå, CSN- ni får nog jobba på det där med TYDLIGHET.
Nåväl, i måndags ramlade beloppet in på mitt konto och då är det bråttom för då måste man köpa instrumentet och skicka in ett kvitto till CSN inom en månad, och med tanke på tidigare händelser så åkte jag till affären direkt. Jag köpte pianot, betalade pianot och fick hemkörningen på köpet. Pianot skulle komma tisdag eller onsdag sa de i affären. Jag ringde goda vänner och mutade dem med middag och hoppas på, nej RÄKNADE med att pianot skulle finnas i min lägenhet senaste onsdag kväll. Under onsdag eftermiddag hade fortfarande inget hänt. Då är det ju så bra i vårt internetbaserade samhälle att man kan spåra sitt kolli via Internet så detta blev mitt mission. Första anhalt var att ringa till affären för att få reda på kollinumert. DÅ VISAR DET SIG ATT AFFÄREN INTE HAR SKICKAT PIANOT ÄN!!!!! %"/"%#&#&/
Nåväl, jag får ett kollinummer så att jag själv kan spåra transporten. Sedan i går eftermiddag står det "Schenker har tagit emot transportbeställningen". Jaha, vad betyder det? Står det i en utav Schenkers lastbilar nu eller är det kvar i affären eller vad händer? OCH VARFÖR ÄR DET INGEN SOM BERÄTTAT DET FÖR MIG!!!?!?!?!?
&%"%#%"/"/#/
Deppig....var är mitt piano...
Vänta...vadå...är jag själv hemma?
Maken och sonen är för tillfället på väg hem från svärföräldrarna i den lilla Sörmländska orten. Om en dryg timma är de hemma igen hos och med mig. Men för tillfället är jag själv hemma. Det händer inte ofta! Eller jo, det händer väl lite då och då men då har det oftast föregåtts av en diskussion i stil med "jag behöver plugga, kan inte ni gå ut och leka lite". Det har sällan varit stunder som denna när jag i klänning sitter i sommarkvällen (jo, när det är 20 grader ute är det sommar tycker jag). Jag har studerat aktivt i dag och hamnat i svåra funderingar som löste sig framåt eftermiddagen efter konversation med en kurskamrat. Så egentligen borde jag väl sitta och fundera på min uppsats. Men jag vill inte! Jag vill hellre att min älskade make och son ska komma hit så jag får krama lite på dom. Vilken ambivalent känsla, gå - jag behöver plugga men stanna-jag saknar er annars
Det där med att se sig omkring och framåt
NU sitter jag här hemma i vår röra och inser att jag för första gången på länge har energi att ta tag i den. Alla som någonsin haft barn antar jag har upplevt den här tröskeln av "Oj! Han klarar sig själv, jag kan göra något ostört". Min städdiciplin var dålig innan jag fick barn och den blev inte så mycket bättre av att min son inte är så bra på att sysselsätta sig själv, vilket är helt normal för en 1,5 åring. Det känns skönt och inspirerande och jag kopplar ihop detta med ljuset och våren. Helt plötsligt har jag ork och energi, känner lycka och glädje. Däremot tar jag inte tag i det en lördagkväll och min bästa bortförklaring just nu är min uppsats som ska vara färdig om två veckor. Det är den inte, men å andra sidan är det inte 20 maj i morgon heller.
För att ändå känna att jag presterar något här i livet så spelar jag café world på facebook (förlåt för alla statusgrejer alla facebook-vänner). Ett perfekt sätt för mig att ta en snabb paus i vardagen. Om man nu kan kalla ca 30 minuter två gånger om dagen för "en snabb paus". Jaja, en undersökning visade att arbetare blev mer effektiva om de fick slappa lite framför datorn ca 10 minuter per timme. Kanske kan få gälla för mig också...
Har även suttit ner i dag och skrivit ned mina drömmar. Det blev 4 kategorier: Personligt, familjärt, teater och yrkesliv. Några urklipp av mina drömmar just nu: Personligt: Laga mat oftare (vet dock inte om maken skulle tycka det var lika roligt, han trivs nämligen i köket) Familjärt: Göra en roadtrip i Norrland. Teater: Oj oj oj...var ska vi börja...Yrkesliv: Plugga drama...eller NO, eller få ett jobb som jag trivs med för den delen.
Jag önskar DIG all lycka med DINA drömmar. Nu börjar mitt arbete att uppfylla mina
För att ändå känna att jag presterar något här i livet så spelar jag café world på facebook (förlåt för alla statusgrejer alla facebook-vänner). Ett perfekt sätt för mig att ta en snabb paus i vardagen. Om man nu kan kalla ca 30 minuter två gånger om dagen för "en snabb paus". Jaja, en undersökning visade att arbetare blev mer effektiva om de fick slappa lite framför datorn ca 10 minuter per timme. Kanske kan få gälla för mig också...
Har även suttit ner i dag och skrivit ned mina drömmar. Det blev 4 kategorier: Personligt, familjärt, teater och yrkesliv. Några urklipp av mina drömmar just nu: Personligt: Laga mat oftare (vet dock inte om maken skulle tycka det var lika roligt, han trivs nämligen i köket) Familjärt: Göra en roadtrip i Norrland. Teater: Oj oj oj...var ska vi börja...Yrkesliv: Plugga drama...eller NO, eller få ett jobb som jag trivs med för den delen.
Jag önskar DIG all lycka med DINA drömmar. Nu börjar mitt arbete att uppfylla mina
Inspirerad...laddar om
Efter att ah fått ett mindre psykbryt i veckan av all stress som jag (frivilligt) försatt mig i så laddar jag nu om för sluspurten. 3 veckor kvar tills min uppsats ska vara inne. Nu Jävlar ska här pluggas! Dock önskar jag att jag ahde haft liiite mer go. Kanske verkar det som så på utsidan, men innerst inne är jag helt slut. Trött och oinspirerad. men om man säger en sak tillräckligt många gånger till sig själv så blir den sann, så: Jag är inspirerad och pigg! Jag är inspirerad och pigg! Jag är inspirerad och pigg!
Inget negativt
Asså...jag skriver ju bara här när jag mår bra. Jag hinner väl inte annars. Det är ju oftast när man är i fas som man mår bra. Inte för att jag är i fas nu, men det är fredagkväll och då tycker jag inte att man måste syssla med någon form av studerande. Däremot kom jag på att middagen nog står kvar och svalnar ute i köket. Kanske inte så hälsosamt...jaja, tur att man inte är gravid - då var det bannlysning på att inte göra matlådor direkt när man ätit färdigt.
Jag återkommer till det där med fas. Det är jag INTE i. Inte på långa vägar. Jo förresten...på lååånga vägar kanske. Men jag kommer kanske att komma i fas. Behöver bara jobba lite på självdiciplinen.
I väntan på...
Ja, här sitter jag i väntan på kursare, handledare och att tiden ska gå. Jag har pluggat rätt duktigt i dag (tycker jag själv i alla fall). Men nu tog både orken och inspirationen slut. Så jag sitter och UNNAR mig saker under denna eftermiddag. Först utövade jag lite pianospel, vilket var skönt då jag inte rört ett piano på säker 3 månader. Nu sittar jag och lyssnar på min "må bra"-lista på spotify och konstaterar att jag mår ganska bra just nu. Har även tänkt på det under mina tågresor till och från skolan de senaste dagarna. Jag mår bra, helt enkelt. Har otroliga vänner, en otrolig make och framförallt förmånen att få se en lite individ växa upp. Ja, jag mår bra helt enkelt. Nu ska vi dock se hur detta artar sig eftersom jag nu skriver min uppsats (SjälvSTÄNDIGT arbete I). Samtidigt läser jag också Läs och skriv II. Det blir en del att hålla i huvudet. Men får försöka planera, planera och planera så löser sig säkert allt till slut. Tänk positivt så blir det säkert bra, försöker jag intala mig själv. Om inte annat så mår jag i alla fall bra under tiden som det går utför ;-)
Precis lite för mycket sjuk
Ni vet den där känslan, när man packat väskan kvällen innan och planerat morgondagen in i minsta detalj. Så vaknar man upp morgonen efter (eller på natten, som i mitt fall) och inser att det inte är någon idé att åka någonstans för man är precis så där över gränsen sjuk. Inte bara lite snuvig utan andra problem som gör att man måste vara hemma och krya på sig. Jag vet inte om jag ska vara tacksam för att jag slipper åka till skolan, eller stressad för att jag inte har åkt till skolan och skrivit på min uppsats. Nåja, jag har två timmars pluggtid i morgon inplanerat så jag får försöka ta igen det då. Jag måste bli frisk nu! Min helg innehåller alldeles för många roliga saker för att jag ska vara hemma och vara sjuk. Men som sagt, ligger man precis över gränsen så kanske det räcker med en dag hemma för att mota sjuk-olle i grind.
Födelsedag - för din skull eller någon annans?
Jag hade i går en intressant diskussion med min syster angående det här med födelsedagar, bröllop och barnafödande. Vi var väldigt inte överens på flera punkter så då kände jag att jag måste kolla med fler personer om vad de känner
Jag anser att
* När jag betänker hur jag ska fira min födelsedag så måste jag ha i beaktande att det faktiskt inte bara handlar om mig. Det sagda uttrycket "födelsedagen är bara min dag"- håller liksom inte när man umgås med andra människor. Som vill fira en. SJälva konceptet med födelsedagar anser jag handlar om att jag får möjlighet att komma till en person och säga "ÅH, vad roligt att just DU finns, har fötts, och att jag får vara en del i ditt underbara liv. Vad roligt!" Massa kärleksbombning alltså över personen ifråga. I detta så får jag också möjlighet att bidra till eprsonens liv med en liten present, som för att visa uppskattning och glädje över personen. Födelsedagen är alltså, enligt mig, raka motsatsen till "min dag-jag väljer" utan det handlar mer om att "finns det någon som vill fira mig, hur ska vi lägga upp det". Jag menar, året har 364 andra dagar och ingen har någonsin brytt sig om vad jag gör den 13 november, men däremot vad jag gör den 1 december brukar folk vara väldigt intresserade av.
* Samma säk är det när det gäller barnafödande. Folk ville väldigt gärna välkomna P när ahn föddes, altlså såg vi till att ordna diverse tillfällen för folk att kärleksbomba honom t.ex. dopfest. Vad lille P tyxkte om det är inte det viktiga utan hur vi andra kan kärleksbomba honom
* och nu till dagens heta ämne: BRÖLLOP. Min syster var av den åsikten att "giftermålet är mellan mannen och kvninna och hur dom vill ha det". Ni ser vart jag är på väg va? NEJ, så är det inte! I giftermålet samt det livslånga löftet om evig kärlek finns många steg, där kvinnan och mannen (eller samkönade) faktiskt är själva men giftermålet är de INTE ensamma om. Det handlar om kärleksbombning där också. De olika stegen är dock:
1. När man kommer överens om att leva resten av livet tillsammans. Det kan vara informellt elelr formellt, sagd eller. Jag och min make kände efter ungefär en vecka tillsammans att det här var rätt person för ett långt och lyckligt förhållande. Fanns där några andra - NEJ, bara vi!
2. Vid frieri eller förlovning: Här finns mannen och kvinnan (eller samkönade)., en ring, någon form av ceremoniell förfrågan eller nåt. En kille (eller tjej) på knä. Man har planerat det en tid innan hur man ska göra kanske. Inga andra, bara de lyckliga tu.
3. Vigseln. Här börjar vi komma in i gränslandet med kärleksbombningen. Om man har en vigsel och inte planerar att berätta det för någon, alltså man gör det bara av juridiska skäl, så är det ju mer en formell grej. Lite som ett juridiskt dokument om kvarlåtenskap. Ingen firar ju ett lyckat samboavtal, eller berättar det kanske med glädje för släkt och vänner MEN om man är jättelycklig själv över att ha hittat mannen (eller kvinnan) i sitt liv, och med stolthet vill visa det så VARFÖR UTESLUTA OSS ALLA ANDRA? Där förlorar ni mig, alla ni som säger att "det är vår dag". Nej, det är det inte. Ni ahr 364 andra dagar om året som ni kan göra PRECIS VAD NI VILL, men den dagen ni gifter er då handlar det om att fira er kärlek. De personer som du vill berätta detta för kommer också att vilja fira er kärlek, det är ju det allt handlar om tycker jag. Kärlek mellan er, kärlek till er.
Jag vill bara förtydliga här att det naturligtvis finns aspekter som ekonomi att ta hänsyn till samt att även om min gamla gymnasiekompis är glad att jag gifter mig så kanske jag inte har råd att bjuda henne på en 300 kronors-middag med tillhörande liveband, men någon form av firande ska man ha så att åtminstone ens närmsta släkt och vänner får vara med och fira kärleken.
Synpunkter mottages tacksamt.
Jag anser att
* När jag betänker hur jag ska fira min födelsedag så måste jag ha i beaktande att det faktiskt inte bara handlar om mig. Det sagda uttrycket "födelsedagen är bara min dag"- håller liksom inte när man umgås med andra människor. Som vill fira en. SJälva konceptet med födelsedagar anser jag handlar om att jag får möjlighet att komma till en person och säga "ÅH, vad roligt att just DU finns, har fötts, och att jag får vara en del i ditt underbara liv. Vad roligt!" Massa kärleksbombning alltså över personen ifråga. I detta så får jag också möjlighet att bidra till eprsonens liv med en liten present, som för att visa uppskattning och glädje över personen. Födelsedagen är alltså, enligt mig, raka motsatsen till "min dag-jag väljer" utan det handlar mer om att "finns det någon som vill fira mig, hur ska vi lägga upp det". Jag menar, året har 364 andra dagar och ingen har någonsin brytt sig om vad jag gör den 13 november, men däremot vad jag gör den 1 december brukar folk vara väldigt intresserade av.
* Samma säk är det när det gäller barnafödande. Folk ville väldigt gärna välkomna P när ahn föddes, altlså såg vi till att ordna diverse tillfällen för folk att kärleksbomba honom t.ex. dopfest. Vad lille P tyxkte om det är inte det viktiga utan hur vi andra kan kärleksbomba honom
* och nu till dagens heta ämne: BRÖLLOP. Min syster var av den åsikten att "giftermålet är mellan mannen och kvninna och hur dom vill ha det". Ni ser vart jag är på väg va? NEJ, så är det inte! I giftermålet samt det livslånga löftet om evig kärlek finns många steg, där kvinnan och mannen (eller samkönade) faktiskt är själva men giftermålet är de INTE ensamma om. Det handlar om kärleksbombning där också. De olika stegen är dock:
1. När man kommer överens om att leva resten av livet tillsammans. Det kan vara informellt elelr formellt, sagd eller. Jag och min make kände efter ungefär en vecka tillsammans att det här var rätt person för ett långt och lyckligt förhållande. Fanns där några andra - NEJ, bara vi!
2. Vid frieri eller förlovning: Här finns mannen och kvinnan (eller samkönade)., en ring, någon form av ceremoniell förfrågan eller nåt. En kille (eller tjej) på knä. Man har planerat det en tid innan hur man ska göra kanske. Inga andra, bara de lyckliga tu.
3. Vigseln. Här börjar vi komma in i gränslandet med kärleksbombningen. Om man har en vigsel och inte planerar att berätta det för någon, alltså man gör det bara av juridiska skäl, så är det ju mer en formell grej. Lite som ett juridiskt dokument om kvarlåtenskap. Ingen firar ju ett lyckat samboavtal, eller berättar det kanske med glädje för släkt och vänner MEN om man är jättelycklig själv över att ha hittat mannen (eller kvinnan) i sitt liv, och med stolthet vill visa det så VARFÖR UTESLUTA OSS ALLA ANDRA? Där förlorar ni mig, alla ni som säger att "det är vår dag". Nej, det är det inte. Ni ahr 364 andra dagar om året som ni kan göra PRECIS VAD NI VILL, men den dagen ni gifter er då handlar det om att fira er kärlek. De personer som du vill berätta detta för kommer också att vilja fira er kärlek, det är ju det allt handlar om tycker jag. Kärlek mellan er, kärlek till er.
Jag vill bara förtydliga här att det naturligtvis finns aspekter som ekonomi att ta hänsyn till samt att även om min gamla gymnasiekompis är glad att jag gifter mig så kanske jag inte har råd att bjuda henne på en 300 kronors-middag med tillhörande liveband, men någon form av firande ska man ha så att åtminstone ens närmsta släkt och vänner får vara med och fira kärleken.
Synpunkter mottages tacksamt.
Registrera det man äter
Den här veckan har jag varit med i en undersökning om matvanor. Detta har inneburit att jag har fått skriva ner ALLT jag ätit under 4 dagar, och sedan registrera det på Internet i ett forum efter diverse kategorier (mer eller mindre ologiska, var finns t.ex. plocksallad? Inte under sallad i alla fall). Detta har lett till att jag kunnat se mina matvanor svart på vitt. JAG ÄTER JÄTTEMYCKET GODIS!!! Det funkar inte i längden. Vilken förebild är jag om jag så fort sonen somnat smäller i mig en massa onyttigheter. Nej nej, dags att göra något åt detta. Bara godis på lördagar från och med nu.
En berg-och-dal-bana i humöret
Ni vet såna dagar där humöret liksom svänger. Min dag i dag har varit sådan. Det började med att jag var lite deppig, vaknade trött och hade ingen som helst lust att åka till skolan. Kom så småningom i väg (en timme efter planering, det gör mig också på dåligt humör), kom till skolan - föreläsningen INSTÄLLD. Då blev jag åter på lite dåligt humör. Stannade dock kvar i skolan. Funderade ihop med en studievägledare på hur jag ska göra med min utbildning. Då blev jag på lite bättre humör. Träffade 5 kursare och blev på ännu bättre humör. Åt lunch med dessa. Blev både mätt och glad. Var på föreläsning där föreläsaren inte var sjuk. Föreläsningen var jättebra! Åkte hem, planerade kommande medlemstidningar med goda vänner. Lekte lite med sonen. Åt en semla. Fick reda på betyget på min senaste tenta, C (ungefär som 3 eller VG, för er som behöver jämföra med tidigare system). Och nu är jag här på ett helt okej humör. Tänkte toppa dagen med lite bra musik MEN DÅ KRÅNGLAR SPOTIFY!!! Dagens-ilandsproblem
Ingen sport ännu under sportlovet...om inte omhändertagande av sjuka barn är en sport
Okej...så fortsättningen på familjen kräksjuka går så här: Svärfar blir frisk och vi får besök på söndagen. Svärfar smittar Kusin D. Kusin D, som sover hos oss från söndag blir sjuk natten till tisdag. Åker hem till mor och far under dagen. Nu är Kusin A sjuk. Kräksjuka. Hmmm...det blir ju inte så mycket aktiviteter då kan man säga. Mer av den typen "nu ligger vi i soffan och ser på film" i så fall.
En SJUK dag
Denna dag är den absolut knäppaste jag varit med om alla katergorier. Den började i natt då svärfar, som är på lite "semester" hos oss den här veckan, kräktes. Trolig kräksjuka. Att en man i sina bästa år får kräksjuka är inget konstigt, men när man har en massa åkommor som kan orsaka problem så blir det lite mer läskigt. Det blev inte lättare av att svärfar tuppade av mitt i natten. Maken fick ringa sjukvårdsupplysningen som föreslog 112. Svärfar, som dock återfått medvetandet, var inte intresserad av att åka in till något sjukhus. Sängen verkade mer lovande. Okej, så mitt i natten har alltså svärfar fått kräksjuka vilket innebar en massa praktiska byten av sängkläder och sånt där, som Maken aktivt tog ansvar för. Jag gick och lade mig.
Så blev det morgon. Jag skulle egentligen åkt till min praktik-skola, men eftersom svärfar var sjuk (och kanske skulle behöva åka in till sjukhuset) så bestämde vi att jag skulle vara hemma och att jag skulle ta hand om Sonen medan Maken tog hand om Svärfar och alla praktiska problem med tvätt och sånt.
Jag bestämde mig för att jag och Sonen skulle ta en liten utflykt till ett ställe där det inte är så mycket folk, t.ex. bilmuseét i stan (Marcus Wallenberghallen). Jag tänkte att eftersom det bara har öppet på vardagar så lär det ju typ bara vara vi och kanske nån grupp japaner på studiebesök eller nåt. VA FEL JAG HADE!
Tydligen fyller Scania 100 år i år (Grattis grattis!) och därför så var Sveriges Radio där och gjorde reportage, och eftersom min son charmar alla så fick även jag vara med och säga några ord i radio om min sons bilintresse. Under de typ 2 minuter som Ulf Elving hann ställa några frågor hann min son rymma till en närliggande restaurang, men han charmade alla där också så det var inga bekymmer. Besöket var i övrigt en succé på alla sätt (LASTBIL! LASTBIL! LASTBIL!). Sen åkte vi hem och typ sov hela dagen i kapp med svärfar.
Jag är otroligt stolt över min älskade make som fanns vid min svärfars sida hela tiden under natten, tog hand om tvätt och pysslade om sin pappa.
Tänk vad en fredag kan bjuda på..
Så blev det morgon. Jag skulle egentligen åkt till min praktik-skola, men eftersom svärfar var sjuk (och kanske skulle behöva åka in till sjukhuset) så bestämde vi att jag skulle vara hemma och att jag skulle ta hand om Sonen medan Maken tog hand om Svärfar och alla praktiska problem med tvätt och sånt.
Jag bestämde mig för att jag och Sonen skulle ta en liten utflykt till ett ställe där det inte är så mycket folk, t.ex. bilmuseét i stan (Marcus Wallenberghallen). Jag tänkte att eftersom det bara har öppet på vardagar så lär det ju typ bara vara vi och kanske nån grupp japaner på studiebesök eller nåt. VA FEL JAG HADE!
Tydligen fyller Scania 100 år i år (Grattis grattis!) och därför så var Sveriges Radio där och gjorde reportage, och eftersom min son charmar alla så fick även jag vara med och säga några ord i radio om min sons bilintresse. Under de typ 2 minuter som Ulf Elving hann ställa några frågor hann min son rymma till en närliggande restaurang, men han charmade alla där också så det var inga bekymmer. Besöket var i övrigt en succé på alla sätt (LASTBIL! LASTBIL! LASTBIL!). Sen åkte vi hem och typ sov hela dagen i kapp med svärfar.
Jag är otroligt stolt över min älskade make som fanns vid min svärfars sida hela tiden under natten, tog hand om tvätt och pysslade om sin pappa.
Tänk vad en fredag kan bjuda på..
Min stora lilla son
I dag har jag varit jättevuxen och besökt en förskola som ligger nära oss som vi vill sätta vår son i kö till. Det var ca 45 minuter av runtgående och tittande medan sonen, passande nog, fann sig i miljön, hittade två beundrare samt lekte med det han hittade. Sonen trivdes som fisken i vattnet (som för övrigt bodde på avdelningen för de yngsta barnen). Personalen var jättebra, så nu väntas bara att vi skickar in ansökan och hoppas på det bästa. Fast vi ska besöka två förskolor till, för att ha något att jämföra med liksom. Min son är så underbar (och så stor!, snart förskolekille)
Varför säger man dagis men inte föris? Jag ska starta en ny trend, vilka är med mig?
Under kvällen hade sonen ett litet utbrott (han fick inte skriva på datorn) och gick in på sitt rum, stirrade argt på sin pappa och drämde ilsket igen dörren. Jag inser nu vilket sorts barn jag har fått, oj oj oj. Han är större än jag trodde.
Nu sitter jag och gör en lektionsplanering i Läs och Skrivinlärning. Jag är jättebra på att göra 7 saker samtidigt som jag planerar. Vet inte om det spär på kreativiteten eller hämmar den. Vågar inte undersöka det.
Själv hänger jag på den massan i februari som är sjuka. Här är det förkylning.
Varför säger man dagis men inte föris? Jag ska starta en ny trend, vilka är med mig?
Under kvällen hade sonen ett litet utbrott (han fick inte skriva på datorn) och gick in på sitt rum, stirrade argt på sin pappa och drämde ilsket igen dörren. Jag inser nu vilket sorts barn jag har fått, oj oj oj. Han är större än jag trodde.
Nu sitter jag och gör en lektionsplanering i Läs och Skrivinlärning. Jag är jättebra på att göra 7 saker samtidigt som jag planerar. Vet inte om det spär på kreativiteten eller hämmar den. Vågar inte undersöka det.
Själv hänger jag på den massan i februari som är sjuka. Här är det förkylning.
Är det så här normala människor känner sig?
När man sitter och skriver på sin hemtenta (16122 tecken BTW) vilket man gjort sen ca 9.30 i morse med lite pauser för lunch och promenad och förflyttningar, så blir man till slut trött. Hjärnan liksom slutar fungera litegrann. Man tittar på böckerna och undrar varför bokstäverna inte kan vara still i boken som de brukar vara. Huvudvärken gör sig stilla påmind. Då är det ju synd att man inte är hemma! Sitter och pluggar på biblioteket i stan och väntar stillsamt på att maken ska dyka upp (en dryg timme kvar, väldigt dryg vill jag lova) då det vankas middagsdejt. Lille P har barnvakt några timmar och vi ska äta pizza. Gott och säkert väldigt oromantiskt, men behövligt.
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Jag känner äntligen att jag börjat komma tillbaka på rätt spår igen, efter en tid fylld av sjukdomar och annat jobbigt sedan julhelgen. Kanske är det våren, hrm, förlåt, LJUSET som fyller mig med vårkänslor och en vilja att vilja uppleva saker, gå på utflykter med sonen, träffa goda vänner, kolla på film med maken. Jag tror till och med att jag får en känsla av att vilja PYSSLA eller möjligtvis brodera kanske. Det känns som en (oförtjänt) lyx att inte behöva jobba varannan helg, vilket jag gjort sen 2005 ungefär, med uppehåll för barnafödande och ledighet. Att få vara ledig. Varje lördag. Varje gång Lisa syrén säger "nu ska du få välja musik i radion" och varje gång som Rikard Sjöberg välkomnar oss till Postkodlotteriet för att inte tala om lyckan när Lotta Engberg säger "det här är världens bästa bingo". Jag får vara med varenda gång! Det skönaste är dock lördagsmyset på morgonen när sonen klättrar upp/vaknar hos oss i sängen och vi busar ihop alla tre innan någon masar sig upp för att göra frukost (oftast min underbare fantastisk make).
I dag tröttnade dock sonen på att jag alltid ligger och drar mig så han gick och hämtade två strumpor till mig för att få upp mig ur sängen. Det var bara att sätta på sig dom och gå upp. Att de inte matchade var inte så viktigt. Det är gesten som räknas!
Var var jag nu...jo just det. Hemtenta! Betoning på Hem för det är dit jag vill
Man hinner mer än man tror
Efter att ha spenderat en vecka hemma utan att i princip inte ha gått utanför dörren så har jag börjat hitta en lite rutin för hemmaplugg, som faktiskt fungerar! Vår dagliga rutin i dag och i måndags har sett ut sån att vi har vaknat, ätit frukost, sysslat med lite diverse morgonsysslor, jag har satt mig och pluggat samtidigt som maken och sonen gått ut på en promenad, de komemr tillbaka, jag tar en liten paus och typ leker lite. Lunch. Sonen sover medan jag pluggar. Sonen vaknar, jag leker lite, sedan fortsätter jag plugga. Mellanmål. Jag pluggar till ca 16. Sedan lek och middag. När sonen somnat vid 20 är det dags för plugg igen. Man skulle säkert kunna synka detta med när jag loggar in på facebook, det är nog samtidigt som jag pluggar. Konstigt nog så har jag faktiskt fått en del gjort. Inte nog emd att jag lyckats få i vgä en liten komplettering på det jag missade på seminariet i tisdags, jag har även presterat 5500 tecken av 18000 på hemtentan som ska vara inne på onsdag. Hurra hurra för mig! Nu är detta ingen långvarigt, jag vet att det bästa är att sitta i skolan och plugga (jag får mest gjort då) men jag ahr ändå fått nånting gjort, vilket jag i princip trodde var omöjligt samtidgt som sonen var hemma och vaken. Det var det inte! Inget är omöjligt. Men jag känner mig å andra sidan som en väldigt tråkig mamma som bara sitter vid datorn eller har näsan i en bok hela dagen. Nej, nu hoppas jag på en friskare vecka! (och på...12500 tecken, men med lite vilja går ALLT)
Pappa är bäst
I dag och i går har jag lärt mig att som förälder så klarar man av vad som helst. Ibland har jag för dåligt självförtroende och jag är väldigt bra på att klanka ner på mig själv och det jag göra. En rejäl vinterkräksjuka såg till att ändra på den inställningen. När man är två föräldrar som liksom ockuperar toaletten i skift samtidigt som man har en fullt frisk 1-åring hemma som vi, med gott samarbete, lyckades få i säng i går trots att jag 1,5 timme senare var helt övertygad om aldrig skulle gå att få i säng så inser man att man/jag/vi klarar mer än vi tror.
Jag har även lärt mig att om man ber om hjälp så får man det (Tack alla som jag fick hjälp och stöttning av i går kväll) men en särskild hyllning ska min väninna S få som tog hand om Sonen hela dagen i dag så att jag och maken kunde sova ut och sakta men säkert börja inte fast föda. Lärdom: Man kan mer än man tror, det är bara å göra det samt Ber man om hjälp så får man oftast det.
Så, jag och Maken låg hemma i varsin soffa hela dagen och piggnade till, drack te, åt rostbröd, åt filmjölk, sov, kollade på film, sov lite till. Framåt eftermiddagen började vi längta ihjäl oss efter vår lille krabat, som tyvärr ägnade en del av sin dag åt att ha sönder en fjärrkontroll. Not cool, P. När han väl kom hem så var det pappa som gällde. Visst verkade han glad att se mig också, men pappa var ändå liiite mer än favorit. Pappa lyckades även lägga sonen i vanlig tid efter att vi gjort hälfen av läggningssysslorna var. Jag och Maken har nyligen haft en djup diskussion om hur mycket tid sonen spenderar med vardera av oss, och om det är kvalitet på den tid han spenderar med mig. Det tog ett tag, och jag är inte där än, innan jag förstår att det är kvalitén på tiden han spenderar med mig som utgör grunden för vår relation (man kan ju vara i samma rum men inte närvarande och det vi pratar om är raka motsasen) men vi har också diskuterat det faktum att Sonen faktiskt fått vara hemma med pappa dubbelt så lång tid som han varit hemma med mig och att det naturligvis påverkar deras relation i en positiv riktning. Kul för dem! Min tid kommer, får vi hoppas
Ständigt dåligt samvete
Som blivande lärare för årskurserna F-6 har jag förmånen att få läsa Specialpedagogik. Även om vår kurslitteratur för det mesta förespråkar någon fom av "det är fel på organisationen och miljön, inte på barnet" så går det ju inte att komma ifrån att vissa barn får en diagnos (även om det inte är lika ofta som jag trodde och inte heller lika lättvindigt, tack och lov för det!) så börjar jag se livet och mina medmännsikor i diagnoser. Alla analyseras och funderas över, vrids och vänds på. Nu kan jag dock med 99 % säkerhet säga att de flesta i min bekantskapskrets inte ens är i närheten av en diagnos. Däremot så har jag ju själv fått en diagnos en gång (fast dock inte en neuropsykiatrisk som ADHD, Asperger eller Tourettes) utan en medicinsk diagnos, som jag börjar känna av nu. Trodde först att det var dags för familjen att utökas med ytterligare en medlem (symtomen på stress och graviditet har ganska många gemensamma beröringspunkter) men ack så besviken jag blev då så inte var fallet. Så nu står jag här, känner av en depression, stressad och fantastiskt ogravid. Jag har dåligt samvete för i princip allt jag gör just nu. Är jag hemma så har jag dåligt samvete för att jag inte städar, diskar eller leker med Sonen. Är jag i skolan har jag dåligt samvete för att jag ligger efter med skolarbetet. Är jag någon annanstans så har jag dåligt samvete för att jag inte är hemma eller i skolan. Speciellt om jag gör något för mig egen skull som typ shoppar eller umgås med en god vän. Otroligt störande och tar en väldig massa energi som man behöver till annat. En sak är dock bra. Jag jobbar aldrig helger. Vi får se hur det går med pluggande i helgen om jag känner att jag måste göra det, men förra veckan så klarade jag mig utan. Jag hoppas på samma resultat nästa vecka. Helgerna behövs verkligen till rekreation, och när Maken arbetar så mycket av den tid jag inte är skolan så krävs det en del att vara med Sonen också. När känner man äntligen att man är tillräcklig som förälder? Borde inte den känsla komma snart? Jag har ju bara ett barn dessutom.
Lördagkväll i ordets rätta bemärkelse
Jag växte upp i en familj där min mamma och pappa var lediga verje helg. Om någon av dem arbetade någon lördag så var det pappa. Då hade han JOUR pch fick MYCKET PENGAR för det. Min son kommer att växa upp i en familj där pappan jobbar lördagar lite då och samt säljer biljetter lite då och då på kvällar. Jag har dok, för min egen del, ägnat de senaste tio åren åt att vara upptagen i princip varje lördag med antingen jobb eller teater. Den här "lördagkvällsmyskänslan" som fanns när man var liten var helt plötsligt inte viktig längre. Jag hade varken tid eller lust till lördagsmys. Jag tyckte till och med att det var lite töntigt med folk som inte hade almanackan fulltecknad och gjorde något av sitt liv. SEN FICK JAG BARN. Helt plötsligt finner jag mig själv liggandes i soffan snaskandes på en mjölkchoklad med sonen i knät (snaskandes på ett paket russin...alltså inte paketet utan russinen, men ja, ni fattar) och efter att ha varit ledig hela dagen kände jag hur lördagsmyskänslan kom krypande. Utan några som helst töntighetskänslor! Den bara fanns där och var där och kom och omfamnade oss alla medan maken tog fram kameran för att filma Familjen Lördagsmys. Eftersom vi nu har bestämt i vår familj att jag inte ska jobba helger ett tag framöver så innebär det att jag kommer att ha lördagsmys väldigt många lördagar framöver. Känslan av att inte ha panik över detta gör att jag får lite vuxenräddhet.
Samma känsla inföll sig även i dag när jag insåg att jag om ca 10 månader kommer att fylla 26. "Då är man ju vuxen på riktigt", som min väninnna S sa när hon inträdde denna vuxna ålder. Plötsligt gäller liksom inte ungdomspriset på SJ längre. Det är skrämmande att inse sin egen dödlighet, men samtidigt lite roligt att fundera över vad man kan tänkas vilja hinna med innan 26 års ålder. Bli tvåbarnsmamma och ha lördagsmys står högt på min önskelista. Vi får väl se vad 2011 bär i sitt sköte.
Samma känsla inföll sig även i dag när jag insåg att jag om ca 10 månader kommer att fylla 26. "Då är man ju vuxen på riktigt", som min väninnna S sa när hon inträdde denna vuxna ålder. Plötsligt gäller liksom inte ungdomspriset på SJ längre. Det är skrämmande att inse sin egen dödlighet, men samtidigt lite roligt att fundera över vad man kan tänkas vilja hinna med innan 26 års ålder. Bli tvåbarnsmamma och ha lördagsmys står högt på min önskelista. Vi får väl se vad 2011 bär i sitt sköte.
